Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘överlevnad’

Ja, det är sant som rubriken sammanfattar det:

I natt trodde jag att jag skulle dö

Jag fick väldigt svårt att andas på eftermiddagen och det blev inte bättre under kvällen. Dessutom fick jag väldigt, väldigt ont på vänster sida, vid revbenen.

Lungor och hjärta på väg att paja!

tänkte jag direkt.

Det var svårt att hitta en ställning som var bekväm att sitta eller ligga i. Ångestskapande bara det! Jag har aldrig haft dödsångest förut och till sist gick det över. När jag hade lagt mig i sängen tänkte jag

Om det är meningen att jag ska dö nu i natt så är det meningen, inget jag kan göra nåt åt.

Och tro det eller ej, jag somnade – OCH vaknade i morse!

Jag har fortfarande ont i vänster sida och jag har fortfarande svårt att andas, men det är lite bättre än igår kväll. Febern är nog borta också, för jag känner mig inte lika medtagen. Det jag har kommit fram till är att jag möjligen kan ha sträckt mig! Idiotiskt, men sant! Och fruktansvärt ont och ångestskapande, jag lovar!

Från sjukhuset fick jag med mig en blåspip som jag andas i då och då. Då känner jag att andningen blir lättare, att jag kan ta in mer syre. Mot den eventuella sträckningen kan jag inget göra, jag måste ju använda vissa delar av kroppen när jag reser mig etc.

TVtidning och blåspip

Blåspipen är den där röda saken till höger i bild.


Det som slog mig
var att det inte var ett dugg svårt att vara ensam mitt i allt detta. Jag hade på olika sätt talat om för ett antal personer att jag hade svårt att andas, att jag hade ont etc. Men eftersom ingen reagerade blev det inte upptrissat på nåt sätt utan jag insåg kort och gott att om jag skulle dö så skulle jag dö ensam.

Men ett tag till tänker jag kämpa på! Jag tänker försöka blunda för de ord vännen skrev igår om att det är värre när unga människor drabbas av cancer än äldre. Det tog jag som en direkt spark på mitt operationssår. Och jag blev både ledsen och arg, för även tanter på 50 år har rätt att leva. Faktiskt!

Man kan nämligen inte säga att det är värre när det drabbar en ung än en person som har levt i 50 år utan att 50-åringen känner sig riktigt jävla sårad. För även om jag mår skit just nu och trodde att jag skulle dö i natt har vissa saker och ting redan blivit så mycket bättre: till exempel att jag kan sova en hel natt utan att behöva rusa upp för att jag läcker nånstans ifrån. Det handlar om livskvalitet och överlevnad och att säga att det är värre när unga människor drabbas är som att ge oss äldre (!) rejäla sparkar där vi har som mest ont. För jag är inte färdig med mitt liv på länge än, var så säker på det.

I natt trodde jag att jag skulle dö. Men jag överlevde. Hade somliga varit med och bestämt om prioriteringar i vården hade jag väl blivit petad sparkad ur operationskön för min ålders skull (50 år). Vad är det för människosyn???

Jag har blivit av med ett monster på 13 centimeter i diameter – samt lite organ därtill. Jag är på väg att få ett helt nytt liv. Fast om jag skulle dö på vägen var detta i alla fall värt ett försök. Och när jag dör, då lovar jag att jag ska göra det ensam. Sorti. Ridå.


Livet är kort. Blanda inte äpplen och päron.

Read Full Post »

En liten bok på cirka 200 sidor har hållit mig fången så snart jag har haft en stund över. Det är Barbara Ehrenreichs Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, en bok som ingick i det digra bokpaket som vännen FEM skickade till min 50-årsdag. Tusen tack! Det här var riktigt intressant läsning!!!

Ironisk, humoristisk och allvarlig bok om positivt tänkande.


Jag har citerat boken flera gånger här på bloggen.
Kapitlens innehåll är synnerligen intressanta och relevanta för mig. I kapitlet om bröstcancer gör författaren upp med infantiliseringen med allt rosa och alla nallar, eller, som hon kallar det

[…] bröstcancergrannlåten […]

Noteras bör att författaren själv har bröstcancer, så hon borde ju veta. Även om jag inte har diagnosen kan jag känna att om jag fick den skulle jag ha mycket svårt att tänka positivt, jag skulle vara urförbannad! Och det är en kraft, det också, ilska…

Ett kapitel som jag tyckte var synnerligen läsvärt var det som handlade om

[…] ett annat område av personliga olyckor, de avskedade tjänstemännens värld. […]

Den här världen där man är

[…] på väg ner i fattigdom […]

och uppmanas att

[…] se sin belägenhet som en ‘chans’ som borde välkomnas […]

Sen följer ytterligare ett par kapitel som jag finner något mindre intressanta och bitvis tradiga och sega, med alltför långa stycken och meningar. Men så i ett PS-kapitel levererar författaren sin syn på saken, en åsikt som jag verkligen delar:

[…] Realism – intill defensiv pessimism – är inte bara en förutsättning för människors utan för alla djurarters överlevnad. […]

Slutbetyg: högt!

Read Full Post »

Enligt en artikel från TT har antalet dödsolyckor med cyklar ökat hittills i år. Men dessa olyckor har ändå varit FÄRRE totalt de senaste åren – gissningsvis tack vare att cykelbanorna blir allt fler och att allt fler cyklister använder hjälm. Jag vet inte hur det är riktigt för cyklister i MIN stad, för jag cyklar ju aldrig. Däremot åker jag bil och kan ibland se cyklister utföra de mest halsbrytande åkningar. Och så tycker jag att det är ganska mycket korkat att inte cykla på cykelbanan utan på gatan – trots att cykelbanan löper parallellt med gatan… Om jag själv cyklade skulle jag dessutom alltid använda hjälm. Alltid. Hur dumt det än ser ut.


På med hjälmen, galning!

                                                                                                                                                              En typ av dödsfall – som kanske egentligen är flera olika – är de fall där många dör efter att ha fått skuldsanering. En studie som Konsumentverket låtit göra visar att den som fått skuldsanering löper 33 gånger högre risk att dö i förtid än andra, enligt en annan TT-artikel. Däremot anger inte rapporten några dödsorsaker. En liknande studie har gjorts i Norge, men där är dödligheten hos skuldsanerade bara sex procent. Hur kan det komma sig? undrar i vart fall jag.

Den som får skuldsanering får leva på existensminimum i vanligen fem år. Allt överskott går till att betala skulder – detta efter en plan som kronofogden gör. Skuldsaneringen innebär att en person med många skulder slipper betala en del av skulderna. För att få skuldsanering måste ha haft skulder en lång tid och man ska inte heller kunna betala sina skulder i tid. Förra året fick ungefär 4 000 av 6 500 personer som ansökt skuldsanering.

Spontant tror man ju att den som får skuldsanering ska känna sig lättad. Fem år är ändå bara fem år och det borde man klara på existensminimum. Men tydligen inte i vårt land… Då blir ju nästa fundering om existensminimum är så väldigt lågt satt i Sverige att det faktiskt påverkar överlevnaden..?

Read Full Post »