Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ovan regnbågen’

Ett inlägg om livet, typ.


Vissa dagar känner jag
en sån stor frustration och maktlöshet. Jag tycker att jag inte kan påverka min tillvaro nästan nånting. Livet bara rullar på och jag med det. Men just i den här stunden känns det som om jag är på väg att nå… inte toppen, men en smärre platå där jag kan stanna en stund.

Sandhög

En smärre platå där jag kan stanna en stund?


Det finns många saker
som jag skulle vilja göra om. Dessvärre har jag inte makten att göra om allt. Men jag kan jobba med mig själv och få mig själv att bli ”bättre”. Utvecklas. Våga lite mer. Tro lite mer. På mig själv, framför allt.

Idag på förmiddagen hade jag ett bra samtal med min chef. Det är ofta svårt att få en stund med honom, för som alla chefer har han många järn i elden och hans närvaro är önskad både här och där. Att sitta i möte med honom är lite grann som att sitta på Centralstationen – en strid ström av människor passerar. Men vi fick till det i alla fall.

Min chef och jag är rätt lika, kunde vi konstatera idag. Nu gillar jag långtifrån allt med mig själv, men det jag gillar med chefen är att han, precis som jag, inte ger några falska löften eller förhoppningar. Vi gick igenom läget idag och diskuterade vad som är tänkbart i framtiden. Allting är mycket oklart, beroende på hur ledningen vill organisera saker och ting. Enheten där jag jobbar, till exempel. Men jag har sagt att jag är villig att jobba ytterligare ett tag till dess att rekryteringen  är klar. Vi får se hur och om det går att lösa. Jag söker ju andra jobb och måste börja söka mer intensivt. Det är också ett par, tre arbetsgivare som eventuellt återkommer i februari/mars.

Men hur det nu än är vill jag ha ett jobb jag brinner för. Och vad jag än tror så har jag faktiskt börjat… pyra lite kring detta. Det brinner lite grann. Inte för alla konstigheter som dyker upp utan för det faktum att jag vill göra ett jobb där vanliga människor har nytta av det jag gör. Och liiite så jobbar jag just nu. Därför brinner jag liiite. Eller pyr, då. Det är bara att erkänna att så är fallet.

Eldar

Vill brinna – och gör det liiite.


Nackdelarna är
att resten av livet står på vänt. Fortfarande. Jag vill till exempel kunna gå vidare med mitt förhållande till Fästmön. Ta det till nästa steg. ”Barnen” blir ju äldre och tre av dem är redan vuxna. Kanske börjar de sina egna vuxenliv på riktigt inom en snar framtid. Och kanske, kanske finns det nån arbetsgivare som vill ha mig på mer permanent basis. Det skulle underlätta när man, så att säga, vill erbjuda sin älskade lite mer än bara kärlek och luft. En fast inkomst är en fast inkomst och skapar andra möjligheter för så mycket mer än det som finns idag.

Jag känner att jag plockar ner drömmarna jag hade förra året igen. Plockar ner dem från ovan regnbågen till åtminstone ögonhöjd. Lite mer tillfreds idag än förra veckan och veckan före den…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett argt inlägg om irriterande ljud.


Det är sommar och det är juli.
Naturligtvis har inte alla människor semester, men väldigt många, kan man tänka. Om man kan tänka på andra. Så här stavas ordet hänsyn:

H Ä N S Y N!!!

Jag läste på Twitter i morse ett tweet som inleddes med orden i min rubrik här,

Ljuvlig sommarmorgon […]

HA! Den personen befann sig uppenbarligen inte i Metropolen Byhålan, på en madrass på golvet i Toffelmammans hem, med sommaröppen balledörr*! Min morgon började med att nåns billarm gick av. Tre gånger. Första gången runt halv sju och därpå ytterligare två gånger före klockan sju.

Sånt som händer!

tänkte jag första gången. Andra gången tänkte jag

Men då!

Tredje gången tänkte jag

Men för i h”¤]#{e, koppla ur det där j%&¤@ larmet på din bil om du inte klarar av det!

Svordomar och ilskna tankar hjälper uppenbarligen ibland.

Sen var det tyst en halvtimme innan nånting

VRÅLADE 

in i rummet där jag låg.  Verbet är en kraftig litotes, faktum är att jag trodde att en stridsvagn var på väg in. Så var inte fallet. Det var en ung tjej som körde en minitraktor med fyra (!) motorgräsklippare påmonterade. Vilket ekipage! Roligt tycktes hon ha när hon körde omkring på gräsmattan utanför. Nu är här tvärtyst.

Låt gräset växa! Eller klipp det för %&/ inte en tidig julimorgon, tack!

Låt gräset växa! Eller klipp det för %&/ inte en tidig julimorgon, tack! 


Så det är inte bara hemma i New Village
det är liv i luckan, även i Metropolen Byhålan finns det oljud. Snart vet jag inte vart jag ska ta vägen för att slippa undan alla icke önskvärda ljud. Jag får väl göra som en av mina grannar tyckte att jag skulle göra, flytta till en enslig stuga i skogen. Det är väl dit man vill förpassa oss homosexuella som råkar ha åsikter. Och får man oss inte att flytta frivilligt springer man omkring med listor och försöker få oss vräkta. Det har såväl familjen Ketchup som familjen Mellanmjölk ägnat sig åt. Hets mot folkgrupp? Not far from it…

Här i Byhålan hetsas för övrigt inte så mycket mer än i bilköerna med anledning av broöppningarna. Jag har glömt hur det var här i stan på sommaren…

Långa bilköer på grund av en sån där #¤%&£ broöppning.

Långa bilköer på grund av en sån där #¤%&£ broöppning.


Idag är det fredag
ifall du inte visste det. Jag gissar att mamma också är vaken, men kanske har hon somnat om. Jag ska städa här idag. Hon har svårt att gå med dammsugaren och golvsvabben. Det är bättre att hennes städtjej tar fönstren eller nåt nästa gång hon kommer hit. Då är jag långt borta. Hemma i New Village, kanske, eller förpassad till en ensligt belägen stuga. Eller möjligen, såsom jag kör, ovan regnbågen…


*sommaröppen balledörr = öppen balkongdörr dygnet runt på grund av att det är varmt


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi grundade med en rejäl frukost. Det gör man när man bor på hotell. Man äter. Frukost. Man äter mycket till frukost. Onaturligt mycket. Dagen var jättevarm, så trots mina principer valde jag klädsel tjockis-svart linne till överkroppen. Detta fick till följd att axlar och nacke nu är synnerligen osniggt rosa. Och svider som fan.

Fästmön var smart och hade med sig sin boa som skyddade axlarna. Värmde lite också. Söt var hon i alla fall.

Söt!


I Humlegården strålade vi samman med Gunilla.
Det är alltså hon som gillar att ventilera sina brallor, ta män i skrevet och dricka ur blomvaser.

Vi fick vänta länge innan paraden kom igång. Jag passade på att fota lite, förstås.

Den här damen hade först promenerat till Humlegården från Söder. Och nu skulle hon gå paraden… Tufft och modigt!


Till och med trista elskåp
var Pridesmyckat dagen till ära.

Pride!


Många var väldigt uppklädda.

Rött är sött.


En del ekipage
var väldigt enkla…

World of chocolate!


Vårt favoritmuseum
var med i paraden!

Fotografiska i paraden.


De glada gossarna i Gaykören
sjöng inte, men dansade fram.

Glada Gaykören dansade fram.


Tyckte du att det såg glest ut?
Tja, jag kan meddela att det tjocknade till ordentligt. Faktum är att vi var 50 000 som gick…

Vi noterade en enda läskig incident med en kille som hade lite för bråttom och som snavade och slog sig på käften. Såg jävligt ont ut…

Tjockt i paraden…


Vi hoppade ur nära slutet
och stack iväg in på en tvärgata på Söder för att äta och dricka. Det var då Somliga hinkade ur en blomvas.

Den berömda blomvasen.


Själv skötte jag mig
och åt lite mat, lax och pommes, samt drack en ljuvligt kall starköl.

Jag var så hungrig att jag till och med åt upp morötterna.


Därpå skildes våra vägar.
Den törstiga bloggerskan från Dalarna hade nåt ärende inne i stan igen och vi linkade till Tanto för att vara med om avslutningsgalan.

Men avslutningsgalan på Tanto skilde sig inte mycket från resten av kvällarna. Den var så trist. trist! Det kändes som om den hade mina Iorstrumpor över hela sig.

Artisteriet på Pride tycktes hela tiden ha mina Iorstrumpor på sig. Varje kväll. Mina Iorstrumpor fick jag för övrigt från en före detta vän som tycks ha vänt mig ryggen numera efter att jag avslöjade hur lite jag hade att leva på tidigare. Ibland förstår jag mig inte på människor.


Den enda gången det glimmade till rejält
var när proffsiga Lena Ph kom på scenen. Då gungade varenda Tanto-besökare, jag lovar!!! TACK, Lena!!!

Nä, man fick sannerligen roa sig med annat. Men först blev det lite allvarligt när vi mindes alla dem som inte längre finns med oss och kören sjöng Ovan regnbågen (Over the rainbow). Så kom en kort regnskur och sen… kom regnbågen fram… Det var magiskt…

Regnbågen kom fram.


Jag kände inte igen särskilt många av artisterna
och låtarna. Och de som jag kände igen var bara gapiga och tråkiga. Nej, då hade jag roligare åt vår egna kommentatorer, de två herrarna på bilden. De hängde vid vårt bord och om jag inte har fel var det Gunilla som lockade dit dem. Hon är ju, som bekant, svag för herrar. Gunilla hade nämligen anslutit sig till oss igen.

Anna, Gunilla och våra egna personliga kommentatorer.


Min fot gjorde vid det här laget så ont
att jag bävade för att gå på toa eller köpa öl. Samtidigt var jag rädd att sitta alltför stilla och bli stel, så jag VILLE röra på mig.

Tog några nattbilder och lekte med mobilkameran, som nu alltså inte längre är tejpad eftersom jag har hittat reservdelar till den (på förekommen anledning berättar jag detta, för nån ny mobil har jag inte köpt).

Nattexistens på Pride.


Känner du igen
denna här???

En älskad silhuett.


När det är mörkt
behövs strålkastare. Den var gul.

Gul strålkastare.


Vi slängde en sista bläng på scenen
och gick sen och köpte remmar. Och jag köpte vistelsens enda bok, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Eld. Den var 40 spänn dyrare i Hallongrottans tält än hos Bokus på nätet, men nån gång måste man ju gynna andra bokhandlare. Till min sorg hade de inte Sara Lövestams senaste bok, Tillbaka till henne. Enligt författaren själv hade de fåtal exemplar som Hallongrottan tagit med till försäljning efter Sara Lövestams framträdande tagit slut direkt.

Pridenatt. Tillbaka nästa år? Den som lever får se.


Hur det blir nästa år
med Pride är det bara den som lever som får se. En del av oss kanske från ovan regnbågen. Who knows what tomorrow brings…

Idag kom vi hem till Uppsala och New Village vid 13.30-tiden. Jag packade upp, vattnade mina krukväxter (alla hade överlevt utan blomvakt!) och ringde mor. Sen tog vi en tur till Gamlis där min älskling bjöd på kaffe, macka och kaka.

Mackorna var så tjocka i omkrets att Anna nästan inte fick in sin i käften.


Suveränt goda Briemackor
med gott om grönt i. Salamin gav jag till Anna.

Suveränt god Brie-macka.


Vi tog en tur ut till Himlen
och även där hade krukväxterna överlevt. Anna packade om lite grejor i en mindre väska och innan vi återvände till NewVillage stannade vi på ICA Solen för att köpa middag till i morgon – ingredienser till Västerbottenpaj och ett kilo kräftor… För vi går nämligen in i vår fjärde och sista semestervecka i morgon och det vill vi fira på detta sätt!

I kväll orkar ingen av oss laga mat, så det blir utgång till Restaurang Maestro som ska ha grillkvällar nu på sommaren. Underbart att bara få sätta sig till bords igen och bli serverad! Men jag tar kryckan med i kväll, för nu börjar min häl ta alldeles slut. Vad gäller övriga krämpor är jag förvånad och överraskad – på ett positivt sätt. Kroppen är en märklig sak…


Livet är kort.

Read Full Post »