Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘önska’

Ett inlägg om att åka ifrån en stund.


 

Blå himmel med rök och strålar

På väg i luften, mot ljuset.

Idag är det en glädjens dag för ett visst par i Stockholm som säger ja till varandra. För andra är det en sorgens dag. För egen del kan jag åka ifrån en stund. Det är en fin och solig junilördag, jag är tillsammans med min älskade och vi ska göra en utflykt på landet, i annan riktning än igår.

Det finns stunder när jag kan fly och låtsas att det är Som Vanligt, eller Som Det Var Då. Jag njuter av dessa stunder. Inte heller bryter jag ihop när jag återvänder till verkligheten – så länge Anna är hos mig.  Då blir min verklighet klarare och mer meningsfull än den gråa massa jag lever ensam i.

En resa med bilen, ljus och luft… Det stärker mig mer än du som läser kan förstå.

Jag önskar dig en fin lördag och så lite smärta som möjligt. Vissa saker går inte ta bort eller förändra, men varma tankar fortsätter att strömma i sydlig riktning.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lägesbeskrivande inlägg.


 

Jag struntade fullständigt i partiledardebatten igår kväll. I stället såg jag på norska Frikänd och skrev det här inlägget för att tidsinställa det för publicering måndag morgon. För det här med politik och verklighet går inte ihop längre i min värld. Min värld är här och nu och idag är det sista dagen jag får ersättning från min a-kassa. A-kassan, där jag har varit medlem sen 1986. Varje månad sen april det året har jag betalat min avgift – även de månader jag har varit arbetslös. Från och med idag är jag helt värdelös för mitt fack. Och min morfar, som startade fackföreningar, han sitter säkert där uppe i himlen och skäms över sitt barnbarn…

Det är möjligt att jag får nya ersättningsdagar, för jag jobbade trots allt en del förra året. Men några vettiga svar får jag inte från a-kassan. Därför är jag nu på ett möte i stan. Ett möte som jag misstänker går ut på att försöka tvinga mig att jobba gratis eller för en piss i havet. Och det tänker inte jag ställa upp på. Jag vill inget hellre än att jobba, men jag vill också ha skälig lön för det. Att leva på a-kassa går, men det har varit svårt. Systemet tillåter nämligen inte att man jobbar lite grann om möjlighet ges – då straffas man. Dessutom utsätts du för hot hela tiden om att din ersättning dras in om du inte gör si eller så. Jag har skött mig exemplariskt, jag vet det, men jag har misslyckats med en sak: att få ett nytt jobb. För övrigt finns det ingen möjlighet för mig att studera eller omskola mig – vad ska jag leva på under den tiden? Studielån eller studiebidrag får jag inte för jag är för gammal. Så du som ständigt kommer med den typen av råd kan sluta med det. Dessutom har ingen mer än jag själv och min handläggare nån aning vilken sorts jobb jag har sökt och söker. Men det som du kallar för skitjobb får jag inte – med motiveringen att jag är överkvalificerad. Så vilken del av mitt CV ska jag ljuga om, det vill säga ta bort? (<== retorisk fråga)

Solnedgång den 10 maj 2015

Den sista dagen…

 

No dancing except on tables

Dans endast på borden!

Nu har jag en och annan sak på gång. Det vet en del av er. Några vet lite, andra vet mer. Jag vill tänka optimistiskt och ljust på framtiden, men när det blir för svårt gömmer jag mig bland mina böcker. Att greja med hyllorna och litteraturen idag blir min terapi för 2 x 80 kronor plus bensinpengar. Om jag nu får in hyllorna i min lilla bil. Ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Fästmön har varit gullig nog att offra en del av sin lediga dag och komma hit för att hjälpa mig bära hyllorna uppför min branta trappa. För när jag tänker på det är jag inte säker på att jag klarar det heller ensam.

