Tystnad och tid för reflektion

Ett inlägg om just tystnad och reflektion över saker och ting.

Det finns personer som vill skrämma mig till tystnad. Jag tänker inte låta mig bli skrämd längre. Allting anmäls dessutom. Men för att du som vanlig läsare ska få en inblick i saker och ting vill jag ge dig en kort glimt av hur det är att vara förföljd av nån.

Jag använder bloggen som kanal för att skriva om stort och smått. Här ventilerar jag mina åsikter, men här skriver jag också om djupt personliga saker. Inte allt i mitt liv finns här – långt ifrån allt. Men mycket.

Ibland kommer man ihop sig med människor om saker och ting. Man har olika åsikter. För ungefär tre och ett halvt år sen hände detta. Jag bad vid tillfället personen att ha en mer civiliserad ton när h*n kommenterade på min blogg. Detta hade föregåtts av att jag hade hört från flera andra som kommenterade här att de tyckte att personen var otäck och skrämmande. Bland annat fick jag veta att flera personer tänkte både sluta kommentera och läsa min blogg så länge personen utan civiliserad ton kommenterade.

Men den otrevliga tonen fortsatte. Jag valde då att blockera personen från att kommentera på min blogg. Det är mitt val, det är min blogg. Ingen kan se det som en rättighet att få kommentera här – det är en möjlighet som jag ger de allra flesta. När flera människor upplever obehag, även jag själv, tappar man förmånen att få skriva på min blogg. Det är inte svårare än så.

Det straff jag har fått för detta är att personen har förföljt mig i sociala medier – inte bara här i bloggen, alltså – i tre och ett halvt år. Tre och ett halvt år. Vissa dagar är personen till exempel på besök på min blogg tätare än en gång i timmen. Rekordmätningen ligger på 32 gånger under ett dygn.

Så många nya inlägg som 32 stycken skriver jag inte på ett dygn. Är det nåt friskt beteende, tycker du? Jag tycker inte det. Men se rädd är jag inte! Jag vägrar att skrämmas till tystnad.

Vem personen är? Ja, det vet bara min familj (den är kanske större än somliga tror, dock…) och polismyndigheten där jag har lämnat min anmälan. Jag övervägde ett slag att vara med i TV3:s program Stalkers efter att redaktionen där hade tagit kontakt med mig. Men jag avböjde.

Personen själv, däremot, har kontaktat mina vänner och bekanta och velat delge dem ”den rätta historien”. Personen har alltså outat sig själv. Jag har inte lämnat ut nåt namn. Jag vill bara slippa bli förföljd. Tre och ett halvt år räcker. Jag tog kontakt med personen förra året eftersom jag trodde att jag skulle dö och inte vill lämna några lösa trådar. Min förhoppning var att vi kunde lösa upp knutarna och gå vidare. Tyvärr fanns inte den viljan hos motparten, som då – och även nu – sitter fast i händelser tre och ett halvt år tillbaka i tiden.

Om jag själv skulle bli blockerad från att kommentera skulle jag välja att hålla mig undan. Bryta totalt med personen ifråga. Direkt. Varför hänger man sig envist kvar? Varför förföljer man nån bara för att man inte gillar den personen, för att man hyser antipati? Förföljelse av andra människor har vi sett skrämmande exempel på i såväl historien som i nutid. Men lita på mig, jag tänker inte tystna på grund av nåt ökänt webbtroll!

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det söndag. Det blev så att jag tar den här dagen för reflektion. Igår hade jag delvis andra saker än familjen på min agenda, idag gör Fästmön saker som jag inte hänger med på. Jorå, lite ensamt och trist är det allt, men jag försöker använda tiden till nåt vettigt.

Min älskling reflekterar också.

Några av mina texter har granskats av den vänliga ”Asa”. Jag har fått konkreta och bra tips och förslag på hur mina texter kan bli bättre. Jag reflekterar över detta och tänker ägna morgondagen åt att skriva om, skriva nytt, skriva bättre!

Det blir en söndagspromenad över till Tokerian, så att jag får lite frisk luft. Dagen idag är betydligt tristare och gråare än dagen igår. Lördagen bjöd på strålande sol. Tänk bara det att kunna sitta utomhus och äta lunch den 21 september… Härligt!

Mamma ska få ett samtal framåt kvällen. Och kvällen i övrigt tänker jag avsluta med Miss Marple på Sjuan, som vanligt! Men före dess, säsongstarten av svenskdanska Bron! Tio nya avsnitt väntar, det första på SvT1 klockan 21 i afton.

Vad gör du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

11111

Det är ett märkligt datum idag. Och vad jag förstår är det många som gifter sig idag – lite för datumets skull. Visst hade det varit häftigt att få 111111 ingraverat i ringen, men jag tycker att man ska gifta sig av kärlek…

November är annars en ganska trist månad. Det är ofta grått, mörkt och dimmigt. Jag tror att det var lite därför Fästmön och jag valde november som förlovningsmånad, för att få nåt som lyser upp, nåt att fira. I tisdags, på vår förlovningsdag, blev det kaffe och Dajmtårta ute i Himlen. Till helgen ska vi eventuellt fira med ett biobesök. Vi gick ju på bio tillsamman för första gången i höstas. Det kändes nästan som en liten dejt och det var ganska pirrigt. Filmen vi såg då var mest seriös, men också lite rolig. Den film vi tänker oss att se på lördag är Tintin, i med engelskt tal och i 3D.

Hmm… Är inte Tintin lite gay här..?

                                                                                                                                                                 På söndag är det Fars dag. Vi som inte längre har våra fäder kvar i livet kan känna oss lite ledsna och sakna en sån dag – i alla fall gör jag det (jag kan ju inte tala för andra). Jag tänker tända ett ljus vid pappas porträtt, precis som jag gjorde på hans födelsedag i oktober. Senare på eftermiddagen ska jag följa med Anna till hennes pappa. Jag får liksom låna lite grann, kan man säga.

Fredag är det också idag. Ett härligt bord uppdukat med smörgåsar och gott pålägg fanns i fikarummet på förmiddagen. Det smakade extra bra eftersom jag endast tog en skål med yoghurt och müsli i morse. Jag vaknade nämligen med huvudvärk idag igen. När jag har huvudvärk så där ofta hänger vanligen ett illamående med. Så var det i morse. Nu har det lagt sig något, liksom huvudvärken. Det kanske är lite spänning?

Jag kände mig stark och vuxlig, som Anna har lärt med att säga, för i morse tog jag mod till mig och tog initiativ till en pratstund med en person som var otrevlig mot mig igår. Det gjorde gott. Personen hade inte ens insett att h*n hade haft en otrevlig ton. Problemet var inte jag utan frustration över den egna arbetssituationen. Det känns skönt och bra att ha rett ut det hela. Och som sagt, jag kände mig väldigt vuxlig!

Idag på förmiddagen tror jag den tredje eller den fjärde och sista intervjun hölls. Kanske inte så konstigt att jag har huvudvärk av spänningen… Jag minns en av cheferna på mitt förra jobb. H*n brukade ofta säga:

Jag har väderspänningar i huvudet!

Ehum… ärligt talat tillhörde h*n kategorin skitstövlar, så det var ju ett ganska passande uttryck h*n använde. (väderspänningar = gaser i magen)

I kväll kommer Anna-älsklingen. Hon lär få gå på ett knastrande golv, för jag orkade inte städa igår kväll. Min kraft räckte enbart till badrummet och duschrummet/toan. Dammvippning och dammsugning får anstå till lördag förmiddag när Anna jobbar och jag är ensam hemma.

För övrigt hade vi kunnat gå på Uppsala Pride, som vad jag såg i lokalblaskan i morse, pågår under helgen. Men tyvärr noterade jag inte evenemanget förrän idag (märkligt, evenemanget har en presschef som var kortintervjuad i en bilaga till tidningen också och dessutom bloggar man på WordPress!) och åter igen undrar jag hur det har marknadsförts. I lokalblaskan lyfts dessutom enbart en klubb fram, men vad jag förstår när jag läser bloggen har Uppsala Pride som tema i år ”familjen”. Det körs alkoholfritt och hålls på Drabanten i centrala Uppsala. Vem vet, vi kanske tofflar in..?

Kanske ska lufta de fina sockarna jag fick av Monica den norska? Detta är självklart en passande fotbeklädnad på Pride!

Read Full Post »

En lite galen dag

Idag räcker tiden inte till! Jag försöker jobba strukturerat och metodiskt, men blir ständigt avbruten. Sitter därför delvis med stängd dörr – vilket naturligtvis inte motar varken telefonsamtal eller mejl… Snacka om att jag har blivit populär fort!

