Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘partner’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Rogue assassinVarken komedier eller actionrullar står högst på min lista på filmer jag vill se. Men härom natten gjorde jag ett undantag eftersom jag bara hostade och hostade och hostade (det var liksom ingen idé att försöka sova). TV6 visade den amerikanska actionfilmen Rogue assassin (War) (2007) och jag slöglodde från bästefåtöljen.

Handlingen är ganska enkel: En FBI-agent, Jack Crawford, mister sin partner när denne mördas av yrkesmördaren Rogue. Jack drivs av hämndbegär, vilket kostar honom hans äktenskap. Rogue försvinner, men dyker upp igen efter tre år. Då är han inblandad i ett gangsterkrig i San Fransciso. Huvuden rullar till höger och vänster och rakt fram. Jack letar som besatt efter Rogue för en slutlig uppgörelse.

Gillar du gillar slagsmål, skottlossning, knivar, kendo, judo etc samt mycket blod är det här filmen för dig. Jag finner inget större nöje i att se folk ta livet av varandra. Människor dör som flugor – inte på grund av några direkta skäl mer än att de är i vägen, typ. Jag stod knappt ut att se filmen till slutet, men eftersom jag ändå var vaken et etc.

Toffelomdömet blir lägsta möjliga!

halv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Citatet i rubriken kommer från författaren Märta Tikkanen i en av slutscenerna av hennes samtal med Ann Söderlund. Märta Tikkanen menade att hon och de fyra barnen levde sitt liv, alkoholiserade maken Henrik sitt eget. Och hennes prioritet och främsta uppgift vara att ta hand om barnen. Igår kväll gick den andra delen av Djävulsdansen på SvT1. Temat var just medberoende. Jag kunde inte titta igår utan spelade in på DVD-hårddisken för att i stället glo idag på eftermiddagen.

Märta Tikkanen och Ann Söderlund

Märta Tikkanen och Ann Söderlund. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Just mötet mellan Ann Söderlund och Märta Tikkanen 
känns väldigt laddat. Den hatkärlek – eller det kärlekshat – som fanns mellan makarna Tikkanen är så otroligt stark och tydlig fortfarande, trots att Henrik varit död i 30 år. Ann Söderlund berättar vid nåt tillfälle att hon haft Märta Tikkanens bok Århundradets kärlekssaga som sin medberoendebibel. Och så vill Märta Tikkanen inte ens kalla sig medberoende!

Sanna Lundell, den andra programledaren, träffar Ulrika och Micke. Ett vanligt par, men där en drack för mycket och en försökte dölja det så mycket som möjligt för omgivningen – tills den som var sjuk nästan dog av kombinationen lugnande tabletter och alkohol. Extra starkt i det här mötet är barnens närvaro. Dottern, som tycker att det är bra att alla vet hur det ligger till nu.

Och så Martin och hans tjej, där beroendet var ätstörning, framför allt… Hur mycket ska en partner stötta sin andra halva? Kan man behöva ta hjälp av flera?

Sanna Lundell hos psykologen gav en och annan tanke hos mig. Särskilt det psykologen sa om att man inte ska dölja nåt för barnen. Han menade att barn är smarta, de fattar att det är nåt fel. Sanna Lundell undrade om det inte blir värre då. Men i ett missbrukarhem är det ju redan dåligt, menade psykologen.

Det är många tankar och funderingar som snurrar i mitt huvud efter andra delen. Den här delen känns bättre än förra veckans program eftersom alla medverkande verkade ha kommit vidare på ett eller annat sätt. Förra gången var jag mycket bekymrad över den unge Simons väl och ve. Nästa tisdag går den tredje och sista delen. Då handlar det om att bryta mönster. Och programledarna berättar ännu lite mer om sina medberoenden.

Toffelomdömet för andra delen blir det högsta. Det här var ett mycket starkt program!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Håkan NesserDe ensamma tillhör inte nån av mina favoritförfattare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, för jag kan inte påminna mig om att jag har läst nåt dåligt han har skrivit. Kanske är det helt enkelt så att jag inte gillar att han skriver om ett påhittat land. Ibland. Boken De ensamma utspelar sig till största delen i Uppsala. Jag lånade den i påskas av Fästmön.

Egentligen börjar boken tidigare. Men själva den aktiva handlingen inleds 1969 med att Rickard och Tomas träffas i Uppsala. De ska göra lumpen. De stannar sen kvar i Uppsala, träffar var sin kvinna och bildar tillsammans med Tomas syster Maria och hennes kille Germund blir de sex ett gäng som ofta umgås och festar. De gör en resa i början av 1970-talet. Under resan händer nåt som påverkar dem alla. Och vid mitten av 1970-talet dör en av dem i en fallolycka ute i naturen. Vid samma plats, men 35 år senare, dör det första dödsoffrets partner. Det kan väl inte handla om olyckor då, eller? Polisen Barbarotti löser fallet tillsammans med sin kollega Eva Backman.

