Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘optimism’

Idag skriver vi den sista november 2011. Men f*n tro’t! Om det var rena vintern här i söndags kväll är det idag som en riktig vårdag. En kraftig, kall och frisk vind blåser och solen lyser starkt på alldeles gröna gräsmattor. Lite solstolligt, alltså…


Bilden är tagen vid 12-tiden den 30 november 2011. Solstolligt, eller??? 

                                                                                                                                                                      I morse tog vi svängen om Sjukstugan i Backen. Inte mitt favoritställe, men Fästmön skulle dit. Jag anlände till jobbet strax efter klockan åtta, för en gångs skull. Så sent, alltså.

Det har åter igen slagit mig hur varma människor är som jobbar här! Fortfarande. Fast jag inte ska vara kvar. Det är många som uttrycker sin förvåning, några med bestörtning och en del försöker peppa mig att hitta nya vägar. Oavsett, denna värme på en arbetsplats är jag inte van vid! Jag läste så sent som i morse i lokalblaskan att folk som jobbar på bland annat just Sjukstugan i Backen inte vågar utnyttja sin meddelarfrihet, en rätt som har sin grund i vår svenska grundlag. (Intressant nog ligger inte artikeln ute på lokalblaskans hemsida, inte heller gårdagens artikel om läkaren som tvingades sluta. Nu ligger dagens artikel ute för läsning. Men Och en gammal artikel om samma läkare och hans kritik hittade jag här.) Nu var min förra arbetsplats tack och lov inte på Sjukstugan i Backen, men det är i princip samma folk som sätter munkavlar på båda ställena. Trots att jag blir beklämd när jag läser detta får jag ändå nån sorts bekräftelse på att det faktiskt inte (bara) var fel på mig. Inte enbart. Att jag är människa och en icke felfri sån kan jag inte hjälpa. Helvetesresan eller Golgatavandringen jag är på sedan mitten av januari 2009 är lärorik och jag är långt ifrån framme än. Ärligt talat lär jag nog aldrig komma fram.

Förmiddagen har jag ägnat åt diverse pyssel med texter, konferensartikeln och webben, framför allt. Sen tog jag mod till mig och frågade snälla S om vi inte skulle ta den där lunchen idag – S har frågat mig så många gånger och jag har alltid tackat nej. S tackade ja och vi fick även med oss J, en person som liksom jag tycker att det är väldigt skönt att gå ifrån arbetsplatsen en stund på lunchen. Jag åt på mitt lunchkort som jag i min optimism köpte i oktober. Så sent som idag funderade jag på om jag skulle sälja det. Jag har sju av tio luncher kvar att äta innan jag slutar.

På väg tillbaka från lunchen började S rådda med några solstolar som stod utanför byggnaden där vi jobbade. S är sån person som har svårt att lämna saker ogjorda eller i oordning – mycket tilltalande att jobba med en sån person, kan jag meddela (jag är nämligen likadan själv).  Jag frågade om S tänkte ta kaffe på maten i dessa blöta möbler, men riktigt så varmt är det inte idag. Själv hämtade jag en mugg cappuccino med mig upp på rummet för att kunna skriva en stund.

Under lunchen och promenaden tillbaka drabbades jag av blodtrycksfall, tror jag, två gånger och var nära att dimpa i backen. Men ingen såg nåt och det var mest bara obehagligt korta stunder. Jag överlever, typ.

I eftermiddag väntar jobbmöte med fru Chef1. Gissar att det ger en del efterdyningar i form av uppgifter, men även jag har saker jag behöver cleara för att kunna gå vidare med och avsluta.

Anna jobbar till klockan 20 i kväll, så jag tänkte göra ett hastigt stopp för att kolla in en julklapp på vägen hem.

Read Full Post »

Ja nu är det dags för lite självömkan* igen! Så hoppa över den som inte orkar! Idag ska det handla om krämpor. Den uppmärksamme noterade att jag återupptog mina promenader igår. Dessa trippar ut i verkligheten ger mig frisk luft, sol på näsan, motion – och skavsår. Igår traskade jag i mina väl ingångna sandaler. Trots det fick jag ett sår på höger fotknöl. Denna måste nu plåstras om så att jag kan ge mig ut på nya äventyr idag.

Under de tidiga morgontimmarna idag låg jag i sängen och lät smärtvågorna i magen skölja över mig. Jag var helt avslappnad och försökte tänka mig att jag låg i vatten och njöt av vågorna. Magen har varit rent förfärlig de senaste dagarna! Inte nog med att den har blivit enorm – det visade Fästmöns foto från igår – den är ond också. Jorå, visst är jag tjock, men magen svullnar rejält när jag äter. Och så dessa vågor av smärta som jag nu försöker lära mig att möta – och mota. Tänker morfars optimistiska ord

Det går över om hundra år!

För smärtan går över. Jag vet det och jag är inte rädd för den eller för vad den har med sig.


Här låtsas jag att jag ligger vid strandkanten och låter Vätterns vågor skölja över mig.

