Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘personlig’

Ett inlägg om en film.


 

Den innersta kretsenIbland är de bästa filmerna man ser såna man kanske inte hade tänkt att se. Eller planerat att se genom att markera i TV-tidningen. Igår kväll började Fästmön och jag titta på Den innersta kretsen (2006) som gick på SvT1. Jag fastnade rejält!

Filmen börjar vid andra världskrigets slut och fortsätter fram till det kalla kriget. Edward är en begåvad student som tidigt rekryteras till först FBI, sedan CIA. Naturligtvis är det inte bara häftigt och spännande. Tillvaron består av många uppoffringar, framför allt på det personliga och privata planet. I jakten på en läcka får Edward möta svek, men också sorg, besvikelse och rentav rädsla.

Det här är en riktigt bra spionthriller! Jag sitter klistrad de två timmar och 40 minuter – utan reklampaus – den pågår. Skådespeleriet är på topp. I huvudrollen som Edward ser vi Matt Damon, men även Robert de Niro (som också regisserade filmen!), Alec Baldwin, William Hurt och Angelina Jolie med flera medverkar.

Toffelomdömet för denna spännande film blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att vara yngre och äldre och vilja passa in. Eller ha auktoritet. Bland annat.


Häromdan hamnade jag
i en intressant dialog med en av mina mycket yngre kollegor. (Maj gadd, jag skulle kunna vara morsa till den kollegan, när jag tänker efter.) Vi pratade om glasögon. Idag tycks brillor ses som en accessoar snarare än ett hjälpmedel. Alltså har många yngre ganska stora glasögon. I min generation var det ett funktionshinder att vara närsynt. Och funktionshinder var nåt skämmigt som skulle döljas. Än idag är de brillor jag har – i princip endast hemma – mycket små och nästan båglösa… (De var emellertid svindyra ändå.)

Rayban glasögon

Mina svindyra, men nästan båglösa.


Min mycket yngre kollega
har upptäckt att glasögon till och med är en sån accessoar att de ger intryck av auktoritet… Och kanske är det just när man är ung som man för detta behöver accessoarer… Fast jag kanske ska prova nån dag och se om det gör nån skillnad i hur jag blir bemött när jag bär glasögon i stället för linser.

När jag var mycket yngre skulle man inte ha nåt funktionshinder som närsynthet. Den som hade hörapparat var ju förstås totalt ute och ofta klassad som mindre vetande. Hörapparaterna var stora, klumpiga och beige – och skitfula. Jag hade inte hörapparat, men skulle ha behövt glasögon redan på mellanstadiet. Jag klarade mig undan tills jag var 20 och började plugga vid universitetet. Då höll det inte längre.

Som barn var jag också överviktig. Strax före puberteten, i samma veva som skolsyster tyckte att jag skulle ha brillor, var jag lite överviktig. Jag fick gå och träna en gång i veckan i grupp med andra tjockisar. Jag fick lära mig att tjockisar klär sig i tjockis-svarta kläder – inte i nånting med färger i och absolut inte i ränder. Men ärligt talat var jag inte särskilt tjock då, på den tiden. Det var bara omgivningen som tyckte det. NU däremot, är jag tjock. (<= självinsikt)

För några år sen hade jag en kompis som var tjock som en gris. H*n klädde sig i både färggranna och randiga kläder, ofta grälla färger och paisleymönster till och med. Men h*n var typ tio år yngre än jag och hade inte med sig Jante på axeln från Metropolen Byhålan… För i Metropolen skulle man vara smal, vägra mössa på vintern, inte ha brillor, men vara socialdemokrat. Annars fick man inte vara med.

grisar

Grisar kan vara söta trots att de är tjocka.


Idag tycker jag
att varken kroppsform eller brillor avgör om en människa är söt eller till och med vacker. I mina närsynta ögon med brytningsfel blir en människa riktigt jävla ful när hon är elak, bara. Jag har så många exempel på den typen av människor som jag skulle kunna radda upp här. Men jag avstår. Det räcker med att jag nämner mig själv. (<= självinsikt)

De senaste åren har jag lärt mig att auktoritet inte sitter särskilt mycket i kompetens. Som chef ska man vara karismatisk och framstå som obyråkratisk – men man ska kunna – och gilla! – att nypa till då och då. För att visa att man är chef. Sen kan man göra lite som man vill däremellan. Man kan ställa krav och regler på medarbetarna utan att för den skull följa dessa själv.

