Ett hett inlägg.
Jag roade mig med medhavd bok i väntrummet i stället för att jonglera med två ledsna clementiner.
Väntrum i vården är inte roliga. Väntrummet hos min(a) naprapat(er) är inget undantag. Mottagningen är för det första inrymd i källaren till ett av stans före detta sjukhus (ett av de bättre sjukhusen) och bara det är urtist i sig. Sen är själva vänt-rummet vitt vitt vitt och behandlingsrummen små och uschliga. Men ack vilka bra naprapater som jobbar där!!! Idag träffade jag Jens, en trevlig östgöte (de flesta östgötar är ju trevliga) i förskingringen. En Ödesbög, till och med. (Det betyder inte att han är homosexuell utan från Ödeshög.) Ryggen, däremot, var inte samarbetsvillig alls. Jag hade så ont att Jens knappt kunde röra vid den. Därför blev det nålar (akupunktur) idag. Och som avslutning ett liniment som gör att ryggen, fortfarande timmar efter behandlingen, känns som den kokar. Dessutom känns ryggen… riktigt OK i skrivande stund. Bara det är en fantastisk känsla!
Vita krokusar vid äldreboendet. Tyvärr är ryggen inte så bra att jag kunde böja mig ner och ta en närbild.
Den Mest Älskade hade medicin att hämta på apoteket bredvid Tokerian, så eftersom hennes arbetsdags slut stämde hyfsat bra överens med min behandlings slut åkte jag till äldreboendet för att hämta henne. Medan hon jobbade klart passade jag dessutom på att gå ett varv runt huset! Jajamens – dagens andra promme! Nu snackar vi rörlighet! Det var så skönt att röra på sig och få frisk luft och ljus. Och få titta på lite andra blommor än påskliljor. Vita krokusar, till exempel.
Sen for vi då till Tokerian. På apoteket gick det snabbt, inne på Tokerian förundrades vi över allt från flodhästar till röktroll, män i basker och galna kvinnor som var nära att mosa mig med kundvagnarna flera gånger (ändå hette ingen av dem Flängört, konstigt nog). Anna och hennes mat- och medicinkassar är nu hemkörda till Himlen och jag är hemma hos mig och fortfarande vaken. Till och med hungrig. Har tagit fram en matlåda med tre våfflor till middag.
Min skärtorsdagskväll ska jag ägna åt att ringa mamma igen (jag har konstant dåligt samvete för att hon är ensam – precis lika ensam som jag har varit hela veckan…). Man ska vara rädd och bry sig om sin ”släkt” när den är så stor som en hel mamma. Vidare ska jag försöka se färdigt en film jag började titta på i söndags. Kanske rentav blir lite popcorn till den.
Några påplingande barn öppnar jag inte för. Jag har som sagt inget godis hemma och om jag hade haft det skulle jag inte ha gett bort en enda bit! Tycker att Rippes idé om att ge påplingande småkärringar tandborstar i stället var helt lysande! Tänk så paffa de små liven blir. Moahahahaahahaaaaaa… 😈
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 