Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘piano’

Jag läser Alex Schulmans bok Skynda att älska, en bok jag fick mig tillsänd av den kära Fru Hatt. Nej! Jag har INTE läst färdigt än och detta är INTE en recension. Jag vill bara skriva om det typiskt finlandssvenska som jag slås av under läsningen. Och då kan jag ju inte hjälpa att jag jämför våra pappor!

Titeln på boken anspelar på Tove Janssons text till Höstvisa, Syyslaulu. Ett mycket vackert och passande titelval av Alex Schulman, för övrigt. I min bokhylla har jag nothäftet kvar. Pianot, den stora, blanka, svarta 400-kiloskolossen, går snart till Återvinningen.

Jag läser och läser och gråter ibland. För även jag saknar min pappa och är inte färdig med sorgen trots att det har gått tre och ett halvt år. Tyvärr har jag inte som Alex Schulman ett torp att tillgå, genom vilket jag kan ta mig igenom sorgen med hjälp av minnena där. Men det finns ju ett hus som håller på att tömmas…

Fast jag skrattar också under läsningen! Skrattar när Alex Schulman skriver om de typiska pappauttrycken som jag starkt misstänker har med ursprunget att göra! Allan Schulman föddes i Helsingfors åtta år före min pappa* föddes i samma stad. Min pappa hade också en massa lustifika uttryck för sig – jag tror att mamma och jag häcklade honom rätt mycket ibland. 😳

Vid flera tillfällen nämner Alex Schulman sin pappas ARKIV. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Detta arkiv, som innehåller ”ALLT” – sparade lappar, tidningsklipp, födelsedagskort, tidskrifter. Min pappa hade nämligen ett likadant! Men nu är det borta. Mamma har under många nätter gått igenom de svarta lådorna, skåpet är nu tömt och arkivet är inte mer. På sätt och vis kändes det rätt att mamma skulle gå igenom arkivet och inte jag. Jag tror inte heller jag hade orkat gråta. För det hade jag gjort. Oändliga oceaner. För jag saknar min lille pappa varje dag och hans finlandssvenska egenheter.


Hela livet i ett arkiv.

                                                                                                                                                     Detta att spara på allt måste också vara nåt typiskt finlandssvenskt, har jag kommit på. Gissningsvis har det med kriget att göra. Både Alex Schulmans och min pappa befann sig i Helsingfors under kriget. Båda två kom från ganska välbärgade familjer, men allt går inte att köpa för pengar. Inte under krig. Bilden av skorna gjorda av gulnat tidningspapper har etsat sig fast i mitt bildminne. Dessa skor som farmor en gång visade mig. Det fanns nämligen inte skor att köpa. Och min pappa växte. Hans fötter växte. Till slut klarade hans tår inte av att kröka sig mer i de för trånga skorna. Då tillverkade man skor av tidningspapper. Pappas tår var emellertid krökta för livet.

Sånt sitter jag och tänker på när jag läser Skynda att älska. Och undrar vad som är typiskt finlandssvenskt…

                                                                                                                                                            *Min pappa hade en svensk far och en finsk mamma. Hans finska mamma, i sin tur, föddes i Karelen och hade en rysk morfar (från S:t Petersburg) och en finsk mamma. Hans pappas mamma var engelska (från Wymondham). Idag har jag mest kontakt med engelska släkten, men även lite med den finska – min engelska är dock betydligt bättre än min finska…

Read Full Post »

HA! Nu har jag greppat Kloppans utmaning och inte tänker jag strunta i den – det var ju fiffigt av dig att skriva så på din blogg, för då kände jag verkligen hur utmanad jag blev! Smart! Därför lägger jag härmed in awarden för utmaningen.


Kreativ Blogger-award! 😛

                                                                                                                                                      Men så medföljde ju vissa krav för att få awarden:

  • Lägga in awarden på sin blogg (det har jag gjort nu!)
  • Länka till den man fått den av (det har jag också klarat av!)
  • Berätta sju saker om sig själv (eh..? Finns ju MASSOR att läsa om mig under fliken Ego i huvudet, men OK, jag ska försöka komma på sju saker som INTE står där!)
  • Välj sju bloggare att skicka utmaningen till (jaha ja…)
  • Länka till dessa bloggare (ska jag väl klara av)
  • Skriva kommentarer i deras bloggar om att de har fått en utmaning som kan ge en award! (kan jag nog också fixa!)

                                                                                                                                                      Så… Då börjar jag med sju saker om mig som INTE finns att läsa under fliken Ego i huvudet på den här bloggen:

  1. Jag lärde mig spela piano som liten flicka, men hatade det. Därför greppade jag instrumentet gitarr som 20-åring och lärde mig klinka hjälpligt.
  2. Jag har dansat balett.
  3. Jag hoppade över andra klass i grundskolan.
  4. Mina böcker, CD-skivor och kryddor står i bokstavsordning.
  5. En gång kom jag sist i skolan i grenen kast med liten boll. Jag tappade bollen – bakom ryggen.
  6. Jag har kvar min frimärkssamling.
  7. Min C-uppsats i min fil kand-examen hette Antika inslag i Gustaf Frödings diktning eller nånting ditåt.

Nåt som förvånar?

Då var det dags att skicka utmaningen vidare till sju andra bloggare och länka till dem. OK härmed utmanar jag…

  1. Fästmön
  2. Lyxpirayan
  3. Nillan på Nätet
  4. Annapannan
  5. Lillan O
  6. Fritzelina
  7. Slaktar-Pojken

                                                                                                                                                          Så! Nu är alla länkade och kontaktade så nu skickar jag upp detta inlägg för publicering!

Read Full Post »

Hittade en liten bok i föräldrarnas bibliotek som jag räddade undan från återvinning/sopstation och la beslag på själv. Det är den lilla boken Vem spelar jag för? av pianisten Käbi Laretei.


Käbi Laretei, inte bara en av Ingmar Bergmans hustrur, utan också en duktig konsertpianist.

                                                                                                                                                      Den här lilla boken kom ut redan 1970. Det är en personlig liten bok där läsaren får glimtar från Käbi Lareteis estniska barndom och uppäxt, hennes liv som pianist, svåra och ljusa stunder i yrkeslivet. Glimtarna från privatlivet i vuxen ålder blir ytterst få och snabba. På nåt ställe nämns att Daniel ska hämtas från mormor. Daniel är förstås sonen med efternamn Bergman. (Man undrar varför Daniel var hos mormor och inte hos sin pappa när mamma Käbi var ute och spelade???)

Jag blir nyfiken på att läsa mer om Käbi Laretei! Den här boken var alldeles för kort! Gärna nånting utan större inblandning av Ingmar Bergman.

Read Full Post »

« Newer Posts