Installerat och dinerat

Ett inlägg om det som gäller just nu.

Det blev en senare avfärd till Himlen än tänkt. Skälet var bland annat att jag fick besök av en kompis som jag tyckte skulle trivas bättre utanför lägenheten. Det tog en timme innan den var ute, den stackaren. Stressade var både den och jag så jag tog ingen bild. Men det var den härs tvilling:

Nässelkompis på besök.

I Himlen rådde det lite delade meningar om vissa saker, men kaffet var gott liksom gifflarna som Kronprinsen var och köpte. Strax efter halv fyra packade jag in Fästmön och Prinskorven med dator och ryggsäckar i Clark Kent*. Första delmålet på resan var Annas jobb där hon skulle avlämnas för arbete fram till klockan 21 i kväll.

Elias och jag åkte vidare till ICA Heidan för att köpa cheddarostbågar (nä, det fanns inte präst!) till mig och Anna och läsk till den lille mannen. Ärligt talat handlade jag lite till, så vi blev tvungna att åka hem till New Village för en avlastning. Bensinmätaren hade börjat blinka, så även Clark behövde lite drickbart. Men sen for vi med gasen i botten till Mac Jack som lagade vår middag i afton. Det hade mulnat på ordentligt. Nån uteätning var därför inte att tänka på utan vi körde hemåt igen. Men först ringde Pe och gjorde ett intressant förtydligande! Och vid trafikljusen noterade jag en och annan astrolog som var ute på promenad.

Mörka moln utanför fönstret hos Jack.

Vi var faktiskt vrålhungriga när vi kom hem! Mat och dryck åkte fram direkt och sen goffade vi som om vi inte hade sett mat på hundra år. Elias hade emellertid sett korv vid halv ett-tiden och jag hade sett frukost vid halv tolv och kanelgifflar på eftermiddagen. Men det var dags att fylla på depåerna igen!

Elias och hans dator är nu installerade i mitt gästrum. Vi hoppas att han ska vilja sova där inne också, jag vill tro att det ska gå bra. Jag har lovat att sitta vid Storebror** och surfa en stund medan han somnar i rummet bredvid. Mamma Anna ska ju hämtas hit sen också, så vi finns här båda två. Det är inte lätt när mörkret gör en otrygg…

Elias och hans dator är installerade i gästrummet. Och nej. Det är inte en ölburk han har utan Cola Zero.

Jag sitter i rummet intill, vi har en halv vägg och ett öppet valv oss emellan. Nu ska jag ta dagens runda bland mina Kickor och Pluttar, för det har jag inte hunnit tidigare idag.

I morgon, har Elias deklarerat, ska han LAN:a med en kompis. Jag har letat fram ett headset med både lurar och mikrofon. Himla praktiskt när Elias lyssna på saker på nätet som inte jag vill höra på när jag skriver…

Ful får en vara, men inte dum!

Det sa alltid min morfar. Vad sa DIN morfar??? Skriv gärna en rad och avslöja hans ord!

*Clark Kent = min lille bilman
**Storebror = min stor-dator, den stationära

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Bella och jag, liksom…

Jag delar inte precis massor av egenskaper eller företeelser med Blondinbella. Men… Nu när hon har brutit ihop och sökt läkarhjälp eftersom hon har (haft) en stalker efter sig kan jag emellertid känna ett närmare förbund med tjejen.

Jag blir förbannad när jag läser att hon gjort anmälningar om stalkern, men inte fått nån polishjälp. Hon har varit förföljd och mordhotad och känner sig otrygg i sitt eget hem. Och i tisdags sökte hon läkarhjälp. Där fick hon – sömntabletter. Vidare ska hon kontakta ett säkerhetsbolag som ska hålla koll på lägenheten. Och kanske en psykolog.

Varför har inte polisen gjort nåt? Varför tar man inte anmälningar om stalkning på allvar?

Jag har själv gjort flera anmälningar. Vid två tillfällen har jag anmält telefontrakasserier. Trots att det blev bevisat svart på vitt varifrån samtalen kom hände ingenting. Så småningom – och nu snackar vi år – slutade telefonterrorn. Och det är jag självklart glad för eftersom jag i dagsläget behöver vara tillgänglig på telefonen 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Varför jag måste det är inget jag vill skriva om i ett öppet inlägg, men var snäll och ifrågasätt det inte – jag har mina skäl. Men hur som helst, det tog år innan terrorn upphörde.

Idag är jag fortfarande ”skadad” av telefontrakasserierna. Jag kollar alltid numret på den som ringer och jag svarar inte gärna på ett okänt nummer. Om jag svarar, kan jag låta väldigt kort och misstänksam. Jag gillar inte när nån vän eller bekant ringer och telefonskojar – jag blir livrädd.

Sen jag började blogga har jag blivit stalkad av och till. Tyvärr är det sånt man får ta när man skriver så öppet som jag gör. Yttrandefriheten är inskriven i grundlagen, fast det tycks inte folk förstå. Men jag kan verkligen inte förstå att min ringa person är så intressant att man stalkar mig år ut och år in samtidigt som man vet att man inte är välkommen. Är det roligt att jag är rädd och förbannad? Om du tycker det är du rätt sjuk, skulle jag vilja påstå.

Jag vet att jag har läsare som jag mest önskar dit pepparn växer. Men majoriteten som läser min blogg är varmt välkommen. Jag försöker fokusera på vänligt inställda läsare. Stalkare, skvallerkärringar och annat pack som kommer på köpet när man har en välbesökt blogg försöker jag ignorera. Personligen skulle jag aldrig nedlåta mig till ett sånt beteende som att följa nån som jag avkyr på hans eller hennes blogg. Bara så dumt…

Men dummast av allt är när nån stalkar nån och det går så långt som till hot – och polisen inte tar offrets anmälan/anmälningar på allvar. Det är värt en svart bak, det.

En svart bak till polisen som inte gör nånting åt anmälningar om stalkning.

Read Full Post »