Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘påverkas’

Ett inlägg om en bok.


 

Sophies historiaHur bra blir det egentligen om man i en och samma bok blandar dåtid med nutid? Enligt mina erfarenheter är det ett ganska svårt grepp och alla författare klarar inte av det. Innehållsmässigt blir det hattigt och textmässigt ofta inte trovärdigt eftersom språket, oavsett tidsepok, är detsamma. Jojo Moyes använder greppet med två parallella berättelser från olika tider i boken Sophies historia. Men de två berättelserna förblir inte parallella utan går så småningom in i varandra, vilket ju ofta är syftet. Jag har just slagit ihop pärmarna till denna den andra bok jag fick av kollegorna vid Sigtuna kommun när jag slutade där den 30 juni i år. Tack! Boken stod på min inköpslista så den var önskad. Men frågan är om den höll måttet i mina ögon…

Det är krig, det första världskriget. Året är 1916 och författaren har tagit oss till Frankrike. Där driver Sophie ett hotell tillsammans med sin syster – allt medan hon väntar på makens återkomst från fronten. Tyskarna har emellertid ockuperat stan. Och när den tyske kommendanten får syn på porträttet av Sophie, målat av hennes make, blir han helt betagen. Allt Sophie vill är att få tillbaka sin man. Men är hon beredd att göra vad som helst för detta?

I den parallella berättelsen är året 2006. Porträttet av Sophie hänger i Glashuset, det fantastiska hus som Livs man, arkitekten David, har ritat åt dem. Tavlan köpte han som gåva till sin hustru. Men en dag dör han och Liv tvingas kämpa för att få tillvaron att gå ihop. Det blir inte bättre av att de förra ägarna kräver tillbaka porträttet som de anser är ett krigsbyte.

Det här är en bok om starka passioner, men också om den där rena och totala kärleken. Den kärleken, som vi, om vi har tur, upplever bara en gång i livet. Men den skildrar också grymhet och hur människor påverkas av det de tror är sant så till den milda grad att de vill göra andra ont. Det behöver liksom inte vara krigstider för det…

Jojo Moyes är en berättare av rang. Hon får till bra historier som håller fullt ut och hon kan konsten att berätta dem. Även om kärleksromaner egentligen inte tillhör mina förstahandsval när det gäller böcker jag vill läsa, är den här boken bara så rätt för mig.

Toffelbetyget blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett redovisande inlägg.


 

Nu har vi haft sommartid ett tag. Men sommartid innebär att vi förlorar en timme på natten. Fast kvällarna blir längre och ljusare. Den gångna veckan undrade Tofflan om du påverkades av bytet till sommartid.

Så här fördelade sig de 23 inkomna svaren:

52 procent (tolv personer) svarade: Ja, jag är förbannad och förstår inte vitsen med att flytta tiden hit och dit. 

22 procent (fem personer) svarade: Nej, inte nåt särskilt. 

13 procent (tre personer) svarade: Ja, det har varit svårt att komma upp på morgnarna. 

13 procent (tre personer) svarade: Ja, jag har njutit av de ljusare kvällarna. 

Stort TACK till dig som klickade ett svar! Och som vanligt hoppas jag att du har nåt att tycka om den nya frågan, här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett utlagt inlägg om att vara uthängd och att vara utbytbar.


Häromdan
skrev jag om det här med utbytbara prylar. Då gällde det mest saker. Nu har frågan aktualiserats igen – av olika skäl.

död st paulia

Definitivt utbytbar är S:t Paulian i mitt sovrumsfönster.

Jag har lärt mig den hårda vägen att man lätt är utbytbar i arbetslivet. Organisationer görs om, förnyar sig, förändrar sig. Så ska det vara, tycker jag. Man ska se över sin verksamhet och fundera över vad det är man ska göra och vilket uppdrag man har. Effektivisera. Sen är det förstås tufft för människor som blir övertaliga. Genom att säga att nån är övertalig säger man också att det den gör inte längre behövs.

För min del var jag aldrig övertalig. Men från den dan jag ifrågasatte blev jag obekväm. Och såna människor hanteras genom ryktesspridning, utfrysning och därpå följande avpollettering. Att eventuella problem fortfarande kvarstår kan rimligen inte bero på mig, dock. Det känns på sätt och vis gott för min egen person att veta detta, men naturligtvis inte för alla dem som går in i väggen, knuffade dit av tunga bördor och mobbande kollegor.

I veckan som har varit har två personer på högt uppsatta poster debatterats offentligt. Lokal media har inte varit sen att hålla elden vid liv. Men som vanligt har man inte alla pusselbitar, vilket gör att man aldrig kan få nån bild av helheten. VD:n för Uppsala Konsert & Kongress, som sägs ha satt institutionen som sådan på kartan, har fått lämna sitt uppdrag. Rektor för Uppsala universitet har ifrågasatts av sina vicerektorer och ett antal dekaner, men älskas av studenterna. Där har vi inte sett slutet än.

