Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘omöjligt’

Ett inlägg om kraften och lusten att leva. Generellt sätt.


 

Amaryllisen från L den 17 januari 2015

Amaryllisen från L fotad den 17 januari 2015. Två stänglar på väg. Jag har nu klippt ner den långa, döda.

Det är nog inte alla som skulle borsta tänderna, stoppa i linserna, duscha och tvätta håret bara för att gå ut med två stinky soppåsar. Men sån är jag! Dessa läbbiga påsar gav mig just den kraft jag behövde för att skjutsa ut mig så jag fick fem minuters frisk luft – och två minuters unken dito i soprummet. Jag till och med växlade några ord med en trevlig granne. Jorå, det finns grannar som inte bara hälsar utan även pratar med mig. Inte som grannen jag tvingades dela rum med i torsdags, det var snudd på outhärdligt. Men allting går ju, som bekant, utom tennsoldater och små barn. Och såna som jag, som bara bor här i evigheters evighet.

Men nog önskar jag att jag hade lite mer kraft och lust. Det är därför jag ser med avund på amaryllisen som Fästmön och jag fick av vännen L. Den har blommat med massor av klockor på två stänglar och tänk – nu är ytterligare två stänglar på väg! Jag klippte därför ner den långa, döda och tog med ut till soprummet så att de två nya ska få ljus och plats. När det gäller amaryllisen kan vi snacka om både livskraft och livslust.

För egen del är det lite si och så med både och. Jag har värderats och fick resultatet igår. Det behåller jag för mig själv och familjen. Fysiskt sätt lever jag rätt ensam för tillfället. Det går bra. Familjen och jag har kontakt varje dag. Vi finns för varandra ändå. Det gäller att jag kommer på banan igen för egen maskin, men med stöd. Valet mellan pest och kolera är som bekant inte nåt roligt val. Valet är emellertid mitt. Ingen kan göra det åt mig.

Soppmiddag en fredag

Fredagsmys med ny bok, tända ljus och tomatsoppa med bröd.

Igår var det fredag. Då myste jag med soppa, bröd, tända ljus (mitt regnbågs-Airwickljus som INTE spökar!) och en ny deckarbekantskap, Stefan Tegenfalk. Jag fick två av hans böcker av Anna i julklapp och jag började förstås läsa den första i serien, Vredens tid. Mycket bra efter cirka 70 sidor, kan jag avslöja!

Idag försöker jag överleva. Det har gått bra hittills. Jag har planerat ända fram till kvällen och tagit fram kyckling ur frysen för att tinas. Pippin ska tillagas i stekpanna och serveras med potatisklyftor och hot béasås. Ett rött, gott och svindyrt vin ska jag korka upp från vinskåpet till maten. Det blir säkert ytterligare ett glas, för jag har köpt goda ostar och fikonmarmelad att smaska på framför Stjärnorna på Slottet. Eller filmen som kommer efter. Om jag nu orkar se den.

Att återfå kraft och lust tar tid. Jag hoppas att jag kan tillåta mig själv att få den tiden. Den som inte har varit här kan aldrig förstå och att försöka gå i mina skor är omöjligt för nån annan. Acceptera eller påverka är upp till mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett självutlämnande inlägg.


 

Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:

Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!

Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.

Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.

För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…

Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…

öppna en ny ost!

Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.

Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig! 

Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.

Ost

En öppnad ost, redo att skivas.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett själviskt men också familjärt inlägg.


 

veg taco

Vegetarisk taco.

Igår var det lördag och då åt jag tacos hos familjen i Himlen. Vegetarisk taco, för min del. Det var riktigt gott! Familjen, förresten… Den kändes väldigt… decimerad… Det var Fästmön och jag och grabbarna hemma. Yngsta bonusdottern var hos sin boyfriend och äldsta har ju flyttat till norra Sverige. Det var så tomt att jag var tvungen att messa lite med Norrländskan. Förhoppningsvis får vi se en glimt av henne nån gång nästa månad, i krokarna när yngsta bonusdottern fyller 20 år. Tänk, 20 år! Anna är verkligen ingen småbarnsmorsa längre.

