Taking lives

Ett inlägg om en film.

---

 

Igår kväll flög vi hem från Fästmöns jobb för att se andra delen av 100 Code. Men lustigt nog följde en bra film på den, så vi satt uppe framför Kanal 5 alldeles för länge och såg Taking lives (2004).

Filmens story är ruggig, men ganska okomplicerad. Den franskkanadensiska polisen kallar in en FBI-profilerare för att hjälpa dem i jakten på en seriemördare. Mördaren är dock märklig så tillvida att han tar sina offers identiteter efter att han har mördat dem. Vi tittare får se alldeles från början när han som tonåring blir bekant med en annan tonåring som gett sig av hemifrån. När bussen får motorstopp bestämmer sig de två vännerna för att köpa en bil. Fast när den bilen sen får punktering och de stannar för att laga den… Då blir det… riktigt jävla otäckt, på ren svenska! Otäckt och kallblodigt.

Jag tycker att den här psykologiska thrillern är väldigt spännande och på flera ställen i filmen blir jag rädd. Mördarens identitet avslöjas inte förrän mot slutet, men filmen är inte slut med det. Det blir liksom ett extra slut, med en knorr. Angelina Jolie är förresten riktigt bra i rollen som profilerare – med drag från Saga i Bron…

Toffelomdömet blir högt, för det här är bra och spännande.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bevakning av hemskheter – övertramp eller allmänintresse?

Ett inlägg om en skrämmande värld och bevakningen av den.

---

 

Fotar och filmer vi olyckor hellre än att hjälpa till?

Det händer så mycket otäckt just nu att jag bara vill blunda. Vill inte gå ut i verkligheten ibland. Vill inte se, inte höra. Men självklart uppfattar jag. Det går inte att stänga ute. Media är verkligen påträngande, värre än tidigare, tycker jag. Vi matas med skräckhistorier om mördade unga flickor, knivskurna barn och olyckor till lands och till sjöss. Ibland har jag svårt att förstå nyhetsvärdet. Det är människor, med närstående som kanske lever vidare, som drabbas. Journalister som trampar i närområdet utanför släktingars hem, som ringer, som tränger sig på i sorgen… Vad finns det för allmänintresse av det?

Journalistiken har sällan nåt ideellt syfte och värde. Den som tror det är i mina ögon naiv. I de flesta fall handlar det inte om att det ligger i allmänhetens intresse att få veta saker. Det handlar om att sälja och synas, göra sig ett namn som skribent. Och allmänheten dras med. I stället för att hjälpa till vid olyckor ställer sig folk och fotar och filmar andras elände – för att sen gå till media och få sitt namn i tryck tillsammans med bilderna – som man sen till och med får betalt för. Ärligt talat är det rätt vidrigt, tycker jag.

Jag klickar inte fram såna nyheter, men rubrikerna kan jag inte undgå. Visst ska vi inte dölja att verkligheten är hemsk, fruktansvärd och otäck, men det görs såna övertramp ibland. Media gör sig till nån sorts domare och skyldiga pekas ut och döms i förhand, utan varken utredning eller bevis. Och så mitt i detta de drabbade och de närstående… Kan ingen stava till hänsyn och empati?

Jag vill skriva texter som berör, men jag skriver vanligen om det lilla. Ingen är tvingad att läsa.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva texter med innehåll som berör. Men jag skriver om min vardag, om bra saker och ibland om dåliga saker, om saker som jag gillar och ogillar. Ofta skriver jag om det lilla. På min blogg är jag inte journalist, kommunikatör eller proffsskribent. Jag är bara jag. En privatperson. Därför kan jag inte annat än att skratta åt att nån tönt har hängt upp sig på att jag skrev om plastpåsar igår… I morse fick jag en signal om detta. Men nej. Det är ingen reklam, det är ett inlägg om en praktisk pryl som underlättar min vardag och som jag vill tipsa mina medmänniskor om. Jag fick inte en krona för inlägget. Och jag tvingade inte heller nån att läsa det.

Vad tycker DU om medias bevakning av hemskheter i verkligheten som mord och olyckor??? Hur skulle DU vilja att dessa händelser uppmärksammades i media??? Eller vill DU ens se dem uppmärksammas? Skriv gärna några rader i en kommentar. Som alltid gäller att du får vara anonym utåt, men måste ha äkta kontaktuppgifter inåt för att slippa undan administrationsskorpionens nypor.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återvända eller se framåt

Ett sorgligt inlägg.

