Söndag förmiddag

Ett söndagsinlägg.

---

 

Fem såna här blev mitt lördagsgodis.

Det blev en stilla kväll i New Village igår. Det mest upphetsande som hände var att jag gjorde våfflor till middag. Det var underbart gott, men nej, nån bild får du inte – det är ju alltid lite ruschigt när man ska göra våfflor: vispa smet, hälla i smet, passa våfflor på gräddning, ta ut färdiga våfflor ur järnet, äta… Ja, du fattar. Sen kan man tycka att våfflor ju inte är nån middagsmat. Det struntar jag i. Jag åt våfflor till middag igår. Med hjortronsylt och sprejgrädde. Denna söt- och fetchock fick till följd att jag inte orkade goffa så mycket annat. Det blev ytterst lite chips (det är fortfarande kvar i påsen), mest för att jag ville testa den nya, färdiga dipen jag köpte igår. Som dessert tog jag typ fem stycken M-kulor. Detta innebär att jag har massor (nåja…) av godis kvar i skåpet att äta idag. För idag är det ju sista dagen på helgen. (För den som inte har uppfattat det, försöker jag begränsa mitt godisätande till helgerna.) Bara det att det blir tårta och annat smakens i morgon i Himlen… Men när man firar en 20-åring kan man ju faktiskt inte låta bli att just fira. Med tårta, bullar och kakor. Eller hur?!

Lördagskvällens andra höjdpunkt (förutom våfflorna) var dock säsongsstarten av Downton Abbey. Lord Grantham framställs om möjligt ännu mer träbockig än tidigare, nerviga systern är ännu nervigare och farmor är värst, bäst och roligast av dem alla. Men vad var det för konstigt program efteråt? Jag tittade förundrat. Enligt SvT:s webbplats är det

[…] Ett nördigt och passionerat eftersnack med Johanna Koljonen och Kristin Lundell. Premiärgäster var Johannes Brost och Sanna Nyström. […]

Och det var det. Jag har inget mer att säga om det än att jag blev just  förundrad. Vill jag att mina licenspengar ska gå till såna här program? Nej. Sen får var och en vara hur nördig och passionerad man vill. Men jag vill inte vara med och betala för det.

Gårdagen var både solig och molnig.

Igår kväll trodde jag att jag bodde granne med sju elefanter, en häst och en hyena, det vill säga ett zoo. I morse fick jag revidera denna tro: jag bor nära en temperamentsfull kock, det är min senaste teori. Det lät som tallrikskrossning och nån som hackade gurka alldeles intill mina öron. Innan dess hamrades det lite. Var det köttstycket som bultades ut, månntro?

Själv leker jag tvätteri. Två maskiner ska köras och så har jag en strykhög som väntar på mina omsorger. Dagen är dimmig, till skillnad från igår när den var både solig och molnig. Men jag måste nog ändå ge mig ut nån gång under dagen i alla fall för att införskaffa nåt ätbart till söndagsmiddag. Och kanske ett grönt kuvert. Jag har inte gjort det ännu.

I kväll ska jag glo på Fjällbackamorden. Programmet visas vid lagom tidpunkt för en kvällstrött Toffla. Sen skiter jag i att Camilla Läckbergs filmer och böcker alltid får dålig kritik. Hennes produktion är väl som många andras – en del är bra, annat är bättre och en del är mindre bra.

Vad händer hos DIG, så här på söndagen då? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fången i Mumindalen – Tove Jansson

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Tove Jansson. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Making Movies)

När jag var barn förstod jag mig inte alls på Mumintrollen. Jag tyckte bara de var knäppa och lustiga. Det kom böcker från släkten i Finland. Den sommar jag tillbringade i Helsingfors som åttaåring blev jag muminbombad. Det handlade om att jag inte förstod. För på senare år, när jag började plugga på folkhögskola, läste vi Tove Janssons roman Pappan och havet. Då blev jag fast. Det var jobbigt, vackert, skört… I kväll, den dag Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år, såg jag dokumentären Fången i Mumindalen – Tove Jansson och fick en ny aha-upplevelse.