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva kring detta med yngre och… lite äldre. Jag inser att jag har blivit som mina föräldrars generation: jag tittar på de yngre och tycker att de är så otroligt naiva, samtidigt som de är väldigt bra på sina datorer, typ. Men vad har man för nytta av en dator om det plötsligt inte finns nån el, ungefär..? En fråga värd att tänka över.

Det finns flera såna frågeställningar man kan fundera över. En annan är att huruvida man ska kommunicera på samma nivå som den man kommunicerar med – om man vill nå fram. Om man bara har till syfte att förvirra mottagaren eller att få denn* att känna sig korkad och mindre vetande, är det hur lätt som helst att slänga sig med floskler och modeord.

Jag tycker för övrigt att det är mycket mer värt när nån berättar om sig själv på ett rakt och ärligt sätt. Jag gillar när människor är personliga. Jag lyssnar heller på nån som berättar hur svårt den har det just nu än en människa som bara visar upp en otrevlig attityd. Jag gillar inte när människor använder floskler. Och BTW*, jag är rätt bra på datorer jag också…

*BTW = by the way


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg med artikellänk!


I morse såg jag en storflinande man
på bild i lokalblaskan. Det var chefen för Arbetsförmedlingens kontor i Knivsta  – nu finns artikeln att läsa här! Det kontor som på sätt och vis inte finns. Eller det finns, men det är inte bemannat – där sker arbetsförmedling på distans. Märkligt nog har kontoret en chef ändå. Ett sätt för Arbetsförmedlingen att minska antalet arbetslösa? Skämt åsido, jag blir lite fundersam när jag läser sånt här.

Skälet till att jag blir fundersam, eller för att tala klarspråk, negativ till arbetsförmedling på distans är att jag tycker att det är ytterligare ett sätt för Arbetsförmedlingen att slippa möta människor som söker arbete. Människor som ofta behöver träffa nån handläggare personligen för att prata om sitt jobbsökeri och bli lite peppad. Det är inte alls samma sak att bli peppad av en person i Karlstad, tror jag det var, via en datorskärm… Ofta behöver man prata om lokala frågor och hur bra känner en arbetsförmedlare i ett helt annat län till ens hemlän då?

Nej, det här känns som ytterligare ett sätt för Arbetsförmedlingen att distansera sig från personer som behöver personlig kontakt. Tanken är att föra samman arbetssökande och arbetsförmedlare, men jag ser det hela som en fortsättning på den distansering Arbetsförmedlingen redan 2009 arbetade enligt. Då var jag själv aktiv arbetssökande och fick känna på distanseringen – min första handläggare, som jag hade i cirka ett halvår, träffade jag aldrig. Jag skulle rapportera var sjätte eller var åttonde vecka (jag minns inte) till henne – via e-post. Skrämmande! 

Vad är ni rädda för på Arbetsförmedlingen??? De flesta arbetssökande är vanliga människor precis som ni, men de befinner sig i en utsatt situation och behöver verkligen personlig kontakt, hjälp och peppning. Tänkte ni på det, eller, när ni öppnade distanskonstoret i Knivsta???

En svart bak för arbetsförmedling på distans.


Livet är kort.

Read Full Post »

Den senaste i raden krämpor är att jag har fått nån märklig allergi. Först trodde jag att det berodde på att jag hade gullat för mycket med mina porslinsblommor – jag klippte ju ner dem lite i söndags eftersom jag var tvungen att ta bort dem och deras upphängningsanordningar på gardinstängerna. Det kliade i ögonen och näsan. Men det har inte blivit bättre alls. Igår trodde jag att jag håller på att bli förkyld, men så känns det inte heller. Bara klådan och en näsa som av och till rinner. Synnerligen ofräscht… Jag lärde mig häromkvällen att man ska peta näsan för att bli av med bakterier. Fast min näsa är inte petbar just nu – den är bara kliig och rinnig.

Så här skulle jag vilja ligga, men se det går inte!