Tiden räcker inte till…

                                                                                                                                                                  Det har varit diverse förfrågningar och jobb som trillat in på olika sätt – allt från gatubelysning (!) och skyltar till forskartexter och tekniska problem med webbverktyget. Titeln allt-i-allo hade varit lämpligare idag än vik kommunikatör… Och för första gången här i Paradiset har jag blivit otrevligt bemött. Höga Vederbörande ville ha ett jobb utfört av mig, men lusten åker ju inte upp precis av att h*n har en osedvanligt otrevlig ton mot mig. Nåja, jag ser det som träning och jag reagerade rätt – det vill säga jag svarade inte med samma mynt utan försökte i lugn och sansad ton förklara varför jag satt och jobbade med stängd dörr. (De flesta människor begriper varför utan att man behöver förklara, meninallafall…) Sen ventilerade jag med Lisbeth som är en pärla och så rann det hela av mig. Nu blir det bara några rader om det på bloggen. Inget märkvärdigt.

Fästmön har överlevt en svår klämning – om detta får hon blogga själv! Men å vad jag längtar efter henne! I morgon kommer hon och då har vi en vecka tillsammans i New Village. Den kommande veckan jobbar vi lite mer samma tider, men jag har ett par

oroande evenemang

på gång. Det ena är bilservicen på måndag som jag misstänker blir en dyr historia eftersom Mekar-Bruden uppenbarligen klantat till det rejält med mina bromsar. Det andra är ett tandläkarbesök på onsdag efter jobbet. Jag har inte varit hos min söta och snälla tandläkare på typ två och ett halvt år. Det kan bli dyrt…

I kväll ska jag städa och det är inte särskilt roligt, men behövligt. Nåt som verkligen var behövligt igår var att gå till soprummet med kompostpåsen. Fy te rackarns, så den stank! Föreställ dig gamla kycklingben uppblandade med kaffesump toppat med en möglig clementin…

Read Full Post »

Otrevlig ton

Får man ha vilken ton som helst när man tilltalar medlemmar? Att jag har en skitelak och bitsk ton ibland på min personliga blogg är en helt annan sak, tycker jag. Där tilltalar jag för det mesta inte nån, utan skriver rent allmänt vad jag tycker. Men när man tilltalar medlemmar i en bostadsrättsförening anser jag att man ska hålla tonen neutral. Det är nåt vår styrelse uppenbarligen inte klarar av.

Gång efter annan landar otrevliga meddelanden i våra postboxar och/eller på anslagstavlorna i trappuppgångarna. Idag handlade det om garagen (en lapp i boxen) respektive cyklar (på anslagstavlan).

När det gäller garagestädningslappen inleds den, efter rubriken

GARAGESTÄDNING

med att berätta vad man inte får förvara i sitt garage. Vad jag vet får man ingen sån information när man hyr sitt garage och får sitt kontrakt. Är det så himla konstigt att folk tänker och gör fel då? Varför inte upplysa om detta från början med kontraktet och inte via lappar som går ut till alla medlemmar? Man får ju känslan av att var och varannan medlem som hyr garage är dum i huvet. Eller näst intill. Eller att det i vart fall är var bostadsrättsföreningen tycker om sina medlemmar…

Att man inte får förvara

[…] sopor och skitiga trasor-trassel […]

är för mig ganska uppenbart, men för andra kanske det inte är det. Det kan ju vara så att man råkat glömma sin soppåse på vägen ut till garaget när man ska till jobbet och inte hann gå med den. Genom att dessutom  använda ordet

[…] skitiga […]

har styrelsen sänkt sig till en nivå som ligger under markplan. Det förvånar mig för övrigt att lappen annars är rättstavad…

På cykellappen använder man också en otrevlig ton. Eftersom lappen sitter på anslagstavlorna kan jag inte korrekt återge vad som står på den, men det går ut på att man bara får ha fungerande cyklar i cykelställen. Alla andra cyklar ska slängas eller ställas in i kallförråd som en del hyr. Inte alla. Och var ska man slänga en cykel som inte fungerar? Ingen information finns om detta. Men det hade ju varit lite överkurs, kanske. Att informera om möjligheter, menar jag…

[…] edra cyklar ska vara funktionsdugliga […]

tror jag det står. Edra… Men hallå! Är det nån från 1800-talet som har skrivit meddelandet, eller? Vad jag vet säger man era och inget annat.

Nej fy för otrevlig ton! På cykellappen hade man säkert fått mig positivare inställd om man hållit en vänlig ton. Men det kanske är för mycket att begära. En neutral ton hade varit acceptabel.

Read Full Post »