Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘överkänslig’

Forskarna på Umeå universitet är flitiga och envisa. De har kommit fram till att vissa människor inte är allergiska utan lider av kemisk intolerans. Det handlar om en oförmåga att vänja sig vid lukter.

Tio procent av oss sägs lida av kemisk intolerans. Symtom på kemisk intolerans kan vara illamående, koncentrationssvårigheter och irritation i ögonen. Det är symtom som kan komma av vardagliga lukter som parfym, rengöringsmedel, cigarretter och sånt. Den som drabbas får gå igenom många tester, men får kanske inte nån diagnos ändå. Man tror alltså att man är allergisk, men doktorn hittar inte nåt man är allergisk eller överkänslig mot. Vilken tur att vi då har forskarna i Umeå som kan sätta namn på våra åkommor!

Kemisk intolerans…

visst låter det… avancerat och som ett riktigt gravt tillstånd..? Hur man ska behandla detta tillstånd har man emellertid inte kommit fram till än.

Men inte nog med denna fantastiska upptäckt… Andra Umeåforskare har studerat fetma och kommit fram till att det är på en höft man kan avgöra om man dör för tidigt eller inte av fetma.


Kolla magen… Och den här bilden har ett par år på nacken… Till somligas förtret lever jag vidare. Fästmön tog bilden.


De fantastiska forskarna i Umeå har kommit fram till
att den som har breda höfter och smal midja ligger bättre till vad gäller livslängd och dödsrisk än den som har smala höfter och högt midjemått. Det där höftfettet kan till och med skydda mot hjärt-kärlsjukdomar och diabetes.

Forskarna har studerat 8 000 personer… på Mauritius. Eh..?

Själv har jag tjocka höfter och högt midjemått. Mina höfter syns inte och min midja sitter i armhålorna, typ. Så man kan ju undra vad jag är för avart. Jag är emellertid inte från Mauritius. Och jag kan lika gärna dö i morgon som i kväll.

Read Full Post »

I morse låg jag länge och var halvvaken. Låg i nån sorts dvala och hörde på långt håll en turkduva och hur nån tömde en glascontainer. Fästmön väckte mig sen med en puss en kvart i sju. Hon hade sovit ännu mindre än jag och jag såg på henne att hon nästan var gråtfärdig av trötthet. Först klockan 14 slutar grottekvarnen för dagen för hennes del och då bär det av till Stormarknaden för att storhandla – i kväll kommer nämligen barnen och de brukar vara hungriga.

Vädret ser ut att bli strålande, den här helgen! För dem av oss som – ta i trä! – inte är överkänsliga mot pollen, dårå. För de överkänsliga lär det bli jobbigt.


Den här bilden på björken utanför mitt arbetsrum tog jag för några minuter sen. Grönt är skönt, eller hur?

                                                                                                                                                           Jag är så glad att jag är förskonad och kan njuta av våren och allt som händer. Eller rättare sagt, jag försöker njuta, men det är svårt för en sån som jag som inte har nåt värde eller berättigande att trampa den här jorden. Ja, det är så det känns.

Morgonen håller fortfarande på att vakna, men jag har hunnit med en del bestyr redan. Jag är tvättad och klädd, Anna är skjutsad till jobbet, sängen bäddad och en tvättmaskin maler runt ett gäng mörka kläder. Tvättmedelsflaskan är påfylld, gårdagens disk undanplockad – och HOPPSAN, KERSTIN, så duktig jag låter då! Det är jag inte. Jag bara gör. Det är mycket jag bara gör nu för tiden. Som en robot. Bara gör. Gör. Ingen känsla i det. Glömsk. Det är ett helvete att inte kunna planera framåt för en planerare av format som jag. Det existerar nämligen inte nån framtid för mig. Känns det som. Rätta mig om jag har fel.

Efter storhandlingen åker vi till Himlen för att ha helg med barnen. Kanske Elias vill prova sin nya cykel som hans pappa så gentilt införskaffade åt honom i veckan. Jag minns en annan liten pojke, i ett annat liv, som jag var med och lärde att cykla. Vi hade skruvat på nån sorts pinne, stång, på cykeln som den medföljande vuxne skulle hålla i medan gossen trampade på. Och han trampade på. Han trampade på utan ett spår av rädsla, helt livsfarlig, var han, ungen! Och sen vet jag inte hur det gick, för jag var inte med i hans liv när nästa cykelsäsong kom.

Själv lärde jag mig cykla när jag när jag var runt sex år, tror jag. På en fotbollsplan med gräsgolv nära vår sommarstuga. Inte helt optimalt för en vinglig liten kicka på sin första illröda cykel, självklart inköpt av en älskad morfar. Och på den tiden använde man inte heller hjälm på barn. Fast det gjorde ju mindre ont att ramla på gräs än att ramla på asfalt, som jag gjorde hemma i stan. Nu är både morfar och cykeln borta, men i mitt kallförråd hänger en rostig treväxlad Crescent, också given av morfar. Den cykeln är snart semi-antik, kan jag meddela. Jag fick den när jag fyllde tio år…


På den här gräsplanen lärde jag mig cykla. Förra sommaren var mamma och jag dit och tittade.

                                                                                                                                                      Nej, nu har jag snöat in på gamla minnen alltför mycket. Dags att ”fejsa” verkligheten, dagen idag. Den fortsätter med att studera lokalblaskan för att sen övergå i att samla ihop sopor för färd till soprummet samt att packa för färd till Himlen. Snart är det kväll och då får jag blunda och sova bort verkligheten en stund utan att det är konstigt eller onormalt. Jag vill kliva av den här cykeln. Vill kliva av. Av.

Read Full Post »

Duktiga kickan Tofflan kom i säng runt klockan 23 igår. Det var ju normalt och bra. Bara det att det var lögn i h-e att somna. Jag läste, glodde på TV, släckte, tände, gick på toa, läste, släckte, vände och vred på mig, kliade mig, nös, kliade mig, vände och vred på mig… Klockan var över tre innan jag slocknade – av ren utmattning. Så det är lite seeegt idag…

Jag undrar för övrigt om jag inte är överkänslig (allergisk) mot den där fina, men jobbiga porslinsblomman. Efter gårdagens drabbning i samband med fönsterputsen och gardinbytet fick jag klåda i ögonen. Vänster öga var värst. Och sen nös jag, som sagt. Inte en gång utan serienysningar, såna där irriterande där man inte hinner stoppa den formliga FONTÄÄÄN som kommer ur näsan… Betänk för övrigt att jag har en tämligen stor näsa. Det kommer liksom inte lite när jag väl nyser…


Så här ser porslinsblomman ut i gästrummet när den blommar. Men ingen av de tu – varken den i gästrummet eller den i vardagsrummet – blommar just nu.

                                                                                                                                                        Micke, som jag fick porslinsblomman i vardagsrummet av, gav den till mig därför att hans fru och son hade blivit allergiska mot den när den blommade. Just nu blommar den inte, men nu är det andra gången ögonen börjar klia etc efter att jag har ”krånglat” med blomman. Förra gången höll jag på att fästa den i gardinstången eftersom den hade åkt ner. Sen var det färdigt. Det kliade i mina ögon i ett par, tre dar så jag trodde att jag skulle klia ut ögonen ur sina hålor. Så blev det förstås inte, men…


Osnygg färg på ett öga, måste jag säga.

                                                                                                                                                          Dagens första uppgift är att ringa a-kassan för att fråga om ett par saker som jag förra gången glömde fråga om. Jag blir alltid så stressad när jag ringer, stressad och nervös. Antagligen för att jag känner mig så misstänkliggjord. Det känns lite som om a-kassan misstänker att alla som ansöker om hjälp vill fiffla. På kassakortet finns till exempel en ruta där det deklareras att om man lämnar felaktiga uppgifter riskerar man att inte bara bli återbetalningsskyldig och uteslutas ur kassan utan dessutom polisanmäld. Så man känner sig onekligen livrädd för att göra fel. Det är liksom därför jag telefonterroriserar a-kassan. Idag var jag visst inte den enda heller, för det var så många före mig att jag inte ens blev placerad i telefonkö… Jag är inte ensam, alltså, i detta förnedringens tillstånd.

Äh, lika bra att vänta minst en timma tills de vaknar där borta. Jag misstänker  starkt att det endast är de elektroniska rösterna som är vakna och att människorna som borde sitta där och svara på frågor från misstänkliggjorda oroliga människor har tagit sovmorgon. Det blir lite bäddning och en flukt i lokalblaskan.

Utomhus är det nästan -14 grader och det verkar äntligen som om elementen i lägenheten har kommit igång. Köket är nog kallast, men nu ser jag att innetemperaturen är uppe i 20,3 grader. Sittvänligt, alltså.

I eftermiddag ska jag hämta Fästmön från jobbet och åka och lämna in hennes nya mobil på Onoff för TREDJE gången. Det här är inte roligt. Man skulle önska att hon nu får en ny mobil – och att jag får bensinpengar för alla gånger jag kört till affären (den ligger i ett industriområde lite off town, så där). Efteråt fortsätter vi ut till Himlen i Förorten och där blir jag nu resten av veckan – med undantag av förmiddagarna när Anna jobbar. Då åker jag hem till min håla.

Read Full Post »

« Newer Posts