Ett gnisslande inlägg.
Alla dörrar gnisslar inte just nu, men många.
Just nu är det… lite gnissligt. Det är inte främst nåt som gäller mig själv. Jag lunkar på, vet vad som gäller i framtiden. Och det bävar jag för och är orolig över, visst, men… Min situation behöver ändras annars går jag under. Och, som sagt, den ska förändras snart, även om det i sig blir tufft. Nu gäller det andra.
Jag försöker lyssna, stötta och peppa. Ge råd eftersom såna efterfrågas. Åt ett annat håll stöter vi pannorna vänskapligt mot varandra och förenas i att stöna över hur oförskämda folk kan vara mot andra. Jag kan förstå om jag hade blivit kritiserad för att jag är på ett visst sätt – det blir jag väldigt ofta. Men idag var det nån annan som drabbades. Ibland är nog människor inte medvetna om det de säger/skriver. Och som utomstående kan jag bli besviken på att oförskämdheten kommer från just det hållet, jag hade högre tankar…
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det är ganska många dörrar och annat som gnisslar just nu. Dörrar, som inte bara jag utan även andra måste ta sig igenom. Frågan är hur man står ut om man måste stanna kvar innanför dörrarna. Jag släpps i alla fall fri snart. Jag slipper undan. Det gör inte alla. Och i brist på bättre sysselsättning (!) ska jag skriva bok då. Och panta burkar. Och försöka sälja lite prylar så att jag kan betala min månadsavgift och kunna bo och sova nånstans. För jag är realist: jag vill inget hellre än att jobba – jag ÄLSKAR att jobba – men jag kommer aldrig mer att känna trygghet när det gäller jobb. Däremot ska jag göra mitt yttersta för att överleva. Sverige, 2014.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 