Tove Jansson var i första hand konstnär. Det var det hon ville vara. Den här dokumentären beskriver bland annat hur hon far till Frankrike för att måla. Hon tar sig till Bretagne, drivs av nån sorts rastlös längtan… Men det är först med Mumintrollen hon blir känd och får en försörjning. Tills de står henne upp i halsen.

Efter pappans död blir hon konstnär ”på riktigt” igen. Och så blir hon för första gången ordentligt förälskad. Förhållandet är passionerat – och varar tre hela veckor. Så småningom träffar hon emellertid den som ska bli hennes arbets- och livspartner.

Nu när jag tittar på filmen upptäcker jag plötsligt att Lilla My är Tove själv så på pricken! Denna självständiga, arga kvinna som inte låter nån sätta sig på henne. Men också en person som med ett enormt stort hjärta. Tuulikki, livspartnern, är förstås Too-ticki. Och själv är jag Knyttet – på engelska Toffle (Who will comfort Toffle? heter boken.)

Om du missade den här dokumentären kan du se den igen i morgon klockan 17.10 eller på onsdag (den 13 augusti 2014) klockan 23.35. Eller också kan du se den här till och med 30 dagar framåt från dagens datum.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bodström – veckans boksnackis

Att skriva böcker om hur det egentligen var och är kan vara vanskligt. Antingen blir de bra eller så blir de pinsamma. Hur som helst retar man troligen upp en massa människor. Den veckan kan man väl säga att Thomas Bodström är veckans boksnackis.

Thomas Bodströms bok Inifrån. Makten. Myglet. Politiken verkar vara en tuff uppgörelse med det egna partiet. Tufft är det också att göra detta strax innan man flyttar tillbaka till hemlandet – dock inte till politiken. Sossarna har fått sitt av Thomas Bodström och när han kommer hem lär han kunna försörja sig både som jurist och som författare.

Boken behandlar kuppen mot Mona Sahlin. För det var en kupp, anser den förre gullgossen Bodström. Han namnger till och med kuppmakarna. Och skriver om hur den förra partiledaren kände sig sviken och omgiven av fegisar som inte stod upp för henne. Men inte heller Mona Sahlin är ofelbar. Hon får sig också en släng av Thomas Bodströms slev: Hon är lite för… mediak*t. Lite för snabb, ibland.

Sig själv daskar han till också. Bland annat för att han förvarnades för den numera för grova sexbrott dömde länspolismästaren i Uppsala. En pressekreterare avrådde Bodström från att förlänga förordnandet.

Är det här nån läsvärd bok dårå? Ledarskribenten Per Gudmundson på Svenska Dagbladet tycker inte det. Han är tämligen kritisk och talar om Thomas Bodström som

[…] Den tidigare allsvenska fotbollsspelaren och advokaten Thomas Bodström, son till förra statsrådet Lennart Bodström men utan egna politiska meriter, värvades av Göran Persson hösten 2000. […]

Gudmundson menar emellertid att Bodström och hans bok är intressant som

[…] värdemätare på Socialdemokraternas tillstånd. Hans från ideologi helt befriade karriär visar sig motsvaras av ett lika böjligt inre. Ingen åsikt tycks vara för viktig för att kunna bytas ut. […]

men menar att det handlar om cirkuskonster och säljarknep.

Lena Mellin på Aftonbladet menar tvärtemot att Thomas Bodström borde ha blivit sossarnas nye partiledare.

[…] Inte för att han skrivit en bok. Utan för att han är passionerad. […]

Hon menar att han är intresserad och engagerad och att han vill nåt, han har idéer. Och framför allt är han stryktålig. Han lär inte ligga sömnlös på grund av kritiken från sossarna kring boken, tror hon.

Samtidigt säger Thomas Bodström att han inte riktigt förstår just kritiken. Han tycker att det är löjligt att de utpekade inte tillstår att det faktiskt skedde en kupp mot Mona Sahlin.

Men med tanke på att han också har sagt att riksdagen är Sveriges mest omoderna arbetsplats och att partiet är förlegat är det kanske smart att han inte återvänder dit. Jag tror nog att Thomas Bodström kan leva gott som jurist och som författare.

Den här boken gör mig otroligt mycket mer nyfiken än en annan omdiskuterad skandalbok!

Read Full Post »