Idag läste jag igen i lokalblaskan om satsningen på HBT-utbildning av personal inom tandvården (som vanligt glöms Q:et bort i förkortningen). Det kan man tycka vad man vill om. Jag vet många som anser att det är puckat. Och det har redan kommit in en kommentar från en sur gubbe på lokalblaskans hemsida där artikeln finns att läsa. Nu är en tredjedel av alla kliniker samt den administrativa personalen utbildade.
I papperstidningen är artikeln lite längre än på nätet. Där kan man bland annat läsa att de flesta som genomgått utbildningen är mycket nöjda. Utbildningen har lett till bra diskussioner på arbetsplatserna, enligt direktören. Och även om tänder bara är tänder också på HBTQ-folk så är tanken med utbildningen att lära sig att bemöta folk utan att diskriminera dem. Det kan handla om att ställa rätt frågor, men också att inte ta för givet hur en viss person lever. Tycka vad man vill om detta, men inte gör dessa utbildningar nån skada…
Oavsett vilken väg du har valt ska du inte behöva vara rädd för att gå ut.
Skada och sårar gör emellertid den insändare i dagens blaska som jag läste i morse och som gjorde att jag gick i taket. En kvinna i Uppsala ondgör sig i insändaren om den uppmärksamhet och plats i media som Pride får. Gratisreklam, menar hon. Och dessutom tycker hon att grundlagarna börjar få en annan innebörd eftersom hon har uppfattat det som att samhället
[…]anpassas efter en grupp människor vars åsikter faktsikt inte alla delar. Om tolerans är detsamma som tyst acceptans och medhåll med allt, är tolerans inget för mig. Om demokrati är att den som säger något annorlunda eller vågar kritisera smutskastas och anses vara hatisk och trångsynt, är demokrati inget för mig. […]
Hon ifrågasätter varför en viss grupp får så stort utrymme i media och i politiken.
[…]Vem är det mest synd om egentligen? De misshandlade barnen, dem som utsatts för övergrepp, de segregerade invandrarna – eller de stackars homosexuella, bisexuella och transsexuella. […] Och som pricken över i får de en extrem dos av allt de önskar under Prideveckan varje år. Räcker det inte nu?
Jag kan bara ta mig för min panna och åter igen konstatera fakta: Pride är EN VECKA om året. EN VECKA om året får HBTQ ett visst utrymme i såväl media som politiken. Resten av året är det faktiskt ganska tyst om HBTQ-frågor både i media och i politiken. (Detta trots att vissa hävdar att de minsann… etc etc). Att det dessutom är valår i år är säkert en bidragande orsak till att så många politiker PLÖTSLIGT var ivriga HBTQ-fantaster under Pride…
Att jämföra HBTQ-gruppen med andra utsatta grupper som misshandlade barn, personer som utsatts för övergrepp och invandrare är som att blanda till korten lite. Många HBTQ-folk tillhör nämligen de tre nämnda grupperna – ibland för att de är just HBTQ. Och det är DET som vi vill ska förändras!
Kan man inte ta att HBTQ-folk blir upprörda över såna här insändare då kanske man inte ska sticka ut hakan och skriva sånt här. Alla har rätt till sin personliga åsikt. Om insändarskribenten nu är så fruktansvärt trött på HBTQ-frågornas stora plats i media – varför skriver hon då en insändare till en tidning?
Jag kan bara tala för mig själv. Jag kan bara säga att det enda jag vill är att slippa vara rädd för att bli överfallen när jag går ut, att bli kränkt på min arbetsplats, att bli ignorerad i vården, att få hatbrev, snuskiga telefonsamtal och annat skit – BARA FÖR ATT JAG TILLHÖR HBTQ-GRUPPEN. Mitt sätt att leva skadar ingen annan. Låt mig bara få vara.
PS Tyvärr finns insändaren inte att läsa på hemsidan.
Read Full Post »
Torsdag den här veckan är röd dag och det ville jag också känna av. Därför bestämde jag mig för att kolla in filmen Seeking justice (2011) som gick på TV4 sent på onsdagskvällen.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 