Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘piano’

När du läser det här är jag antagligen på väg. På väg neråt landet till lilla mamma för att hjälpa till med hennes flytt. Själva flytten blir inte förrän måndag, men vi har en del att förbereda innan ändå.

Det känns konstigt att veta att huset jag kommer till är på väg att tömmas. Det ska gapa stora ”hål” på väggarna där tavlor har suttit, det stora svarta pianot är borta och bokhyllorna tömda. Inte är det helt lätt att föreställa sig detta barndomshem med glädje just nu, men i tankarna och på foton har jag minnen kvar. Det får lov att räcka, så är det bara.


Så här såg framsidan på mammas hus ut i juli förra året, med de vackra rosorna som blommade.

                                                                                                                                                        Innan jag landar hos mamma tar jag nog en tur upp till pappa på kyrkogården. Ibland vill jag tala ensam en stund med honom och det blir ju inte så ofta tillfälle till det eftersom mamma ju gärna vill passa på att följa med. Det är nämligen urtrassligt att åka färdtjänst till kyrkogården i Metropolen Byhålan, för man kan INTE be bilen att vänta. I stället får den resande själv VÄNTA och beställa bil nästa tur – det kan bli upp till en timmas väntan. Och vem vill vara ensam på en kyrkogård så länge?

Jag har min lilla leksaksdator och det trådlösa modemet med mig, så jag lär kunna blogga även de här veckorna (ja, jag blir där runt två veckor), men det kanske inte blir lika ofta som vanligt. Och DET kanske är skönt för dig som läsare!

Read Full Post »

Har fått en hel del gjort här hemma idag, men kanske inte allt jag trodde jag skulle hinna med. Strykningen är avklarad, krukväxterna har fått sitt vatten och soporna är utburna. Jag har glott på ett TV-program som jag spelade in för en vecka sen (!), bloggat lite, sett över ekonomin samt packat. Och så har jag varit iväg till ICA Heidan och handlat mat till i kväll. Elias har lovat att hjälpa till med matlagningen – det serveras grillad kyckling, potatissallad, baguetter och grönsaker i afton i Förorten!

Pratade med mamma hur länge som helst igår eftermiddag – det var ju för övrigt inte eftermiddagens enda samtal som tog energi – och hon har fixat telefonflytt, kontaktat Återvinningen för hämtning av pianot, signerat adressändringen och skickat iväg med mera. Känns skönt att hon har fixat så mycket! AE har fortfarande inte hörts av med nån förteckning via mejl, trots mäklarens påminnelse, och jag börjar bli rätt irriterad, faktiskt… På tal om irriterad var han som svarade i telefonen på Återvinningen fruktansvärt otrevlig mot mamma – enligt henne själv. Man undrar om de verkligen vill ha saker eller inte…


Tänk 0m man hade sån här energi som min fina, tvåfärgade S:t Paulia! Nu ser man tydligt TVÅ knoppar! Tyvärr hinner jag nog inte se dem slå ut, jag åker ju på onsdag…

                                                                                                                                                       Känner mig ganska tömd på energi idag. Vädret är grått och trist, men det är ändå varmt. Min tanke var som sagt att ta en foto-promenad, men det lockade inte alls. Ska sätta mig och läsa Journalisten som kom idag och snaska i mig nåt innan jag far ut till Förorten och hämtar Elias på skolan. Fästmön är på väg till Sjukstugan i backen för ett läkarbesök, så hon tar sig dit och hem med buss.

I morgon ska Elias och hans mamma träffa skolsköterskan för första gången. Det blir koll av syn och hörsel, mätning av längd och vikt med mera. Känns skönt att skolan har kvar åtminstone EN resursfunktion. Fast den kanske försvinner och in kommer en polis i stället? Vad vet jag, vad vet jag…

Read Full Post »

I serien inlägg med titeln De sex sinnena har vi nu betat av Hörsel/ljud, Dofter, Smak och Syn. Det är dags för känsel.

