Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘omtumlande’

Ja, frågan i rubriken ställer jag mig fler gånger om dan. Och jag måste nog till 90 procent svara nekande på den. Jag har varit hemma en stund, jag ringde mamma från mobilen – med blåtand, förstås! – från bilen och så har jag varit ute med fyra soppåsar. Nu sitter jag vid datorn och äter min middag – belgiska sjöfrukter. Jag fick en enkilos chokladkartong av mamma i julklapp, men jag har jobbat hårt med att tömma den de senaste dagarna…

Belgiska sjöfrukter vid datorn.


Belgiska sjöfrukter är otroligt söta
och består av både ljus choklad och vit choklad. Inuti är det nån sorts nougatfyllning, tror jag. Sött som tusen och när jag nu har tryckt i mig fem bitar i rask takt börjar jag faktiskt må lite illa… 😐

Hur som helst, idag noterar jag att WordPress har protesterat mot SOPA – inte bara på sin amerikanska sida utan även den svenska när man klickar på den. Jag tycker att det är bra och modigt att ett bloggställe tar ställning! Själv har jag inte kunnat låta bli att blogga idag. Det har hänt så mycket… underligt och skrattretande – och omtumlande! Tyvärr går det ju inte att skriva öppet om vissa saker eftersom alla som besöker den här bloggen inte är välvilligt inställda. Det drabbar i sin tur alla som inte har lösenord, men det är inte mitt fel utan beror på Sir Väs, Råttan, DLF* med flera. Det jag kan meddela alla som inte har tillgång till lösenordet är att mina dagar nu för tiden är… intressanta och jag skrattar och förvånas mycket – samtidigt som jag blir rätt förbannad. Och så händer det spännande saker som kan påverka min framtid till det bättre, för en gångs skull!..

I kväll klockan 19 och i cirka 20 minuter ska jag få lite extra kraft, så under den tiden sitter jag inte vid datorn. Dessutom stänger jag av mina telefoner och mobilen. Bara så du vet. Men du behöver inte oroa dig, Tofflan will always be back, one way or another…

To be continued…

 

*DLF = en folkhop som består av fega backstabbers

Read Full Post »

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…


Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.


Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!


En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »

Idag är det den sista dan jag gästbloggar i Skrivrummet. Under dan publicerar jag de tre sista inläggen, det allra sista kommer framåt kvällen. Det har varit en omtumlande vecka, en rolig vecka, en tuff vecka. Och jag bävar för att den ska ta slut. Vad ska jag göra nu?


Vad ska jag göra nu?

                                                                                                                                                       Under en veckas tid har jag skrivit om skrivande, språk, bloggande och böcker – ämnen som man kan skriva hur mycket som helst om… Ämnena jag har behandlat har varit allt från var man köper billiga böcker till yttrandefrihet, jag har skrivit om sagoböcker och om tecken som språk. Och jag har delat ut både kängor till några av dem som gjort mig illa samt en svart bak. DET har varit häftigt!

Men jag har INTE skrivit om skrivvånda eller skrivklåda, två ytterligheter som båda kan vara nog så plågsamma. En av mina största nojor just nu är nämligen att tappa orden, att tappa lusten att skriva. Skrivandet har nämligen betytt så oerhört mycket för mig sen tillvaron rämnade. Att tappa orden, att inte kunna formulera sig, att inte kunna få ur sig alla tankar som snurrar i huvudet – det vore det värsta straffet.

Tre inlägg publiceras alltså vid olika tidpunkter idag i Skrivrummet. De tre allra sista. Själv ska jag ägna dan åt att städa, bädda rent, tvätta… Det passar bra, för idag är det bild på mig och ett citat från mitt bloggande i Skrivrummet i papperstidningen igen och då blir folk så konstiga om man ger sig ut. 😉


Folk blir konstiga när man syns i tidningen. Den här bilden är tagen av Hans E Ericson. Och jag har snott den från lokalblaskans hemsida.