                                                                                                                                                             Igår blev det klart att jag ska delta i en begravning när jag åker ner till mamma och Metropolen Byhålan nästa vecka. Begravningar är aldrig roliga tillställningar, men jag vill göra det därför att personen som har gått bort var en del av min barn- och ungdom – och blev åter en del av livet på senare tid när h*n hjälpte min mamma med skjutsningar kors och tvärs. Naturligtvis är det även för att visa min respekt mot personen och familjen, samtidigt som det blir att återuppväcka minnena från snart fyra år sen. Och då snackar jag inte om festen som grannarna hade nedanför utan om det farväl jag tog av min pappa. Min stora, starka pappa som drunknade.


Pappa som 20-åring.

                                                                                                                                                          Solen lyser även idag, men himlen var inte lika klar i morse. Trots det gissar jag på samma hetta som igår. Jag klarade den bra, brukar annars ha svårt för det. Fick till och med lite färg, så även dagens promenad utförs i lättare klädsel.


Såna här på mitten.

                                                                                                                                                         Idag står annars inte så mycket på agendan. Jag ska slå in ett paket till min mamma och jag ska åka till Stormarknaden och handla, för där tycks ICA Kvantum vara det enda ställe som säljer vanlig, hederlig saltgurka! Och så behöver jag inhandla lite middagsmat också. Vad 17 ska man hitta på ytterligare en varm dag?

Anna jobbar till 16 varje vardag från igår och fyra veckor framåt. Idag ska hon på en behandling inne i stan klockan 17, så jag gissar att vi inte äter förrän efter den. Hennes första dag på vikariatet hade gått bra, men mycket kändes ovant och snurrigt och vissa praktiska saker fungerade inte som de borde. Men duktig är hon, min kicka!

Vill slutligen påminna om 100 000-fikat i morgon klockan 11, mötesplats Åhléns i Uppsala, Stora torget-sidan. Du som läser min blogg är varmt välkommen! Vi går i samlad tropp till stans bästa fik – var och betalar emellertid för sig själv. Kom igen! Det blir roligt att ses i verkliga livet också!

                                                                                                                                                            * Jag har fått veta att nån tycker att jag ägnar mig åt självömkan här på bloggen. Tyvärr har denna person inte sagt det till mig direkt eller skrivit det i en kommentar, men det sved. Jag ägnar mig åt så mycket självömkan jag vill – på min egen blogg. Dessutom har denna person klagat över mina ämnesval och min humor. Då frågar jag mig: Varför läser h*n min blogg? För håll med om att om man tycker så illa om det nån skriver då besöker man väl inte den bloggen runt sju gånger per dygn, med start tidig morgon? Eller? Detta har medfört att jag till viss del känner mig hämmad i det jag skriver. Kanske det var syftet? (Av nån anledning tänker jag på personens BARN som säkert också hämmats på liknande sätt av sin förälder. Fyyyyy…)

Read Full Post »

Det gjorde mig så ont att se E förminska sig själv – och bli förminskad av omgivningen! Jag undrade var alla som tidigare hade så många åsikter och idéer befann sig nu i krisens stund. Det tycktes mig som om de lämnade E en efter en. Tills det bara var jag kvar. Och min roll och förmåga var och är inget att räkna stort med. Måhända min brinnande iver i sig att skipa rättvisa kan vara det jag behöver för att lyckas med mina planer.

Den första tiden gick E omkring i en bubbla för sig själv. Vissa stunder storgrät han, andra stunder var han uppfylld av optimism, framtidstro och hopp. Dessa tre ”ljus” som jag sen såg släckas ett efter ett.

Det fanns emellertid ett par andra personer som stod upp för honom, det ska ärligen sägas. Men deras händer var bundna och eftersom de dessutom befann sig i beroendeställning gentemot D var det inte mycket de kunde göra. Däremot såg jag hur E:s ansikte sken upp varje gång de ringde eller träffades.

Dessvärre blev E:s utflykter från hemmet allt färre. Det var som om han klarade att ta sig mellan sitt hem och mitt hem men inget mer. Och till slut blev även det en plåga för honom. Det var därför jag upplät mitt hem tillfälligt till ett par studenter så jag kunde vara nära E. För jag började bli riktigt bekymrad över hans situation. Det kom knappt någon post till honom längre – förutom räkningar, förstås. Telefonen blev tystare och tystare och upphörde till sist helt att användas som kommunikationskanal. Det var liksom ingen enda som längre bekymrade sig om att kommunicera med E. Ett hårt straff för en man som var intelligent, intellektuell, känslig och intuitiv. Och omtänksam om andra. Vad hade han nu för sin kära omtänksamhet?

Dagarna gick, veckorna passerade, så även månaderna. Och av misstag råkade E släppa ifrån sig en del information som var tänkt för senare bruk. Detta misstag kostade honom mycket lidande och efter krisen var hans reserv tömd. Ändå stod han för sitt misstag, för det var ju egentligen inget misstag, utan endast information släppt på fel forum och på fel sätt till fel personer. En av dem som insåg att E visste mer än han låtit påskina blev dessutom D. Och DET innebar de facto livsfara – för E.

Read Full Post »