Och sen då?

Ett inlägg om att kämpa på.

Som för det mesta känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.

Men det handlar inte bara om att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦

Jag har stått och strukit i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!

Livet är kort.

Read Full Post »

Sju dar kvar (till den totala förnedringen)

Sju dar kvar… En vecka. Sen blir jag inte bara förnedrad och tvingad att försöka få ekonomisk hjälp av samhället utan jag gissar att jag blir livegen. Misstänker starkt ett av följande:

1. Arbetsförmedlingen ringer bums och föreslår att jag ska göra praktik. Hos min förra arbetsgivare. För hälften av min förutvarande lön.
2. Arbetsförmedlingen struntar i mig. De förmedlar ju ändå inte jobb.

Jag har sökt ett antal jobb här på sistone, men antingen är jag inte med i första urvalet intervjupersoner eller så får jag inte svar ens att ansökningarna kommit fram. I somras var det ju dessutom en människa som var så ivrig att få tag i mig att hon ringde under en minnesstund efter en begravning trots att jag bett henne att återkomma senare. Men sen har jag inte hört nåt. Nej, det är verkligen arbetsgivarnas marknad och vi slavar vi ska stå här till förfogande.

För tillfället tar jag vilket jobb som helst – även ett jobb där min själ långsamt dör och där jag inte får ägna mig åt att skriva. Men jag tar INTE jobb hos min förra arbetsgivare igen. Det gör jag INTE. Även en desperat Toffla har sina gränser.

Jag har betalat en räkning nu på morgonen och gått igenom ekonomin för december. Det ser inte muntert ut… Jag har visserligen köpt en del julklappar redan, men jag har inte köpt en enda till tre av de fyra barnen. Till Anna har jag knappt börjat köpa än och i julklappspåsen till mamma ligger typ två små klappar. Och så är det bilservice för 2 000 pix på måndag och frissan för några sköna hundralappar (som detta VÄL är värt!) ett par veckor senare. Jag får ju sån kalufs och är tvungen att klippa mig regelbundet annars ser jag bara ovårdad ut. Fast det spelar ju ingen roll, ingen tycks ju vara intresserad av att anställa mig i alla fall.

Så har glatt och roligt känns det idag. Tjolahopp!

Read Full Post »

Viktigaste egenskaperna när man söker jobb

Passar på att surfa runt och inhämta lite tips just nu när jag inte kan söka jobb så aktivt. Men lite bra-att-veta-grejor! På e24 hittade jag en intressant slideshow (bildspel på svenska) om vilka egenskaper som är bäst att ha när man söker jobb.

• Man ska vara ansvarstagande, positiv och flexibel. Tja, jag är rätt van att bära ett tungt ansvar – vilket kanske gör att jag inte alltid uppfattas som varken positiv eller flexibel. Jag menar, det finns gränser för hur långt bakåt ryggen kan böjas… Men jag tänjer och tränar!
• Initiativtagande, självständig och lojal är bra saker – men inom offentlig sektor är man inte så intresserad av lojala medarbetare som i privat sektor. Och DET beror nog på att man vill bli av med personal som blivit en del av inredningen och i stället få in yngre människor. En ganska cynisk inställning, om jag får tycka…
• Stresstålig, ambitiös och strukturerad ska man vara. Men man får inte bli för ambitiös, för då utgör man ett hot mot chefen… Ordning och reda är viktigt, men att vara positiv och flexibel är viktigare! Så man ska kanske vara social på en arbetsplats, alltså? Berätta roliga historier? Eller vad?
• Bra självförtroende tycker arbetsgivarna inte är så viktigt bland de arbetssökande, men man får inte vara oengagerad, slarvig eller negativ. Så om du har sovit en timma högst på natten för att du oroat dig för ditt sjuka barn eller så, kom inte till jobbet och må dåligt. Bit ihop. Knäpp inte blusen/skjortan brännvin. Och dra några fler vitsar! För ovårdad får du inte heller vara.
• Osjälvständig och ostrukturerad är inte bra att vara. Men passa dig så du inte är alltför självständig – då kan chefen känna sig hotad. Aja baja! (TITTA! Nu kom det in bajs i det här inlägget också!)
• När du kommer till en anställningsintervju ska du inte vara stressad, dåligt påläst eller framfusig. Nerver ska hållas i schack, alltså. Sen undrar jag vem som går till en intervju utan att vara påläst… Måste vara nån som inte vill ha jobbet.
• Och sist men inte minst, dåligt självförtroende behöver inte vara nåt dåligt! I vart fall inte när arbetsgivarna rankar egenskaper hos de arbetssökande…

Blev du snurrig? Jag också! Undrar i mitt stilla sinne vilken sorts Übermensch man ska vara, egentligen, för att få ett jobb…

Read Full Post »