Det är inte mycket vi människor klarar av att göra ensamma, eller hur? Det är därför gott att inte vara ensam, att inte ha varit ensam genom de senaste sex årens helvete. Jag hoppas och önskar att jag nån gång i framtiden kan ge tillbaka nåt av det jag har fått av alla snällingar. I bästa fall ska vi dricka champagne snart och dansa på borden. I värsta fall ska jag göra mitt hem till ett Toffelmuseum där snällingar har fri entré att komma och titta på mitt bibliotek. Men då kommer jag själv inte att vara här. Då är jag vinden som blåser förbi din kind och rufsar till ditt nylagda hår en aning.

Till dess jag vet hur det blir måste jag leva i nuet och ha tålamod. Först när jag vet kan jag ta beslut om nästa steg. Jag är dessvärre en otålig natur. Livet har försökt kuva mig. Det har inte lyckats. Jag kommer aldrig nånsin att tacka personen som förstörde det för mig, trots att det var bland det sista h*n sa till mig. Aldrig får h*n heller min förlåtelse, för h*n har inte ens bett om den. H*n ägnar i stället sina dagar åt att göra av med alla pengar h*n har tillskansat sig och har inte vett att känna ödmjukhet. Faktum är att jag har fått lära mig det. Och jag har lyckats – på nästan alla plan, men inte detta. Men jag har gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är gammal. Försök lära gamla hundar sitta – på alla ställen. Det går inte.

Ha lite mer tålamod

I min fortune cookie i fredags…


Det här inlägget kan ingen kommentera.
Jag undanber mig också mejl som låtsas vara välmenande, men som bara är elaka. Skälet är att jag inte vill få fler nålstick från människor som bara vill göra mig illa. Men jag vet vilka mina vänner är och er håller jag närmast hjärtat. TACK för att ni finns!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ytterligare ett matigt inlägg.


 

Det är fortfarande jag som är friskast. Därmed ligger kökstjänsten kvar på mig helt och hållet. Men det är baske mig inte lätt att trolla när matfantasin är som den här. Jag fick helt enkelt fråga Sjuklingen igår. Hon önskade… fiskbullar. Det brukade hon nämligen tigga till sig som barn av sin fader. Och man blir ju lite som ett barn igen när man är sjuk och det är synd om en. Hum… ja…

Jag inhandlade två burkar fiskbullar med hummersås och hällde i en kastrull. Det var i alla fall ljust orange och snyggt.

Fiskbullar i hummersås

Fiskbullar i hummersås i är i alla fall lite orange.


I en annan kastrull hällde jag 
en deciliter jasminris och två deciliter vatten samt lite salt. Det fick koka upp och sen stå på avstängd platta i 20 minuter. Det är så jag kokar ris.

Jasminris

Jasminris låter jag koka upp och sen får det stå på avstängd platta i 20 minuter.


I en tredje kastrull
– ja här finns resurser (<== arvegods, bäst att tillägga, så ingen tror att jag skryter) – hällde jag rätt mycket frysta grönsaker i form av broccoli, blomkål och morötter. Nej, jag gillar INTE morötter, men de har snygg färg. Dessutom äter Anna inte ris och grönsaker behöver vi äta båda två. Broccoli och blomkål går bra för den som äter LCHF (typ Anna). Morötter är som sagt äckliga, men nyttiga för mina ögon. Vad gör man inte för syns skull?!

Grönsaker

Grönsaker i form av broccoli, blomkål och morötter.


Och faktiskt… 
Det smakade bra med middag idag också! Dessutom blev den lite färggrann, det vill säga mycket orange.

Fiskbullar i hummersås ris o grönsaker

Fiskbullar i hummersås med jasminris och grönsaker.


Sen kunde solen gå ner i New Village 
och Mästerkockan luta sig tillbaka i bästefåtöljen.

Solnedgång

Solnedgång i New Village den 28 april 2015.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning! Ett matigt inlägg.


 

Det är jag som är friskast av oss sen ett par dar. Tyvärr. Det innebär automatiskt kökstjänst. Inte nog med att jag lagar mat, jag ska komma på vad som ska lagas – och det ska vara nåt som jag klarar av att laga. Dessutom diskar jag. Att diska är om möjligt ännu tråkigare än att laga mat.

Idag önskades det soppa till middag. Jag körde på ett säkert kort c/o min mamma från barndomen: tomat- och champinjonsoppa. Alltså inhandlades två burkar soppa – en tomatsoppa och en champinjonsoppa. Innehållet rördes ner i kastrull och två burkar vatten tillsattes. Det såg inte så väldigt gott ut. Det såg ut som… diskvatten – som nån hade hostat i…

Soppa på gång

Soppa på gång eller diskvatten som nån har hostat i?


Knepet är att vispa 
– vispa hela tiden. Då löser klimparna upp sig (champinjonsoppan är ju redd) och så småningom intar den en mera tomatröd färg med slät konsistens. Voilà, liksom:

Tomat o chaminjonsoppa macka mjölk

Tomat- och champinjonsoppa med macka och mjölk serverades i afton.


Men jag håller med. 
Soppa är rätt tråkigt, så för att förgylla måltiden yppade jag mina idéer på konversationskort om snor. Det föll inte i god jord – och det var inte heller meningen. Jag gav igen därför att Vissa Andra har de senaste måltiderna talat om avföring respektive kräks. Vi hade också en sörpeltävling. Jag vann, för jag sörplade ljudligast.

Det var efter sörplingstävlingen som vi kom ihop oss. (Anna är lite dålig förlorare.) Vi diskuterade smörgåspålägg. Anna hävdade bestämt att ost och kaviar inte är gott på samma macka, jag hävdade motsatsen. Så nu behöver vi din hjälp att lösa tvisten!

Kolla in frågan här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar… Klicka i ditt svar och hjälp oss, snälla du!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Vi pratar alltför sällan om döden, det vet du som läser min blogg att jag tycker. Men vi pratar nästan ännu mer sällan om psykiska sjukdomar. I kvällens När livet vänder träffar vi tittare Marcus, en man som under lång tid levde med missbruk och en svår psykos. Detta gjorde gjorde honom schizofren. Till sist vägde han 45 kilo och kunde inte ta hand om sig själv. Och alltid var han rädd. Marcus berättar för Anja Kontor om sin psykiska sjukdom. Svårt, men inte ovanligt – idag är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivningar.

Marcus i När livet vänder

Marcus var alltid rädd och kände sig jagad. Han fick diagnosen schizofreni. (Bilden är lånad från Svt:s webbplats.)


Allt började nog
när familjen flyttade. Innan dess hade barndomen varit en idyll fylld av trygghet. Men Marcus tror att han redan då, som tolvåring, blev deprimerad. Så småningom drog han ensam till Stockholm för att syssla med musik – och alkohol och droger. Det var då ångesten slog till. Han kände sig jagad och hade svårt att ta hand om sig själv.

Det fanns ingen historia av psykisk sjukdom i familjen och heller inga kunskaper. Marcus togs in på psyket, men skrevs ut som frisk efter en vecka. Ganska snart kom tankarna på självmord. Men just som han skulle ta stegen mot döden vände hans liv. Marcus säger att han mötte en änglavakt.

Till sist tar Marcus också hjälp av mediciner. Han får äntligen uppleva öar av lugn. Och mitt i allt träffar han sin kärlek. Hon som ser kärnan i Marcus, inte det sjuka. När barnen sen kom kunde Marcus lägga sig själv åt sidan. Idag sammanfattar han läget med orden:

Jag har inte mycket mer att önska av livet.


Missade du programmet med Marcus? Se det här på SvT Play!


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om energipåfyllning för den som inte fått förbli på sin post.


 

Paisleymönstrat klädesplagg

Personen i paisleymönstrat fyllde på min energi.

Att inte få förbli på sin post innebär att hela ens tillvaro blir osäker. Det drabbar inte bara den egna självkänslan och självförtroendet är inte det enda som får sig en rejäl törn. Ens familj påverkas också. Det sätter djupa spår i människor. Spår, som inte går ur i första taget – eller kanske inte alls. Den som inte har varit med om det märkliga att från en dag till en annan inte vara önskvärd längre kan aldrig förstå. Därför var det ett otroligt skönt möte jag hade idag, med en väldigt energipåfyllande person.

När två dissade personer möts kan man tro att det blir ältande. Men det blev det inte. Visst pratade vi om situationer och Situationen, fast inte på nåt gnälligt, ömkande och tjatigt sätt. Det behövdes liksom inte – den andra fattade. Det var bara så skönt att slippa förställa sig. Dessutom fick jag ett och annat tips samtidigt som jag gav ett och annat *pekar mot en viss arbetsgivare*

Ibland kan jag önska att nån skulle skriva en bok om det. ”Nån” har kanske gjort det också. Det skulle vara en ganska konstaterande bok. Och så en uppföljare som lyfter läsaren och visar på möjligheter. Om bara somliga förstod hur eftertraktat det skulle vara…

Om man inte är kändis av nåt slag (även kändisar som inte kan skriva får sina böcker utgivna, ju) får man göra på annat sätt. Hitta energi hos andra i samma läge. Det gjorde jag idag. Verkligen.

Ett par timmar passerade snabbt. Under tiden hann Ebba Busch Thor bli ensam kandidat till KD riks. Blir hon utnämnd lämnar hon det lokala Uppsala. En gång i tiden, i ett annat arbetsliv, möttes vi. Då var hon fortfarande barnsligt rund om kinderna och ganska arrogant. Nu har hon en vuxen kvinnas ansikte och äger ett rättvisepatos, enligt inside information. Kanske tar hon sig till toppen.

Jag önskar att var och en finge bli salig på sitt sätt och i sin karriär. Nog drabbades jag lite av saligheten för jag köpte med mig en bukett tulpaner hem. De spretar i en alltför vid vas – jag hade bara råd med en bukett, inte två. Men den matchar min duk på köksbordet finfint.

Tulpan

En av tulpanerna i buketten.


Glöm inte bort När livet vänder klockan 20 i kväll på SvT2!!! Det är ett bra program på många sätt, bland annat för oss vars liv ännu inte har vänt.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok om döden.


 

ALSTisdagarna med Morrie är en av de jävligaste sjukdomarna jag vet. Den här boken handlar om två män som efter 20 år återupptar kontakten. En av dem har ALS och håller på att dö. Den andre mannen besöker honom varje tisdag. Tisdagarna med Morrie blir totalt sett bara 14 stycken. Dessa tisdagar blir Mitch Alboms och Morrie Schwartz sista projekt tillsammans: deras sista uppsats blir den här boken. En bok jag köpte för fem (5) kronor på Återbruket.

Morrie är Mitchs lärare. Men när skolan tar slut skiljs deras vägar åt. Två decennier senare får Mitch genom ett TV-program reda på att hans gamle lärare har fått sjukdomen ALS. Han tar då kontakt med Morrie och de inleder sitt sista projekt. Mitch reser över 100 mil varje tisdag för att besöka och samtala med sin gamle lärare.

Samtalen blir som filosofiska kapitel, där Morrie lånar tankar från olika religioner såsom buddhismen, kristendomen, hinduismen och judendomen. Kapitlen handlar om att tycka synd om sig själv, saknad, pengar, kärlek, förlåtelse med mera. Men framför allt handlar de om döden. För döden kommer ju i den här boken. Varje tisdag kommer den allt närmare.

På mindre än 200 sidor har jag fått nånting stort att ta till mig och ösa ur. Här finns så många guldkorn att jag inte vet vilka jag ska välja att berätta mer om. Kanske det om den sjuka kvinnan som varje dag la sig på mage, med ansiktet neråt, på ett golv, i flera timmar. Hon talar inte med nån och alla ignorerar henne. Utom Morrie. Så småningom får han veta att det hon mest av allt önskade var att nån skulle lägga märke till att hon fanns.