                                                                                                                                                             I kväll blir det förberedelser inför provtagningen i morgon. Jag bävar lite för detta, erkänner att jag är lite rädd för resultaten, men vill samtidigt veta. Det jag har fått veta hittills är att mina värden har åstadkommit trötthet, bleka läppar (jag VET att folk tycker att jag ser snipig ut), depressionsliknande beteende ibland, orkeslöshet, andfåddhet, dåligt minne med mera. Nu är jag på god bättringsväg även om det inte är helt klart vad som orsakar det hela och varför mina röda blodkroppar är som de är. Men allt ska klarna… Vem vet,jag kanske har ett syndrom som jag kan skylla min bukfetma på? 😉

I morgon ska jag också sätta mig med alla blanketter som ska skickas in till a-kassan. Ytterligare en dag närmare den totala förnedringen. Det är därför jag städar idag. Det handlar inte bara om att det behövs städa. Det handlar om att mota bort idiotiska tankar.

Igår kväll var jag så trött och slocknade som ett ljus i sängen över sudokut. Jag messade inte ens god natt till Fästmön. Dåligt av mig! Jag hoppas hon kryar på sig under dan. Hon får vara ensam med Slaktar-Pojken idag och jag tror att hon tycker att det är lite skönt att bara få vila och vara när hon inte mår bra.

Nu är kaffet klart och det blir en stund vid köksbordet med lokalblaskan innan jag river ur sängen.

Read Full Post »

En omtumlande dag går mot sitt slut. Jag har gjort bra saker idag, jag känner mig stärkt och gladare, betydligt gladare än jag var när jag skrev dagens första inlägg. Ändå är läget samma som i morse – men snart handlar det om 27 dar kvar till den totala förnedringen. Det är inte kul att tänka på detta. Det är INTE kul alls.

Framåt kvällen kom jag på att jag inte köpt onsdagens obligatoriska kvällsblaska med vidhängande TV-edition. Stegade därför över till Tokerian i rondellen. Inget roligt hände där mer än att en gubbe gick fram till scannerpistolerna och tänkte ta ut pengarna – bankomaten är belägen till HÖGER om pistolerna. (Jag fnissade för mig själv.) Jag behövde aldrig gå in utan kunde handla i kiosken utanför. Kiosken, eller förbutiken, som den kallas, har nyligen infört nummerlappar. Det fungerar… sisådär. En del folk tar lappar, andra bara köar som vanligt. Vi svenskar kan verkligen inte köa! Vi skulle behöva gå kurs i England. DÄR kan man köa! Kolla bara vid busshållplatserna!


Så här köar engelsmän.

                                                                                                                                                      Framåt kvällningen ringde Anna. Det kändes som om vi inte fick prata så mycket idag på dan när vi lunchade. Som vanligt höll jag låda med Jerry, Elias pratade mellan tuggorna och Anna fick som vanligt inte en syl i vädret men småskrattade då och då. En typisk ”familjelunch”, alltså.

Satt också och skrev ner utkast på åtta (8) gästbloggsinlägg – vad ger du mig för det?! Inledningsinlägget är klart och schemalagt för publicering tisdagen den 9 november klockan 06.03. Länk kommer när inlägget är publicerat!

I kväll hade jag beslutat mig för att glo på Efterlyst, men alltså jag tappade lusten för flera år sen när Brynolf Wendt försvann. Inte blev det roligare för att Leif GW Persson dök upp i programmet och kliade sig i huvet och pratade nasalt. Och inte har det blivit roligare för att Leffe nu är ersatt med Tommy Lindström med sin… intressanta frisyr à la överkammad flint, misstänker jag. Jag hade precis svalt en tugga Marabou Polka – det knastrar så härligt mellan tänderna och bitarna i chokladen ser ut som… tänder – när telefonen ringde. Det var mamma som ville veta lite mer om läkarbesöket och provtagningarna, jag hann ju bara ringa henne en snabbis mellan doktorn och lunchen.


Gotti, gotti!

                                                                                                                                                       När samtalet avslutades var det plötsligt reklam IGEN och då började jag läsa Utrensning. Jag måste säga att Sofi Oksanen lyckas! Hon lyckas skriva ordet ”toffel” i lite olika former fyra (4) gånger på de första 13 sidorna. Bara det…

Read Full Post »

« Newer Posts