---

 

På annandag jul var det tio år sen den fruktansvärda tsunamikatastrofen i Khao Lak. Det var en riktigt hemsk händelse och som vid de flesta såna minns jag på ett ungefär vad jag gjorde då: jag var hemma hos föräldrarna för att fira jul och jag var förkyld och beklagade mig över detta… När katastrofen var ett faktum slutade jag gnälla. Det var ett hemskt uppvaknande ur självömkan, men det var inte svårt att få andra perspektiv på andras lidande och mitt eget, rätt futtiga.

Det var så många människor som fick sätta livet till och så många vars bostäder och livsverk blev förstörda. Många turister dog också. Från Sverige total 543 personer. Den svenska regeringen fick mycket kritik för att den inte hade nån katastrofberedskap. Den som stod för detta utåt sett blev Fritidsresors Lottie Knutson. Hon tog verkligen ett enormt ansvar även om hon egentligen bara representerade ett resebolag… Men där ser man hur viktigt det är med kommunikation – Lottie Knutson var ju vid tillfället Fritidsresors kommunikationsdirektör.

Annandagen 2014 var det många anhöriga som reste till Khao Lak för att delta i minnesceremonier. En del av dessa människor hade varit med om katastrofen på plats, till och med, men överlevt. Dessa människor, som rest dit för att ha semester med familj och vänner och som sen reste hem utan delar eller kanske hela sitt sällskap…

Jag hade inte rest tillbaka. Jag har inte heller rest tillbaka till den plats där min pappa drunknade. Där var jag en gång – för att hämta hem min mamma och pappas saker. Jag gick inte ner till vattnet då, jag ville inte se själva… platsen. Jag skulle aldrig kunna förmå mig till det. Däremot såg jag min pappas döda kropp innan han skulle begravas. Först då fick jag svart på vitt att min pappa verkligen var död. Oåterkalleligt. Sorgen hanterade jag sen på olika sätt. Det tog lång tid innan jag släppte fram den, för jag var tvungen att vara stark för mammas skull. Ordna med det praktiska och sånt… Det är mycket praktiskt när en anhörig dör.

Vi hanterar sorg på olika sätt, det är bara att konstatera. Jag har svårt att se framåt utan låta bli att snegla bakåt. Tänka ”om…” eller ”om inte…”. Men pappa är borta nu. Han kommer aldrig tillbaka. Jag, däremot, är här.

Dan efter annandagen, det vill säga igår, fick vi svenskar veta att det inte blir nåt nyval – eller extraval – i mars nästa år. Ja, livet går ju vidare, vare sig vi vill det eller inte, oavsett om flera hundratusen människor får sätta livet till eller 500nånting eller en. Personligen tycker jag att det känns skönt och rätt att det inte blir nåt nyval. Vad hade det liksom inte kostat? Nu kan pengarna användas till vettigare saker i vårt samhälle, förhoppningsvis.

Viktigast av allt var att blocken med gemensamma krafter kväste det lilla uppstickarparti som i princip har en enda fråga på sin agenda. Ett riktigt otäckt parti, i mina ögon. Men ett parti som i senaste mätningen hade 16 procent av svenskarnas röster. Även sossarna hade gått framåt, så gissningsvis måste Alliansen ha tappat väljare. Hur som helst, nu blir det en svag regering i mångas ögon. Men ändå en regering som står enad mot ett parti som för mig representerar ren och skär ondska. Och jag tänker också att de 13 procent som gav partiet sina röster i valen i september är en del av den ondskan. Jag har mycket svårt att fördra och förlåta. Men nu tänker jag försöka se framåt och hoppas på det bästa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

The Messengers

Ett inlägg om en film.

---

 

Att titta på en skräckfilm runt spöktimmen när man är ensam kan vara en rätt läskig upplevelse. Jag chansade lite i natt och kollade på The Messengers (2007) på Kanal 11. Och skälet till att jag vågade var att TV-tidningen hade gett den så dåligt betyg…

Familjen Solomon köper en gård på landet och flyttar dit för att göra en omstart. Tonårstjejen Jess lillebror Ben har slutat prata efter en olycka. Ben beter sig väldigt konstigt. Det verkar nästan som om han ser saker som inte finns. Även Jess är med om märkliga händelser. Hon vill att de lämnar huset, men pappan har satsat hela familjens sparkapital i gården. När Jess berättar vad hon har sett tror föräldrarna att hon håller på att bli galen. Men till sist är även Jess mamma med om nånting märkligt.

Nånting som slår mig med den här filmen är att den verkligen är läskig. Men också att den påminner om flera andra filmer – främst Hitchocks Fåglarna men också Kubricks The Shining. Skillnaden är emellertid att The Messengers inte håller samma kvalitet. Jag slumrar faktiskt till då och då…

Toffelomdömet blir ändå medel, för lite otäckt är det ju…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den skyldige

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Kommissarie Maggie Brand jagar en barnamördare.

Den ena brittiska polisserien avlöser den andra. Jag tittar inte på alla, men de flesta. I kväll hoppade jag in en bit i handlingen av första delen av tre av Den skyldige som gick på TV4.

Handlingen hoppar mellan dåtid (fem år sen) och nutid. En liten pojke försvinner under en grillfest. (Ja, grillar är livsfarliga!) Fem år senare hittar man hans kvarlevor bara runt hörnet från hemmet. (Grannar är eventuellt också livsfarliga, alltså..?) Vi tittare får följa människorna i kvarteret och den drabbade familjen såväl före, som under och efter försvinnandet.

Kanske var det så att jag missade de första tio minuterna, men… jag tycker att det blir väldigt hattigt att skutta i tiden. Samtidigt förstår jag att vi måste få oss till livs nån sorts bakgrund. En bakgrund som ska leda oss mot en upplösning. Hur som helst var det både otäckt och spännande. De två följande avsnitten visas i morgon respektive på torsdag. Väldigt bra och praktiskt att slippa vänta för länge.

Toffelbetyget blir än så länge medel.  Det hela är lite för hattigt för min smak. Men klart höjande var det faktum att Lady Loxley från Mr Selfridge spelar den försvunne pojkens mamma!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nånting händer på Heidenstams torg…

Ett inlägg om denna tidiga morgon och lite om gårdagen.

Uppdaterat inlägg: Enligt Uppsalanyheter handlar det om en man som blivit svårt knivskuren på Heidan igår kväll.

I natt höll både Fästmön och jag på att bli galna på några idioter som lekte utanför. Lekte med sina bilar. Körde fort, stannade och burnade. Hur kul är det, tror du, när man försöker sova eftersom man ska upp tidigt och jobba respektive skjutsa till jobbet? Inte nåt! Så killar – för jag misstänker att ni är killar – bilar är inte leksaker. När ska ni fatta det?

Det HÄR är en leksaksbil. Gå hem och lek med dem i stället för att störa nattfriden!

Ungefär tjugo minuter i sju satt vi i alla fall i bilen i morse – utan att burna. Vi passerade Heidenstams torg och strax innan såg jag nåt som blinkade blått. Där stod en enda polisbil och hela parkeringen var avspärrad med blåvitt plastband. Vad kan ha hänt? Eller vad håller på att hända??? 

Det gick inte att stanna bilen och jag hade ingen lust att göra det heller och nyfiket gå fram och fråga. Ganska läskigt dessutom. Det första som korsade min hjärna var ett bombhot. Sen kom jag på andra, minst lika otäcka, tänkbara scenarier:

• man har hittat en död person?
• det var inbrott på gång?
• kanske ett gisslandrama?!

På den stora parkeringsplatsen fanns endast två bilar parkerade. I övrigt var torget tomt och som sagt, plastband spärrade infarten till parkeringen. Otäckt! Jag blev så konfunderad att jag faktiskt körde mot rött vid moskén!.. Anna skrek förskräckt. Det kom en bil från vänster, men vi var inte nära att krocka. Men ändå. Tänk vad som kan hända när man är ofokuserad vid ratten…

Du får titta på morgonens vackra pilträd i stället för ett avspärrat torg.

Anna jobbar som sagt idag tills i eftermiddag. Själv ska jag inte söka jobb idag – jag ger mig ledigt lördag och söndag. Därmed inte sagt att jag inte letar intressanta jobb att söka! I stället ska jag ägna mig lite åt förfallet här hemma i stället. Det behövs tvättas och städas. Tänkte dela upp det hela så att jag tvättar och städar badrummet och duschrummet/toan idag och dammar och dammsuger i morgon. Idag ska vi ju ut på Kulturnatten, så jag behöver spara på min energi lite. I morgon ska jag bara åka iväg till Gamlis och rösta i kyrkovalet. Till det krävs inte lika mycket energi eftersom jag varken behöver åka buss eller trängas med folk. Rösta hinner jag lätt innan jag ska hämta hem Anna från jobbet. Det enda jag behöver fundera på är söndagsmiddag.