Den här boken är spännande redan från början. Trots att den hoppar mellan egentligen tre olika tidsepoker blir den aldrig rörig. Jag slås av vilken fantastisk berättare författaren är, i stället! Spänningen är på topp nästan hela tiden. Jag kan inte lista ut om det är mord eller mördarens identitet, men gissar mot slutet – via uteslutningsmetoden – hur det ligger till. Skälet till att jag gissar rätt är att boken är ganska tjock. Historien blir liiite för utdragen.

Toffelomdömet blir därför inte det högsta, men högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett summerande inlägg.


 

Blomkruka på kanten

Den kan ju tänkas blåsa ner i huvet på nån. Fast det behöver jag ju inte bekymra mig för.

Ytterligare en dag att lägga till handlingarna snart. Jag har fått en del av det jag hade tänkt gjort, resten är sparat till i morgon. Det har faktiskt inte hänt nåt riktigt särskilt idag. Vädret är fram-och-tebax. Jag har suttit på ballen* och telefonerat med mamma trekvart idag), medan ena grannen krämade musik för hela gården. Sen kom grannens partner hem och gav grannen en utskällning, lät det som. Efter det blev det tyst. Det blåser och jag oroar mig lite för en blomkruka som en annan granne har ställt på kanten av sin balle. Men, men… det är inte jag som får den i huvet om den faller…

Fingerkex kaffe och bok

Finger-lunch.

I morgon behöver jag tänka och sitta i lugn och ro, helst utan avbrott. Men det är svårt, livet i sig är ett avbrott (utan att gå in närmare på vad jag menar med det). Man måste ju leva också!

Till frukostägget tog jag en sillbit, men framåt lunchtid hade städningen gjort mig sugen på nåt. Det blev finger-lunch på ballen!

Pulled turkey

Pulled turkey – till nästa gång Anna kommer hit.

Åkte och hämtade Fästmön när hon slutat jobba. Vi tuffade iväg till ICA Heidan, för idag hade jag bestämt mig för att det skulle bli middag. Passade på att köpa lite mat till nästa gång Anna kommer till mig (om hon nu kommer hit nåt mer). Inte tänker jag ägna mig åt långkok när Tulip kan göra mer än halva jobbet. Men kul ska det bli att prova pulled turkey!

Kycklingfilé, potatisklyftor med skal, bok vin, sås

Lördagsmiddag med ett glas rött och en bok.

I övrigt slank det ner ett och annat som inte stod på handlingslappen i min varukorg. Bland annat en kanelbulle och en påse lördagsgodis… Bullen hade jag tänkt inta till kvällskaffet, men jag är så mätt efter den färdiggrillade kycklingfilén och potatisklyftorna med skal som jag köpte att jag inte ens orkar tänka på bullen. Inte heller på jordgubbarna från Ulva som också följde med hem… De senare får bli till frukost i morgon!

Det har varit ganska lugnt och skönt i kväll. Jag kunde sitta på ballen och äta middag och läsa. Helt underbart att få frisk luft – och ändå vara hemma. Nu ska jag fortsätta med kvällskaffet innan jag slänger ner mig i TV-soffan för säsongsavslutningen av Mr Selfridge klockan 21. Vad ska man sen glo på om lördagskvällarna på TV?


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upprört inlägg.


 

Med ett halvt öga har jag läst lite om barnmorskebristen i Uppsala län i lokalpressen. Frågan är ju inte så berörande för min egen del, vilket kanske är skälet till att jag inte har brytt mig så mycket. Men häromdan såg jag en annons i lokalblaskan, en annons som upprörde mig mycket!

Av annonstexten framgick att en del gravida kvinnor i Uppsala län

[…] kommer att hänvisas till andra förlossningskliniker i sommar […]

Det handlar om kvinnor som bedöms ha en normal graviditet, kvinnor som ska få planerade kejsarsnitt utförda eller kvinnor vars förlossning ska sättas igång.

OK… om jag skulle föda barn – eller min partner – skulle jag nästan kunna acceptera detta. Men jag kan inte acceptera att man kan förutsätta att även planerade förlossningar och sånt som ser normalt ut fortlöper normalt. Saker och ting kan ju faktiskt… inträffa…

Värst av allt är nog raderna om belastningen:

[…] olika belastning från dag till dag går det inte att bestämma på förhand var varje kvinna kommer att föda […]

Alltså, jag orkar knappt reagera på annonsens språkliga kommer-att-sjuka. Själva budskapet är ju förfärligt! Jag är verkligen GLAD att det inte är nån bebis på gång i min familj. Hur kan det vara så här vid det sjukhus som har denna text på sin webbplats:

[…] sjukhuset har många olika roller – länssjukhus, specialistsjukhus, utbildningssjukhus och forskningssjukhus. I vardagen flyter de olika rollerna ihop. 
På så sätt uppstår förutsättningen för, och förklaringen till, den erfarenhet, kompetens och omtanke som finns här. […]

Uppenbarligen har man tappat en massa erfarenhet och kompetens eftersom det råder brist på barnmorskor. Omtanken var det länge sen man förlorade i en organisation som bara bryr sig om pengar (till direktörslöner?).


Sverige, juni 2014.


PS
När man använder webbplatsens sökfunktion och söker på ”barnmorskebrist” får man inga träffar…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »