Posted in Familj, Ironi, Krämpor, Personligt, Trams, tagged attackera, avnjuta, äta, öppna, överallt, övervinnas, bakkant, bekänna, bjucka, dålig, död, det värsta, dofta underbart, dra ner, duk och vax, en ny påse kaffe, fastsvetsad plast, förpackning, fel, flaska, flytande tvål, frukostmacka, fylla på kaffe, gå lite för långt, gilla, golv, ha svårt för, hallå, hantera, hasa fram, hälften, hårdplast, hem, humor, hushåll, ingen luft, inletts, inte gilla, jobb, kaffeburk, kaffekort, kök, köpa terapi, KBT:a, krasma äckligt under tofflan, långlagrad ost, luftrör, lunch, mina tillkortakommanden, mjöl, mjölpåse, mjukplast, mormor, ny ost, omöjligt, på mig, plastfilmad, problem, refillförpackningar, rejäl trumvirvel, rekommenderad, rinna utanför, sagofigur, säker, Skara, smula, sticka, sticka in kniven, svårigheter, svårt att andas, svenska, svettig, svettsmulig, ta, ta bladet från munnen, ta med händerna, tajt, Tofflan talar ut, tvättmedel, tvålpump, uff, utsätta mig, varde ljus!, Västerbottenost on 30 oktober 2014|
6 Comments »
Ett självutlämnande inlägg.
Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:
Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!
Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.
Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.
För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…
Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…
öppna en ny ost!
Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.
Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig!
Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.
En öppnad ost, redo att skivas.
Livet är kort.
Read Full Post »
Jag läser en bok jag har fått av Annas snälla mamma. Boken kom ut redan 1997, men orden är lika kloka för det.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 