Igår lagade Anna till ljuvlig lasagne på kycklingfärs. Det är så gott och vi äter det alltför sällan. Ett skäl är att Elias Prinskorv inte gillar lasagne. Det slutade han med en gång när han var magsjuk – och sånt förstår och respekterar vi till fullo!

Ljuvlig lasagne på kycklingfärs.

Fredagskvällen i övrigt ägnade vi åt att datorisera och läsa, men också att se en film som var väldigt gripande. Det värsta är att det som spelades upp i filmen är sånt som fortfarande kan hända, trots att det har gått ett antal år sen början av 1980-talet… Det är fortfarande år 2013 så att unga män – och kvinnor! – tar sina liv för att deras familjer inte accepterar att de är homosexuella. Tänk på det varje gång du hånar Pride och tycker att det är onödigt!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hannibal – TV-serien

I kväll var det premiär för TV-serien Hannibal på Kanal 5. Jag gillar ju läskiga saker och hällde ner mig i bäste fåtöljen för att titta.

Mads Mikkelsen som Hannibal.

FBI tar in Will Graham för att hjälpa dem med fallet med de åtta försvunna tjejerna. Eller försvunna… De är förstås döda. Will Graham har asperger med autistiska drag och är synnerligen speciell. Under obduktionen av det åttonde offret meddelar han att förövaren äter vissa… organ från dem h*n dödar.

Det här är riktigt otäckt, konstigt och spännande. De totalt 13 avsnitten är baserade på Thomas Harris bok Röda draken.

Premiäravsnittet var lite hattigt och jag blev förvånad när Hannibal Lecter dyker upp för att hjälpa till i utredningen. Men bra är det. Och ruskigt.

Högt betyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Blechley circle

Himla irriterande när man TROR att man spelar in ett TV-program på DVD-spelaren – och så gör man det. Fast från en annan kanal än den man har tänkt. Då är det väldigt bra med SvT Play. Jag kollade framför datorn på första delen av tre av Blechley Circle, Fästmön vid iPhonen.

Fyra smarta kvinnor. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Susan och tre andra kvinnor jobbade under andra världskriget med att knäcka hemliga koder och förutse tyska krigsplaner. Nu är det nio år senare. Kvartetten har skilts åt. Susan är gift tvåbarnsmor, Millie och Jean är arbetande kvinnor, och Lucy är gift med en rätt odräglig typ. En seriemördare härjar i London och Susan intresserar sig för fallet. Hon får maken att gå med på att ta henne till polisen där hon berättar om sina teorier. Tyvärr stämmer teorierna inte. Susan kontaktar då sina före detta kollegor. De träffas, men intresset är ganska ljummet. Till dess ytterligare en kvinna försvinner…

Det här är brittiskt så det förslår! Och jag gillar det! Det är spännande och otäckt och jag kan bara gissa att kvinnorna sätter sina egna liv på spel i jakten på seriemördaren. Redan i morgon går andra avsnittet och det tänker jag INTE missa!

Högt betyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kommissarie Banks: Friend of the Devil

Jag har fått en ny favorit bland de brittiska polisseriena på TV – Kommissarie Banks. Det är en fröjd att hitta en modern polisserie som är spännande och där traditionellt, hårt polisarbete innebär att rollfigurerna använder sina huvuden, inte en massa teknikska prylar. Fästmön och jag njöt av det andra av tre långfilmslånga avsnittet igår, Kommissarie Banks: Friend of the Devil.

Kommissarien till höger, hans medhjälpare Win till vänster.

Det här avsnittet inleddes med en otroligt stark scen. En kvinna i rullstol får halsen avskuren på heden. Nästan samtidigt som kvinnan hittas, hittar polisen också en ung flicka våldtagen och mördad. Efter en del turer visar det sig att de båda morden hänger ihop. Men först ska en oskyldig stryka med…

Det här är otäckt och det är spännande – och det visar att Kvinnor kan! och att kvinnor minsann inte är de timida varelser de ibland utger sig för att vara… 😉 Skämt åsido, jag tycker att serien känns realistisk. Såväl skådespelarna som rollfigurerna känns också äkta.

Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Read Full Post »