Det här är en underbar liten bok. Den kom ut redan 1997. Jag har tänkt läsa den många gånger, ända sen jag tipsade mina läsare om den när jag var redaktör för en taltidning. Boken är också fruktansvärt jobbig att läsa, för man blir berörd. Döden är jobbig, men vi måste våga prata om den. Vi ska ju alla möta den en dag.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

PS Missa inte den pågående tävlingen! Den är för ett gott ändamål!!! Klicka här och skriv nåt fenomenalt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

I skymningen sjunger koltrastenDet finns böcker och det finns böcker. Att en bok kan ge tröst och inge hopp och vara så otroligt vacker som I skymningen sjunger koltrasten visste jag inte. Tack, Linda Olsson, som skrev den och Brombergs, som gav ut den och som gav den till mig!

Tre udda existenser lever som grannar i ett hus på söder i Stockholm. Det är änklingen Otto, den unge tecknaren Elias och den undanglidande Elisabeth. Alla tre bär de på berättelser. Av en slump korsas deras vägar, det är ett bokpaket som har kommit fel. Plötsligt finner sig Elisabeth stå i tacksamhetsskuld till Elias – och det vill hon inte. Men genom litteraturen dras de tre till varandra. Elias, som är dyslektiker, tecknar en bok och vill att Elisabeth ska skriva den.

Jag började läsa den här boken igår och jag hade svårt att släppa den. Mamma fick läsa den när hon var här och tyckte att den var

ovanlig, men bra!

Själv har liksom ätit orden, låtit mig sugas in i boken, slukas upp av den. Det är så skört, livet. Det kan vara så vackert och det kan vara så… kallt och hårt. Och kanske är det så att man måste igenom det kalla och hårda för att livet ska bli vackert igen. Otto säger på ett ställe:

[…] Jag tror att min mamma älskade mig, men hon hade så många sorger att bära att de ofta tog över. Sorgen över det hon mist överskuggade glädjen över det hon hade kvar. […]

Dessutom måste vi öppna våra sinnen, som bifiguren Maja i boken säger, enligt Elias:

[…] det som vi verkligen behöver ofta kommer till oss. Att vi bara måste vara observanta, se till att inte missa de små tecknen. […]

Jag önskar mina nära och kära att precis som Otto på sidan 229 få vakna av… lycka.

Det här är en otrolig bok om bland annat böckers och skrivandets del i en läkandeprocess. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om den klaraste stjärnan.


 

Om det finns nån som jag skulle kalla min idol så här dags i livet, då är denna nån Sarah Dawn Finer. Jag har just sett och lyssnat på henne i Tack för musiken med Niklas Strömstedt som värd. Sarah Dawn Finer är den klaraste stjärnan på musikhimlen i Sverige just nu, ingen tvekan.

Sarah Dawn Finer

Sarah Dawn Finer hos Niklas Strömstedt i Tack för musiken på SvT. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Jag har tidigare sett 
flera andra svenska artister gästa Niklas Strömstedt. Det är ett bra program, med bra artister som bjussar på sig själva. Jag tänker på till exempel Eva Dahlgren och Louise Hoffsten. Men se kvällens gäst, Sarah Dawn Finer, slår dem alla med hästlängder.

Det var en väldigt hes sångerska som trots stämbanden inte backade för allt från den första låt hon skrev själv, via en duett med systern Zoie, till Kärleksvisan. Och när Sarah Dawn Finer sjunger Håkan Hellström bättre än Håkan Hellström är fulländningen total. Jag kan bara fortsätta önska att hon sjunger när jag gifter mig (om nu Fästmön inte hinner tröttna innan vi kommer till skott…) – vi hade ju inte råd att bjuda på auktionen i Musikhjälpen.

Tills vidare lyssnar jag i bilen och på Spotify. Och självklart ska jag kolla in extramaterialet på SvT Play!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »