Att öppna sina ögon och öron

Ett djuriskt inlägg.

---

 

De små sover mest, men när ögon och öron nu börjar öppnas lär det hända saker…

Jag vidhåller att jag inte är nån kattmänniska, men… Igår fyllde Fästmöns kattungar en vecka – och jag klappade dem för första gången. Vi har varit och sett till dem nästan varje dag. De stunder vi inte är där har äldste bonussonen nu gått från att vara barnmorska till att vara matmor. Till pottan sträcker sig emellertid inte den husmoderliga lusten helt. Det är mest Anna som sköter den.

Varje gång vi har varit till Himlen har vi sett hur de små växer så det knakar. Igår såg vi att deras ögon håller på att öppnas. Och öronen börjar se mer ut som öron och inte som små rosa grejor.

Lilla mamman ligger mest som en mjölkmaskin. Där ungarna har snuttat är hon alldeles hårlös. Hon halvsover, mamman, men när vi har kommit de senaste gångerna är hon mest intresserad av att vi ger henne mat. Hon kan äta hur mycket som helst och ändå är hon ganska smal. Det verkar vara precis som hos oss människor, att ammande mammor kan äta massor utan att de blir tjocka.

Sen vill kattmamman gosa lite också. Jag är väldigt försiktig. I början, när ungarna var nyfödda, var jag rädd att hon skulle flyga på mig i sin instinkt att skydda sina små. Men nu kan hon helt sonika hoppa ner från boet i yngsta bonusdotterns säng och strosa iväg trots att vi sitter där.

Våra mobilkameror går heta. Det är svårt att fånga två rörliga små ungar vars främsta mål i livet just nu tycks vara att hitta den rätta mjölktillbringaren.

Här är några bilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här är bilderna från i tisdags.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Provokativ reklam – når oss genom bruset?

Idag hittade jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Den handlar om provokativ reklam, den reklam som tar till exempelvis ironi och når fram genom bruset.

I artikeln nämns tre reklamkampanjer som provokativa exempel. Det är GIL, Göteborgskooperativet för independent living, som vill lyfta frågan om hur personer med funktionshinder dagligen blir behandlade, Öppna Ögons kampanj mot kvinnovåld samt Stockholm Prides sommarkampanj ”Bli Homo”.

GILs CP-docka i den senaste reklampkampanjen. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

När det gäller GILs kampanj är syftet att få slut på gullandet och särbehandlingen av personer med funktionshinder. I kampanjen säljs en docka som man kan gulla med i stället för att man gullar med nån som har funktionshinder.

Öppna Ögons kampanj består av affischer med rubriken ”Försvunnen” och en text som handlar om att nåns flickvän har försvunnit efter ett bråk som ledde till våld. Där finns ett telefonnummer som går till sajten Öppna Ögon, på vilken det finns ett manifest mot mäns våld mot kvinnor. Provocerande, tycker många.

Stockholm Prides kampanj ”Bli Homo” går ut på att man med olika slogans ska övertyga heteros om att bli homo, bi, trans eller queer. Ironi och framför allt humor är vapnen här.

Provokationer anses numera av PR-konsulter vara ett sätt att nå igenom bruset. Det gäller att sticka ut, att vara annorlunda. Men får man sticka ut hur mycket som helst? Jag tycker att jag som homosexuell kan driva ganska mycket och långt med mig själv och min läggning, men jag skulle nog inte gilla om nån icke-HBTQ-person gjorde det, varken i reklamkampanjer eller för övrigt. Vad anser du? Får man driva med sexuell läggning, funktionshinder och våld i reklamkampanjer och i såna fall hur mycket?

Read Full Post »

I havet finns så många stora fiskar

Fy… Jag är alldeles… tagen. Utmattad. Svettig. Jag har sträckläst de sista 50 sidorna av Sara Lövestams andra bok I havet finns så många stora fiskar. Det här, mina vänner, är en tjej som verkligen kan skriva böcker. Och som har vettiga saker att skriva om. Tack, älskling, för födelsedagspresenten!

En bok skriven för sträckläsning.

                                                                                                                                                                  I boken finns ett antal individer som cirkulerar kring pojken Malte. Malte, vars mamma luktar starkt ur munnen ibland och som inte är så noga med att passa tider för utvecklingssamtal. Mamma, som är ihop med Ove, en rätt dum typ. Nozat, som kommer till Maltes dagis som prao. Kalle, Maltes bästa kompis, en liten kille som helst leker med dockor. Och så kliver Roger in på scenen och övertygar alla om att han är godheten själv. Han är bara för bra, för snäll, för… mycket… Men det han inte vet är att Iakttagaren ser honom – och inser vad som håller på att hända. Iakttagaren, vars historia vi också får oss till livs.

Det här är en otäck och gripande bok om ett litet barns utsatthet och om mänsklig ondska på olika plan. Sara Lövestams första bok Udda innehöll ett antal mycket udda existenser. Det finns det även i den här boken. Men vi är alla människor. En del är onda, andra är goda. Här finns också ett HBTQ-tema, eller egentligen flera, för den som läser med öppna ögon.

När jag bloggade om Udda önskade jag att Sara Lövestam skulle fortsätta skriva bra böcker. Det har hon gjort. Sara Lövestam är en mycket god författare och hon kommer att gå långt!

Högsta betyg.

Read Full Post »