Idag har Elias pratat om känsel och lukt i skolan. Här är vad han säger om känsel:

Man går i ett mörkt rum och känner på vissa saker. Sen hittar man lysknappen och så tänder man.

Så kan det vara när man är sju och ett halvt.

För mig handlar känsel om beröring. Jag berör saker, människor och blir berörd. Jag tycker om att röra vid Anna. Jag gillar att rufsa i Elias hår. Tycker om mjuk sammet och hårda pianotangenter. Älskar att röra vid tangenterna på datorn…

Jag tycker om att bli berörd av Anna, när hon smeker mig på kinden eller daskar till mig i rumpan. Kramar tar jag inte emot av vem som helst. Man kan säga att jag har respekt för kramar. Tar och ger bara till vissa utvalda.

Att känna regnet, att känna vårsolen på min bleka nos… En sval hand på en feberhet panna eller en varm hand när min är frusen…

De duktiga teckenspråkstolkarna som tecknar i dövblindas händer eller låter brukarna hålla sina händer och känna tecknen… Fantastiskt språk, teckenspråket!


Alfabetet på teckenspråk. KÄNNER du till det? Jag tror att min duktiga f d frilansare Inger Edwall har ritat just det här kortet som Sveriges Dövas Riksförbund, SDR, säljer.

Read Full Post »

Jag läser Alex Schulmans bok Skynda att älska, en bok jag fick mig tillsänd av den kära Fru Hatt. Nej! Jag har INTE läst färdigt än och detta är INTE en recension. Jag vill bara skriva om det typiskt finlandssvenska som jag slås av under läsningen. Och då kan jag ju inte hjälpa att jag jämför våra pappor!

Titeln på boken anspelar på Tove Janssons text till Höstvisa, Syyslaulu. Ett mycket vackert och passande titelval av Alex Schulman, för övrigt. I min bokhylla har jag nothäftet kvar. Pianot, den stora, blanka, svarta 400-kiloskolossen, går snart till Återvinningen.

Jag läser och läser och gråter ibland. För även jag saknar min pappa och är inte färdig med sorgen trots att det har gått tre och ett halvt år. Tyvärr har jag inte som Alex Schulman ett torp att tillgå, genom vilket jag kan ta mig igenom sorgen med hjälp av minnena där. Men det finns ju ett hus som håller på att tömmas…

Fast jag skrattar också under läsningen! Skrattar när Alex Schulman skriver om de typiska pappauttrycken som jag starkt misstänker har med ursprunget att göra! Allan Schulman föddes i Helsingfors åtta år före min pappa* föddes i samma stad. Min pappa hade också en massa lustifika uttryck för sig – jag tror att mamma och jag häcklade honom rätt mycket ibland. 😳

Vid flera tillfällen nämner Alex Schulman sin pappas ARKIV. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Detta arkiv, som innehåller ”ALLT” – sparade lappar, tidningsklipp, födelsedagskort, tidskrifter. Min pappa hade nämligen ett likadant! Men nu är det borta. Mamma har under många nätter gått igenom de svarta lådorna, skåpet är nu tömt och arkivet är inte mer. På sätt och vis kändes det rätt att mamma skulle gå igenom arkivet och inte jag. Jag tror inte heller jag hade orkat gråta. För det hade jag gjort. Oändliga oceaner. För jag saknar min lille pappa varje dag och hans finlandssvenska egenheter.


Hela livet i ett arkiv.

                                                                                                                                                     Detta att spara på allt måste också vara nåt typiskt finlandssvenskt, har jag kommit på. Gissningsvis har det med kriget att göra. Både Alex Schulmans och min pappa befann sig i Helsingfors under kriget. Båda två kom från ganska välbärgade familjer, men allt går inte att köpa för pengar. Inte under krig. Bilden av skorna gjorda av gulnat tidningspapper har etsat sig fast i mitt bildminne. Dessa skor som farmor en gång visade mig. Det fanns nämligen inte skor att köpa. Och min pappa växte. Hans fötter växte. Till slut klarade hans tår inte av att kröka sig mer i de för trånga skorna. Då tillverkade man skor av tidningspapper. Pappas tår var emellertid krökta för livet.

Sånt sitter jag och tänker på när jag läser Skynda att älska. Och undrar vad som är typiskt finlandssvenskt…

                                                                                                                                                            *Min pappa hade en svensk far och en finsk mamma. Hans finska mamma, i sin tur, föddes i Karelen och hade en rysk morfar (från S:t Petersburg) och en finsk mamma. Hans pappas mamma var engelska (från Wymondham). Idag har jag mest kontakt med engelska släkten, men även lite med den finska – min engelska är dock betydligt bättre än min finska…

Read Full Post »

HA! Nu har jag greppat Kloppans utmaning och inte tänker jag strunta i den – det var ju fiffigt av dig att skriva så på din blogg, för då kände jag verkligen hur utmanad jag blev! Smart! Därför lägger jag härmed in awarden för utmaningen.


Kreativ Blogger-award! 😛

                                                                                                                                                      Men så medföljde ju vissa krav för att få awarden:

  • Lägga in awarden på sin blogg (det har jag gjort nu!)
  • Länka till den man fått den av (det har jag också klarat av!)
  • Berätta sju saker om sig själv (eh..? Finns ju MASSOR att läsa om mig under fliken Ego i huvudet, men OK, jag ska försöka komma på sju saker som INTE står där!)
  • Välj sju bloggare att skicka utmaningen till (jaha ja…)
  • Länka till dessa bloggare (ska jag väl klara av)
  • Skriva kommentarer i deras bloggar om att de har fått en utmaning som kan ge en award! (kan jag nog också fixa!)

                                                                                                                                                      Så… Då börjar jag med sju saker om mig som INTE finns att läsa under fliken Ego i huvudet på den här bloggen:

  1. Jag lärde mig spela piano som liten flicka, men hatade det. Därför greppade jag instrumentet gitarr som 20-åring och lärde mig klinka hjälpligt.
  2. Jag har dansat balett.
  3. Jag hoppade över andra klass i grundskolan.
  4. Mina böcker, CD-skivor och kryddor står i bokstavsordning.
  5. En gång kom jag sist i skolan i grenen kast med liten boll. Jag tappade bollen – bakom ryggen.
  6. Jag har kvar min frimärkssamling.
  7. Min C-uppsats i min fil kand-examen hette Antika inslag i Gustaf Frödings diktning eller nånting ditåt.

Nåt som förvånar?

Då var det dags att skicka utmaningen vidare till sju andra bloggare och länka till dem. OK härmed utmanar jag…

  1. Fästmön
  2. Lyxpirayan
  3. Nillan på Nätet
  4. Annapannan
  5. Lillan O
  6. Fritzelina
  7. Slaktar-Pojken

                                                                                                                                                          Så! Nu är alla länkade och kontaktade så nu skickar jag upp detta inlägg för publicering!

Read Full Post »

Hittade en liten bok i föräldrarnas bibliotek som jag räddade undan från återvinning/sopstation och la beslag på själv. Det är den lilla boken Vem spelar jag för? av pianisten Käbi Laretei.


Käbi Laretei, inte bara en av Ingmar Bergmans hustrur, utan också en duktig konsertpianist.

                                                                                                                                                      Den här lilla boken kom ut redan 1970. Det är en personlig liten bok där läsaren får glimtar från Käbi Lareteis estniska barndom och uppäxt, hennes liv som pianist, svåra och ljusa stunder i yrkeslivet. Glimtarna från privatlivet i vuxen ålder blir ytterst få och snabba. På nåt ställe nämns att Daniel ska hämtas från mormor. Daniel är förstås sonen med efternamn Bergman. (Man undrar varför Daniel var hos mormor och inte hos sin pappa när mamma Käbi var ute och spelade???)

Jag blir nyfiken på att läsa mer om Käbi Laretei! Den här boken var alldeles för kort! Gärna nånting utan större inblandning av Ingmar Bergman.

Read Full Post »

« Newer Posts