Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘oskiljaktiga’

Ett mobbat barn, ett egensinnigt barn, en hustru med förkärlek för de döda och han själv med sin sömnsjuka. Det var sannerligen ingen frisk familj! Och det var D:s familj. Min egen hade även den sina mindre tilltalande sidor och hemligheter,  men inte några mystiska sjukdomar eller åkommor av sådan art. Emellertid var det ju det här med… E. Och mig.

En gång hade ett val gjorts. En gång hade en av oss valts bort och en valts till. Eller snarare, mina föräldrar hade sannerligen tänkt i 50-50-modellen. En av föräldrarna hade efter valet flyttat cirka 30 mil norrut. Det fanns inte en tanke på att våra stigar skulle korsas. Men det gjorde de. Och det var ju så märkligt, sorgligt, fantastiskt alltihop! Från dagen vi möttes blev vi oskiljaktiga. Och med all respekt!

Emellertid beslutade vi gemensamt – sedan dagen vi möttes fattade vi alla beslut gemensamt – att hålla ”oss” hemligt. Det var endast ett fåtal som kände till vår existens och hur vi för alltid var sammanlänkade.

Och nu… Idag… När jag bär E:s guldkedja runt halsen, hans ring, den märkliga lilla nyckeln… Han är mig alltid nära, trots att han inte längre finns här. På grund av D. Men D ska få vara kvar här ett tag till. Vandra i sina plågor, halvt galen av sorg. Och skuldkänslor. Det är skuldkänslorna jag vill åt. Sen ska han få dö. Långsamt.

Read Full Post »

Relationer kan vara svåra att beskriva och få grepp om när man står utanför. E och jag lärde inte känna varandra förrän i vuxen ålder. Vi träffades nämligen under studietiden i Uppsala och det var ett märkligt möte!

Då och då hände det att jag fick kommentarer som

‘Men jag såg dig ju där borta på X, hur har du hunnit hit före mig?’

eller

‘Så konstig du är! Du skulle ju inte gå ut i kväll. Nu är det TREDJE gången du säger så – och sen träffas vi ute i alla fall! Varför är du så av och på?’

Det gick nästan ett år. Många kommentarer liknande de två ovan nådde mig. Först flög de förbi, jag viftade irriterat bort dem, men så insåg jag att det låg en hund begraven.

En sen kväll kom en av mina närmaste vänner springande till mig med andan i halsen. Han sa:

‘ Kom! Skynda, kom med här! Det är någon du bara MÅSTE träffa!’

Jag hade verkligen ingen lust, men eftersom jag just slutfört en hemskrivning tänkte jag att en nypa frisk luft inte vore helt fel. Raskt slängde jag på mig ytterkläderna och skor och så var vi på språng.

Och vi stannade inte förrän jag stod öga med en person som fick mig att tappa hakan, spärra upp mina ljusblå och bli förstummad. Det var E och detta var vårt första möte. Sedan den dagen var vi oskiljaktiga.

Read Full Post »