Jag skulle helst vilja stanna i sängen
och klia mig, men se det går inte. Just nu håller jag på att förbereda ett pressmeddelande och det ska både skickas ut och läggas ut här och var. Det gäller att ha tungan rätt i mun…

Igår när jag kom hem efter jobbet var jag så trött och slut att jag glömde kolla postboxen. Det fick jag göra i morse. Noterade då att där låg tre räkningar. Jättekul. Nån plast har däremot inte anlänt till trapphuset. Eller också är det nåt pucko som har lagt beslag på rullen. Det skulle finnas plast en vecka innan de börjar med fönstren – hos mig börjar de på måndag – men ingen plast hittills, alltså. Det hade varit så bra att kunna plasta in möbler och prylar tillsammans med Fästmön de här dagarna. Både idag och i morgon jobbar vi i kors, det vill säga jag jobbar dag, Anna kväll. Och i kväll åker Anna ut till Himlen och sover kvar där för att kunna handla på torsdag förmiddag inför barnens ankomst på fredag. Så tyvärr får jag kanske plasta det jag kan på egen hand. Men Anna är en snäll fästmö och har lovat att vi kan flytta de sista möblerna tillsammans på lördag. Det handlar om sängar och matsalsbord, framför allt, som jag inte orkar flytta själv.

Min uppfattning är att vi samarbetar ganska bra när vi gör nånting ihop. Det kändes lite märkligt att titta på ett annat par igår kväll på SvT1, Par i terapi, som hade problem, framför allt med kommunikationen. Jag skulle aldrig sitta och prata om såna privata saker på TV! Det var många känslor och en hel del gråt när Åsa och Johanna, som paret heter, satt i terapin! Nog för att jag skriver en del väldigt personliga och privata saker här på bloggen, men se terapeuta min relation skulle jag inte göra varken här eller på TV! Även om jag irriterar mig på vuxna kvinnor som har pippilotter – barnfrisyr! – blev jag och Anna också lite inspirerade av det vi sett.Vi är ju väldigt olika som personer. Anna är lugn och sansad och blyg, medan jag är hetsig och kan vara impulsiv i det jag säger och tycker, men också blyg och osäker ibland. Det vi pratade om när vi hade gått och lagt oss stannar emellertid oss emellan och är inget jag tänker skriva om här. Det var ett bra samtal, helt enkelt, med det var bara för oss.

Idag måste jag nog tanka på vägen hem. Håret är jätteskitigt, så det blir en dusch när jag har kommit innanför dörren. Ska också ringa mamma, som jag visserligen pratade med både i lördags och i söndags, men ändå. Jag vet att hon vill veta hur jag har det och jag vet också att hon är lite risig.

Men innan dess ska jag försöka åstadkomma lite arbete. Pressmeddelandet har första prio, men också det webinar jag ska delta i på lunchen. Trist nog missade jag att köpa nånting som jag kan äta framför datorn. Jag får nog spara frukostmackan och försöka roffa åt mig en banan när frukten kommer.


Livet är kort.

Read Full Post »

Oj oj oj! Nu har jag varit på en egen liten tur på nya arbetsstället för att boka in ett antal möten. Detta har fått till följd att nästan hela nästa vecka är uppbokad med möten. Jag ska också delta i en introduktion för nyanställda en förmiddag. Och hinna besiktiga bilen en eftermiddag. Veckan därpå är det ännu fler möten samt ett studiebesök av en institution från annan ort som ska knytas till huset. Det ska bli spännande att träffa alla dessa nya människor och få veta mer vad de jobbar med och hur de behöver mig, men min hjärna känns lite överbelastad och stökig i denna stund, ungefär som H:s skrivbord…

H:s skrivbord = min hjärna


När jag går runt och bokar in möten
har jag förstås alltid mobilkameran i högsta hugg. Jag fick veta av en tjej, S, att personalen brukar

pimpa 

sina rum. Och det gör ju rummen mycket personliga och trevliga.

En thailändsk drake sitter överst i S:s rum.


Pimpningen skiljer sig lite,
i det att somligt är inhandlat utomlands, annat tillverkat på närmare håll. Den här älgen tycker jag är ursöt!

Ursöt älg.


På institutionen finns också flera labb
och där vill jag inte fota för mycket. Men denna bild på inkomna prover som måste tas omhand inom 24 timmar kan jag inte låta bli att visa dig.

Alla dessa labbprover – och några till bakom min rygg – måste tas omhand inom 24 timmar från leverans.


Mitt eget kontor har jag inte pimpat så mycket alls än.
På fredag, troligen, ska väggarna mellan mitt rum och kollegornas få extra ljudisolering så man slipper höra vad alla säger hela tiden. Då får jag också nya gardiner som ska skydda bättre mot solljuset. Tänkte därför eventuellt ge mig ut på en shoppingtur då och inhandla några fina växter till fönsterbrädan. Här är så tomt…

Min filofax är nu fullklottrad och jag måste försöka läsa mina kråkfötter och skriva in alla möten dels i mobilen, dels i datorns kalender. Det vore inte helt fel med en tjänstemobil där det gick att synka kalendrarna mot varandra. Men vi får se hur det blir med det.

Den enda pimpning jag har gjort, kan man säga, är min fotmatta med knoppror. Jag har fått låna en för att prova ett tag och sent igår kom en alldeles ny och fräsch matta som institutionen har köpt. Det är otroligt skönt att stå på mattan, som består av två gummirutor på cirka 20 x 20 centimeter, fulla av knoppror. Det blir liksom fotmassage medan man står och jobbar.

Matta med knoppror för mina fötter. Sandalerna lämnar jag helst vid sidan av.


Vid lunchen idag med den kloka L
pratade vi en hel del ekonomi och bekymmer. Som vissa saker har utvecklat sig känns det minst sagt oroligt. Jag får försöka slå bort detta tills vidare och fokusera på nuet.

I morgon är det röd dag och då är jag ledig. På förmiddagen ska Fästmön och jag ut på en liten tur och på eftermiddagen ska jag städa. Jag får ju fint besök på fredag till söndag av vännen FEM. Inte vill jag att FEM ska mötas av hemmets dammråttearmé precis…

Nu ska jag trösta mig lite med en gigantisk mugg cappuccino. Både Anna och jag har en fäbless för att gå in i dörrhandtag (!) och när jag gick ner till den andra institutionen efter lunch tappade jag den tunga dörren in dit – och dörrhandtaget begravde sig djupt i min högra underarm. Det gjorde och gör skitont och i morgon blir det intressant att se armens färg och form och om jag kan röra den… Aj, aj, AJ!

Read Full Post »

Får man ha vilken ton som helst när man tilltalar medlemmar? Att jag har en skitelak och bitsk ton ibland på min personliga blogg är en helt annan sak, tycker jag. Där tilltalar jag för det mesta inte nån, utan skriver rent allmänt vad jag tycker. Men när man tilltalar medlemmar i en bostadsrättsförening anser jag att man ska hålla tonen neutral. Det är nåt vår styrelse uppenbarligen inte klarar av.

Gång efter annan landar otrevliga meddelanden i våra postboxar och/eller på anslagstavlorna i trappuppgångarna. Idag handlade det om garagen (en lapp i boxen) respektive cyklar (på anslagstavlan).

När det gäller garagestädningslappen inleds den, efter rubriken

GARAGESTÄDNING

med att berätta vad man inte får förvara i sitt garage. Vad jag vet får man ingen sån information när man hyr sitt garage och får sitt kontrakt. Är det så himla konstigt att folk tänker och gör fel då? Varför inte upplysa om detta från början med kontraktet och inte via lappar som går ut till alla medlemmar? Man får ju känslan av att var och varannan medlem som hyr garage är dum i huvet. Eller näst intill. Eller att det i vart fall är var bostadsrättsföreningen tycker om sina medlemmar…

Att man inte får förvara

[…] sopor och skitiga trasor-trassel […]

är för mig ganska uppenbart, men för andra kanske det inte är det. Det kan ju vara så att man råkat glömma sin soppåse på vägen ut till garaget när man ska till jobbet och inte hann gå med den. Genom att dessutom  använda ordet

[…] skitiga […]

har styrelsen sänkt sig till en nivå som ligger under markplan. Det förvånar mig för övrigt att lappen annars är rättstavad…

På cykellappen använder man också en otrevlig ton. Eftersom lappen sitter på anslagstavlorna kan jag inte korrekt återge vad som står på den, men det går ut på att man bara får ha fungerande cyklar i cykelställen. Alla andra cyklar ska slängas eller ställas in i kallförråd som en del hyr. Inte alla. Och var ska man slänga en cykel som inte fungerar? Ingen information finns om detta. Men det hade ju varit lite överkurs, kanske. Att informera om möjligheter, menar jag…

[…] edra cyklar ska vara funktionsdugliga […]

tror jag det står. Edra… Men hallå! Är det nån från 1800-talet som har skrivit meddelandet, eller? Vad jag vet säger man era och inget annat.

Nej fy för otrevlig ton! På cykellappen hade man säkert fått mig positivare inställd om man hållit en vänlig ton. Men det kanske är för mycket att begära. En neutral ton hade varit acceptabel.

Read Full Post »

Older Posts »