Tofflan i tidningen

Uthängd?

Det är tråkigt när människor vädras i offentligheten. För såväl VD som rektor har säkert närstående som drabbas i andra hand. Av nån märklig anledning tycks media välja ut vilka som ska hängas ut. Inte nånstans i lokal media såg jag till exempel namnet på den högt uppsatta chef inom kyrkan som för lite mer än tre år sen hade

[…] brutit mot Svenska kyrkans värderingar […]

(Det handlade om att h*n hade kränkt medarbetare av ett visst kön, enligt inside information.) Däremot fick vi namnet på en annan högt uppsatt person inom samma organisation som byttes ut i samma veva. Varför denna skillnad???

Medias roll i utbytarprocessen ska inte tigas ihjäl, tycker jag. Vi påverkas alla av den. Men när det gäller offentlig verksamhet är det också så att den bör granskas. Det ifrågasätter jag inte. Det jag vänder mig mot är det till synes slumpmässiga urvalet av dem som granskas och hängs ut. Varför hon, men inte han? Den frågan står kvar. Och naturligtvis frågan om vem som granskar media..?


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag satt och läste en oinspirerande lokalblaska och funderade över vad människor egentligen vill läsa, kom jag på en lysande idé: jag ska skriva en Tofflan rap (inte rap utan ”räääpp”) baserad på folks omdömen om mig. Omdömen som finns bevarade på olika sätt. Ofta kan jag nämligen säga att jag skiter i vad folk tycker om mig och om de inte gillar mig, men det är inte sant. Det klart att även jag påverkas (både rollen Tofflan och Ulrika som jag är IRL) – av såväl snälla ord som hårda. Så därför tänkte jag klä av mig lite och låta alla läsare få ta del av lösryckta rader från andra om min ringa person. Det blir en riktigt underhållande läsning, jag lovar! Men vi sparar detta projekt till helgen.

1625211-rescaledpic-300x461

Jag ska klä av mig lite i bloggen.


Fredag är det idag
och temperaturen ligger runt nollan. Solen försöker titta fram, fast det enda lyckade försöket den gjorde var i morse när jag körde bil till jobbet. Nu lyser den mest med sin frånvaro. Fästmön mår fortfarande inte bra, men i helgen ska hon försöka jobba två dagar klockan 7 – 16. Själv ska jag under tiden inte enbart ägna mig åt att författa Tofflan rap utan också försöka bli av med det värsta av gruset som jag har lyckats dra in den här veckan i mitt hem. I morgon ska jag kolla mina ögon. Det ser jag inte fram emot, för jag inser att det blir kostsamt och kanske en lösning som jag inte blir nöjd med. Funderar därför på om jag ska kolla runt på priser för en laseroperation. Du vet, en sån där som Christer Lindarw, 60 bast på söndag GRATTIS GRATTIS!, har gjort och är så nöjd med. Jaa, kalla mig lika fåfäng som en diva – men faktum är att varken Christer eller jag är några divor utan bara människor som vill kunna se bra (ut).

Men det är inte helg än. Först ska jag fortsätta mitt byggprojekt, det vill säga Husets webbplats. Jag har lagt in så många sidor som jag kan med det underlag jag har fått, men nu ska här finslipas! Jag ska också planera lite för arbetet de kommande veckorna och månaderna, för igår blev ju saker och ting lite förändrade. Ett tag till. Till det bättre. Och med detta går det också att planera lite bättre. Eller i alla fall lite mer långsiktigt.

Mars månad skriver vi idag och jag inser att jag glömde vända almanacksblad i den söta hundkalenderna från SRF med bilder på tänkbara ledarhundskandidater, det vill säga fullkomligt ursöta valpar av olika raser. Jaa, är det nånting jag skulle vilja ha så är det inte en synskada, men en hund! Den skulle tvinga ut mig, hälsporre eller inte, i ur och skur, och den skulle vara ett sällskap när Anna är mamma på heltid (mamma är hon ALLTID, men inte på heltid rent fysiskt) eller jobbar. Men jag vet också att den skulle få vara ensam väldigt mycket om jag jobbar och DET känns inte OK (inte hunddagis heller). Så kanske när jag blir pensionär… Om jag nånsin har råd att gå i pension. Det är tveksamt, det, efter den senaste, synnerligen deprimerande läsningen av innehållet i ett visst orange kuvert… För en gångs skull blev jag inte glad av orange

Morgontimmarna före arbetstid är slut nu och jag rundar av här. Stanna gärna till och berätta i en kommentar vad du har för helgplaner!


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts