Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ouppfostrad’

Ett inlägg om en dokumentärfilm. 


Jag lutade mig tillbaka
i bästefåtöljen för att läsa och dricka en kopp te. TV:n stod på för att här skulle vara lite ljud. Plötsligt fann jag att jag hade fastnat i en brittisk dokumentär på Kanal 5, Barn med Tourettes syndrom.

Barn med Tourettes syndrom

Tre pojkbarn med Tourettes syndrom. (Bilden är lånad från Kanal 5 Play:s webbplats.)


Barn och barn… Pojkar.
För det är faktiskt så att det är mycket vanligare att pojkar drabbas av Tourettes syndrom än flickor. Av hundra barn i skolåldern handlar det om ungefär ett barn som får Tourettes.

Vad är då Tourettes? Vanligen handlar det om tics och/eller tvångstankar. Ticsen kan vara fysiska (motoriska) eller verbala (vokala). De verbala ticsen är ofta fula ord.

När man ser en unge med Tourettes är första intrycket nog att det är ett väldigt ouppfostrat barn som skriker och svär åt sina föräldrar, kanske till och med slår dem. Men ungarna vill verkligen inte göra sina tics.

Ofta har ticsen med oro och ångest att göra. Detta gäller även tvångstankarna som många Tourettesbarn lider av. En pojke i dokumentären var till exempel tvungen att kolla så att fönster och dörrar i hemmet var stängda och låsta.

Under filmen får vi följa ett gäng pojkar med olika sorters tics. En liten kille har mest ljudtics och fysiska tics. Han drömmer om att bli astronaut. En annan av killarna har konstiga ljud för sig. Den tredje är väldigt utåtagerande och slåss, svär, skriker och säger fula ord.

De kommer alla tre till en klinik där de får hjälp och verktyg att hantera och tygla sina tics. För en kille fungerar verktyget perfekt. En av killarna anpassar verktyget så att det funkar för honom. Den tredje fungerar inte verktyget optimalt för.

Jag tänker på en kompis jag hade som barn. H*n hade helt klart ljudtics och blinkningar för sig. En sorts Tourettes light. Ljudticsen påminde mycket om en av pojkarnas i filmen. Det hade med andningen att göra och enligt terapeuten är det väldigt tydligt en ångestsignal.

Får du möjlighet att se filmen (klicka på länken i början av inlägget!), så gör det! Det ger en hel del aha-upplevelser. Och naturligtvis får det i alla fall mig att fundera över mig själv. För nog har jag lite tvångstankar och utför en del tvångshandlingar. Den senaste är att jag alltid måste ta på mig kläder på höger fot och ben före vänster… Så du ser, inte ens tanter är Tourettesfria…

Har du några tics eller tvångstankar/-handlingar??? Vågar du skriva och berätta???

Här kan du läsa mer om Tourettes syndrom:


Livet är kort.

Read Full Post »

När man går bort på visit ska man ha nånting med sig. Men jag är en slarvig och ouppfostrad typ så jag hade bara mig själv med mig när plingade på hos Monica. Och när jag dessutom hade så mycket med mig när jag gick därifrån borde jag skämmas alldeles förskräckligt. Skam är nu inte den känslan jag bär på efter besöket utan en darrig lättnad – och en portion trötthet. Och mest av allt: en glädje.

Att komma hem till Monica och hennes K i deras vackra hem var bara det en upplevelse i sig. K målar nämligen de mest fantastiska och färgstarka tavlor. Och deras gemensamma hem speglar verkligen de tu: K ÄR en otroligt färgstark person, medan Monica är den lugna, betraktande, eftertänksamma. (Nu var ju inte K hemma och jag kan inte påstå att jag känner paret så väl att jag djupare kan analysera vars och ens egenskaper. Vi har träffats några gånger i samband med fest och glam, hittills.)

När K hade vernissage på söder i Stockholm i början av 2000-talet inhandlade jag emellertid en otroligt vacker tavla som sedan dess hänger i mitt kök. Både färg och budskapet om kommunikation i tavlan tilltalar mig oerhört mycket fortfarande! Se själv:


En tavla om kommunikation! I tavlan döljer sig texten: ”Jag vill nå dig.”

                                                                                                                                                  Emellertid var det Monica jag skulle träffa för att få låna lite förströelse – i form av ett pussel om 1 500 bitar. Både jag och Fästmön känner att vi behöver göra nånting annat än sitta vid våra datorer om kvällarna, nånting vi kan göra tillsammans. Pussel är bra. STORA pussel är JÄTTEBRA. Men frågan är om vi inte har tagit oss vatten över våra huvuden nu… Det är väldigt många små bitar, 1 500… Väldigt många små bitar, är det…

Jag blev bjuden på kaffe och härliga kakor och ett samtal som jag inte alls tänker berätta här alltför detaljerat om. Men det handlade bland annat om att blogga, kärlek, skilsmässor, barn, vänskap, gamla oförrätter och livet i allmänhet.

Och jag kunde inte motstå att svara

Ja tack!

när Monica undrade om hon skulle titta lite bland mina stjärnor och planeter. (Ja alltså, hon ställde inte frågan just så, utan mer seriöst.) Eftersom jag visste tid och plats för min födelse och kände mig mottaglig för att testa nåt för mig nytt fick hon titta efter. För det är bland annat sånt Monica gör när hon inte dricker champagne eller bakar kakor: hon ställer personliga horoskop.

Det som sen sades tänker jag inte heller berätta detaljerat om, men jag kan säga att det gav mig vissa förklaringar och ett stort mått lättnad. Jag fick bekräftat att jag har gått igenom kanske det som uppfattas som Den Stora Livskrisen, men att jag nu är på väg ut ur den svåra perioden. En period där jag bland annat har ägnat mig åt att skala bort företeelser och personer. Nu är det dags att släppa det gamla och gå vidare. Verkligen!

Att säga att jag var omtumlad när jag lämnade Monica är en underdrift. Jag var lättad, men trött – på ett behagligt sätt. Det var ett par timmar som jag verkligen fick med mig nånting i från – en stor behållning av att prata med denna eftertänksamma person, en bekräftelse på att jag har varit med om nånting svårt men att vägen går framåt – och så ett gigantiskt pussel till låns samt en påse hembakade jordnötskakor. Det du! Det är nog inte alla som får nånting med sig när man går FRÅN en visit, eller?


En eftertänksam Monica som verkligen gav mig massor idag!!! TACK!

                                                                                                                                                              Tyvärr kunde jag inte rusa hem och samla alla intryck och börja pussla och knapra på kakor direkt. Jag var tvungen att stanna till vid Tokerian och inhandla lite förnödenheter såsom smör, fil, grönsaker, glödlampor, lite salva och en TV-tidning, bland annat. Där blev jag uttittad av en kille som måtte ha käkat blängsylta i minst ett halvår och en tjej som höll på att vrida nacken av sig (de var inte ens i sällskap med varandra), så jag började undra om jag hade clownnäsa eller om jag hade kissat på mig eller nåt annat tok (jag hade ingetdera). Sen kom jag ju på att jag flanerade runt med en varuvagn på Tokerian…

Hemma igen har jag lagt kartongen på matsalsbordet, som nu har blivit pussel- och kakbord. En stund vid datorn har det blivit och strax en stund vid dagens post innan jag drar mig inåt vardagsrummet. För nu är jag sugen på kakor att börja pussla! Kan inte vänta tills Anna kommer hem i kväll!.. (Hon får nog vara glad om det finns en kaka kvar…)


Kakor och pussel var något av det jag fick med mig från dagens visit.

Read Full Post »