Det har varit spännande att få ha hängt och få fortsätta hänga med den här familjen. Jag har många gånger undrat hur ”barnen” har sett på mig. Jag har nog inte varit mycket till förebild eftersom en ovänlig själ drog bort en del av grundtryggheten för mig – det vill säga gjorde mig arbetslös. Det har understundom varit ganska tufft och jag har inte varit den vuxna människa jag har velat vara framför barnen när de var yngre. Nu är de äldre. Det är lättare att förklara vissa saker. Men det är ju fortfarande så att jag inte har svar på allting, till exempel inte om den där grundtryggheten som drogs undan och varför det blev så. Jag har fullt sjå ännu efter fem och ett halvt år att hantera detta. Framför allt förhålla mig till det faktum att jag aldrig får några svar. Jag vet att det är så och det ställer till problem för mig att gå vidare – men också för att jag inte kan ge andra, framför allt familjen, några förklaringar.

En del i mitt sätt att hantera det och gå vidare är att skriva en bok om det. I morgon, måndag, ska jag skriva om ytterligare några månader av mitt liv. Snart är tiden till ända och boken likaså Jag hoppas att mitt liv inte är det, jag hoppas att jag orkar kämpa vidare. Vissa dar känns det omöjligt, medan jag andra dar ger mig tusan på att fixa det här. På nåt sätt…

Men det är ännu söndag och mitt på dan. Jag sitter vid Annas köksbord och skriver dessa ord. Igår satt jag i hennes soffa och skrev. Och lekte med webbkameran på datorn. Tänk så roligt man kan ha det – och så gräsligt ful man kan vara…

Webcamselfie

Webcamselfie av en gräsligt ful människa.

 

Döskallelykta

Döskallelykta eller mitt rätta jag?

Innan den här dan är slut ska en av oss ha provat på gokart, en av oss ska ha tankat sin bil på kredit och en tredje ha trollat fram mat på bordet. Alla tre aktiviteter är konstarter i sig. Mest avundsjuk är jag nog på den som ska testa gokart, den som har hela livet framför sig att prova saker. Den som inte är som jag som måste hitta sätt att lura mig själv att orka gå vidare.

Det är gott att ha familj. Det är lättare att gå då på alla sätt och vis. Jag hade gått under utan familjen, det vet jag. Och jag är ständigt rädd för att en ny Katastrof ska stå bakom hörnet och dra undan den lilla flik av trygghetsfilten jag kramar just nu. Jag står här. Jag tänker inte dö nu. Jag ska gå vidare. Leva.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett saknande inlägg.


 

Pappa

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Idag är det åtta år sen min pappa gick bort. En väldigt onödig död, även om han var närmare 80 bast. Pappa var nämligen alltid den friska i familjen. Ändå var det han som lämnade oss först. Jag saknar pappa varje dag. Fortfarande tänker jag ofta att jag ska ringa pappa och berätta… Sen minns jag att det är omöjligt.

Sorgen och saknaden mildras genom åren. Det är inte så att jag gråter varje dag för att jag saknar min pappa, han fanns ju ändå länge i mitt liv. Men han var ju en av dem som fanns imitt liv ursprungligen. Efter mig kommer… ingen. Det är en märklig känsla som har smugit sig in och blandat sig med sorgen och saknaden.

Eftersom min pappa gick bort på ett dramatiskt sätt har händelsen ältats ganska mycket av min mamma som var med. Det är gott att veta att han inte var ensam när han tog, men det gör ont att fortfarande se mammas sorg över att hon inte kunde rädda hans liv. Han var min pappa, men han var också min mammas älskade. De fick 50 år ihop.

Så idag tar jag mig nån gång under dan till Gamla Uppsala kyrka för att tända ett ljus för min pappa. Jag kan inte åka till hans grav, för den finns 30 mil bort. Men jag besökte den nyligen och gladdes åt att griftegårdsförvaltningen i Motala sköter den så fint när jag och mamma inte kan.

Jag försöker göra det jag ska nu på morgonen, men idag saknas inte bara pappa utan intressanta lediga tjänster. Jag hittade en, som jag naturligtvis sökte. Och så har jag uppdaterat mina uppgifter i ytterligare en kandidatbank. Tvättmaskinen har jobbat klart, hör jag, så jag ska gå och hänga tvätt. En sån här dag, när SMHI varnar för extremt höga temperaturer, går det mesta lite trögt. Det får det göra. Jag har ytterligare en sak på agendan och det är att koppla ur min scanner och bära ut den i förrådet. Det finns tyvärr inte drivrutiner till den för det operativsystem jag använder i min nya dator. Lite trist, för det är alltid roligt att scanna in gamla foton.

Jag måste också införskaffa föda av nåt slag under dan. Gårdagens middag bestod av jordgubbar med mjölk, tunna knäckemackor med kaviar och så boken om den vidunderligt spännande Greta Gustafsson, senare Greta Garbo.

Jordgubbar m mjölk o knäckemackor m kaviar

Jordgubbar, som sjunger på sista versen i söt mjölk och knäckemackor med salt kaviar på samt Greta Garbo – det blev gårdagens middag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gnällinlägg om tillvaron.


Det är ta mig tusan omöjligt.
Det ska visst alltid var nåt eländes elände, kort sagt. Igår på lördagen fick jag

lite ont i ryggen.

Under kvällen och natten har det utvecklas till ett rejält jävla ryggskott. Det tog ett par timmar innan jag kunde röra mig utan att skrika idag.

Nej, jag är ingen tålmodig patient. Jag skriker när det gör ont och känns som att ryggen går av i elektriska spasmer, ungefär. Jag är förbannad och grinig och trött och besviken.

Det enda som är bra är att jag slipper sjukskriva mig nästa vecka – jag har ju semester. Igår kväll lyckades jag dessutom få ut hela materialet i den nyhet jag skulle ut med på jobbets externwebb. Det kändes bra. Jag är en envis jävel, nämligen, och att det inte funkade i fredags kväll skyller jag på att även datorn var fredagstrött.

Men det mesta av det jag tänkte göra går om intet. Skriva bok, till exempel. Jag klarar av att sitta vid datorn högst tio minuter åt gången. Det funkar inte att skriva färdigt min bok då! Dessutom skulle jag skämma bort Fästmön med hemlagad mat och allmän markservice. Ha! Jag kunde inte ens fixa frukost i morse. Det blev dock lite bättre så jag diskade faktiskt och bäddade, men sängen ser ju ut som om den är bäddad av en femåring.

Solen på magen

Med solen på magen gör jag mina ryggövningar.

Jag vågar inte lägga mig på golvet även om det är just det, hårt underlag, jag längtar efter. I stället ligger jag då och då på gästsängen, som är lite hårdare än vanliga sängen, och gör övningar. Anna hade tre stycken som känns riktigt bra när jag gör dem – om jag ligger i rätt ställning, vill säga. Det svåraste är att trycka ner ryggen mot underlaget. Det är därför jag ligger med solen på magen, det vill säga en solkudde, som jag trycker ner kroppen med. Detta samtidigt som jag väser sammanbitet:

Slappna av! Det gör inte alls ont!

Och så gör det bara skitont.

Nu orkar jag inte sitta vid datorn längre. Anna är ute och promenerar, lyckliga hon. (Som väl säkert inte heller tycker att det är så roligt att jag skriker och stönar och inget orkar göra.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens juliga.


Nu börjar det likna nåt!
Igår när jag var iväg och hämtade Fästmön passade jag på att inhandla den sista julklappen. Tyvärr kan inte den överlämnas förrän efter trettonhelgen, men ändå. Den är inköpt och inslagen och mottagaren informerad.

julklapp till FEM

En julklapp, som är både hård och mjuk, till vännen FEM.

 


Och man får väl
tänka som så att

den som spar, h*n har

eller

den som väntar på nåt gott väntar alltid aldrig för länge.

Hemma i Himlen var det så julfint med tomtar och gran. Alla ”barnen” var hemma och tindrade med ögonen när jag lämnade Anna igen. Vi skulle båda två ställa oss vid spisen. Jag fixade till chicken tikka masala med naan och mamma blev nog både mätt och nöjd.

Tärnad kyckling i stekpannan

Tärnad kyppa i pannan till chicken tikka masala.


Idag är det dan före dopparedan.
Man skulle kunna säga

dropparedan

för det är regn i luften, snarare än snö. Igår började det blåsa väldigt mycket också. Vädret är uppochner, verkligen. Vi kanske behöver tänka, lite till mans/kvinns, på det här med miljön. Antirasism och annat positivt anti i all ära, men var ska vi leva om vår planet inte längre är ett ställe vi kan bo på för att vi har förstört dess miljö? Bäst att jag tillägger, innan jag får Fejanmobben på mig IGEN, att det ena inte utesluter det andra. Men att göra nåt åt miljön är en fråga som också behöver hanteras – av oss alla. Men var är engagemanget???

Det blir i vart fall ingen julskinka i det här hemmet utan julkalkon. Jag har köpt en liten på drygt ett kilo. Den är färdigkokt och ska griljeras som skinka i ugnen. Spännande att se om det är gott! Det kanske blir en skinkkalkonmacka sent i kväll, med andra ord.

I eftermiddag åker jag ut till Himlen med fyra påsar julklappar. Ja, det låter mycket, men det är också ett större gäng där än här (vi är två) som ska få klappar. Dessutom blir det betydligt färre klappar i år än tidigare år. Det är så det blir när vi alla blir äldre. Det viktigaste är att de smärre får. Men inte heller där blir det nån överdrift från min sida. Trots det tror jag att det blir nöjt. Vi får hoppas på det.

Innan jag åker ut ska jag nog ta in gröngölingen och sätta den på fot. Kanske rentav sätta i ljusslingan. Mamma uttryckte en önskan om en promenad idag – det vill säga hon ville gå till Kaj och kolla på kläder – men jag påminde henne om att jag ju ska till Himlen i eftermiddag. Visserligen är hon vaken just nu så vi skulle kunna ta en tur på förmiddagen, men hon sitter och telefonerar till sjukvården i sitt hemlän. Hon har fått en sån där omöjlig tid för läkarbesök, typ nästa vecka. En vecka före läkarbesöket ska hon lämna prover. På annandag jul, dårå, eller? Idiotiskt! Och inte har hon e-legitimation heller så nu får hon sitta och ringa och ringa och ringa. För det gör ju alla andra som inte heller har e-legitimation eller tillgång till dator eller klarar av att sms:a via mobil också och samtidigt. Förhoppningsvis kan hon somna om en stund sen – om hon inte är alltför upprörd över vårdens försämrade tillgänglighet.

Det blir ingen matlagning idag, utan jag har deklarerat att vi köper hem pizza till middag. Det brukar mamma gilla, så det blir nog bra. Det blir för rörigt att fara fram och tillbaka och fixa med än det ena, än det andra och sen behöva ställa sig och laga mat. Så talar en Toffla som inte har några barn. Och tur är väl det, för de hade väl fått svälta ihjäl. Tur att karamellskålarna är välfyllda här. Men varför har de gjort om innehållet i Twistpåsen så mycket??? Det var bättre förr! Marsipan är äckligt och kolorna får jag totaldissa för tändernas skull – det kan bli så dyrt, nämligen, eftersom jag är över 20 år. Och svårt, nej, omöjligt att få tag i nån tandläkare i dessa dagar. Fast godis är gott, det är det…

Twist

Godis är gott, men innehållet i Twistpåsen var bättre förr.


Vad händer hos dig idag då??? Äter du godis och slappar eller far du omkring som en skållad råtta??? Jag är nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur man roar sig själv efter ett besök i vården.


Dagens besök i vården gick bra.
Tack alla som frågade! (Inte en enda.) Jag överlevde och det retar sig väl många på. Jag gillar inte sjukhus. Jag vet för mycket vad som pågår innanför fasaderna och bakom kulisserna för att jag ska känna mig bekväm som patient. Idag var inget undantag…

sjukhusfasad med ett enda öppet fönster

Åter igen Den Lilla Människan på besök i Ett Stort Hus. Notera att ett enda fönster är öppet…


UL lägger om biljettsystemet
här i stan och i länet, vilket innebär att det rent praktiskt är svårt för en del av oss att åka buss. Under flera dar i slutet på månaden och i början på nästa kommer en sån som jag inte kunna åka buss överhuvudtaget här. Vilken tur att jag inte behöver åka buss så ofta! Idag kunde jag ta bilen. Parkerade på vanliga stället och la i pengar för två timmar.

Besöket i vården gick snabbt. Jag hade nog tur och fick komma in tidigare, för där fanns inte en käft i nåt väntrum, bara en karl som glodde ihjäl sig på mig. Höll på att räcka ut tungan åt honom, men insåg att jag då och då behöver uppföra mig som den tant jag är.

Det blev tid över på parkeringen. Traskade därför iväg för att kolla läget på Röda Rummet, ett av mina riktiga favoritställen här i stan. De hade en härlig Maria Lang-utställning i skyltfönstret, men tyvärr inte den bok som vännen FEM saknar i sin samling.

Langböcker i skyltfönstret

En härlig Maria Lang-utställning i skyltfönstret!


Är det nåt ställe
som jag INTE känner mig liten på så är det i ett bokantikvariat. Detta trots att hyllorna allt som oftast går från golv till tak. Nej, på såna här ställen trivs jag verkligen!!! Jag hittade ingen bok till Fästmön heller, men gjorde ett eget fynd, en eftersökt, inbunden bok i fint skick för endast 60 kronor.

Böcker i bokhyllor på Röda Rummet

Bland böckerna i hyllorna på Röda Rummet gjorde jag ett fynd idag!


Det var fortfarande tid
kvar på parkeringen, så jag skuttade upp nån gata till Myrorna (webbplatsen funkar inte, därför länk till karta!). Myrorna har ett riktigt fint bokrum nere i källaren. Nu noterade jag att det dessutom har utökats till musikrum – där såldes lite vinyler.

Bok o musikrummet Myrorna

Bok- o musikrummet Myrorna är både trivsamt och ordningsamt!


Källarrummet i sig
är ganska sunkigt, med rör som det forsar vatten och säkert bajskorvar genom. Men innehållet i rummet är både trivsamt och ordningsamt. Böckerna står prydligt i bokstavsordning; inbundna för sig, pocketar för sig. Några böcker ligger framme på ett par bord. Och även här gjorde jag ett fynd, åter en inbunden bok, men denna kostade bara 20 kronor!

Sen fick jag nog och traskade tillbaka till bilen. En gång i tiden hade jag kanske messat eller ringt nån före detta arbetskamrat kollega och föreslagit lunch. Men mina sista kontakter med den sorten från mitt förrförra arbetsliv var inte särskilt roliga. En hade inte ens tid att komma ut två minuter för att få en kasse med läsbart från min mamma och två skickade sms för ungefär ett och ett halvt år sen för att fråga var jag jobbade. När jag hade svarat, vilket jag gjorde direkt, hördes de aldrig mer av.

I hamnen höll en ung kille på med stenläggning. Det är ett tungt arbete, men jag vet inte om han gjorde så mycket för hand, precis… Lite häftigt såg det ut med stenarna, så jag blev tvungen att stanna och fota.

stenläggning

Stenar i hamnen.


Hemma igen
gladde jag mig åt dagens fynd och fortsatte min frågestund via internetkassan med min a-kassa. Detta innebär att jag frågar och får svar tidigast fyra timmar efter min fråga inkommit. Dessutom svarar handläggaren fel. Men det är i alla fall helt säkert att jag inte får en spänn nästa vecka på grund av karensen. Strålande – NOT!.. Nån som frivilligt erbjuder sig att betala mina räkningar??? Nä, tänkte väl att det inte var det… Så köp prylarna jag annonserar ut på Blocket, åtminstone, så får jag nästan in till hyran månadsavgiften!!!

Sandbarnet och Spinnsidan

Dagens fynd för 60 respektive 20 kronor.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som jag kanske borde lösenskydda. Men det handlar om byråkrati och så här kan vi faktiskt inte ha det i Sverige.


Jag blir bara så ledsen
på byråkrat-Sverige idag! Trodde att vi hade kommit förbi gråtvånget och vidare, men icke. Lite förvånande, dock, att yngre personer är så otroligt genomsyrade av sjukdomen

byråkrati.

På onsdag i nästa vecka jobbar jag min sista dag. På torsdag måste jag gå till Arbetsförnedringen för att skriva in mig och anmäla mig som arbetssökande. Annars har jag inte ens chans att få a-kassa. A-kassa är inte heller nånting som bara ”ges” till den som skriver in sig hos Arbetsförnedringen. Nej, man måste ansöka om det. Det är ju en försäkring och alla vet vi ju att försäkringar är bra att ha. Men… de kommer ju alltid med förbehåll. Det som också suger en del med a-kassa är att den har karensdagar. Och hela tiden hotas du med att få den indragen. För det förutsätts att du försöker luras och tillskansa dig pengar utan att ha rätt till det. (Alltså, a-kassan idag är så låg att en ensamstående har svårt att klara sig ekonomiskt på den. Det handlar liksom inte om att försöka få miljoner, bara det jag tycker att man har rätt till när man står utan jobb. Man måste till exempel kunna betala sin hyra, för nånstans måste man ju bo.)

Guldpengar

Chokladpengar betalar inte hyran.


För att överhuvudtaget
kunna ansöka om a-kassa måste du ha ett arbetsgivarintyg. Detta ska skrivas på en särskild blankett från a-kassan, det går inte med ett vanligt intyg från arbetsgivaren. Du ska ha med dig intyget den första arbetslösa dan, den dan du måste anmäla dig hos Arbetsförnedringen för att överhuvudtaget kunna komma ifråga för a-kassa, då.

Men det går inte! Skälet är att personalavdelningen på mitt jobb vägrar skriva ut intyget före den 31 juli, och då först efter arbetsdagens slut. Sen ska det skickas med snigelpost hem till mig. Gissningsvis dyker det upp i min postbox runt onsdag eller torsdag veckan därpå. Det håller inte! Inte nog med att det är karensdagar för a-kassa, ett intyg ska försena en utbetalning ytterligare. Två veckors bortslösad tid. Sen ska man dag för dag pricka i sitt a-kassekort. I fyra veckor, om jag inte minns fel. Tidigast om sex veckor, snarare om två månader, skulle det KANSKE komma nån sorts inkomst till mig. Det håller INTE!

En person, vi kan kalla personen S, på personalavdelningen mejlade mig igår om mitt intyg, det jag bad om för fyra veckor sen, samma dag jag blev varslad. S skrev att h*n inte kan skicka intyget med post förrän tidigast den 1 augusti, alltså samma dag jag behöver ha intyget med mig till Arbetsförnedringen. Jag svarade då, via min tjänstemobil, och förklarade läget. I morse hittar jag ett nytt mejl, där S skriver att det bästa S i dagsläget kan erbjuda är ett arbetsgivarintyg till och med juni månad. Ifall jag sjukskriver mig nu. IFALL JAG SJUKSKRIVER MIG…  Det har jag ingen som helst tanke på! Jag är frisk och min intention är att jobba måndag, tisdag och onsdag nästa vecka, när min semester är slut.

Från sjuksängen 1

Nej, sjukare än så här tänker jag inte vara mina tre sista arbetsdagar.


Det är ganska omöjligt
att föra en vettig diskussion via e-post, särskilt när man som jag använder iPhonens minimala tangentbord. Så jag gjorde som förr i tiden – jag ringde! Och, hör och häpna, S svarade i sin telefon! Samtalet tog tre minuter. Det jag nu har lyckats utverka är att jag får komma och hämta mitt intyg, strax före klockan 16 på onsdag, den sista dan jag jobbar. Detta innebär att jag måste jobba över den dan. Ja, du läste rätt. Jag måste jobba över min sista arbetsdag!!! Varför? Jo, för att jag inte kan lämna ifrån mig mobil och dator innan jag har fått mitt intyg eftersom jag måste kunna nå S om nåt händer. Mitt passerkort måste jag lämna in före dess och då kommer jag inte in nånstans och kan ringa.

Datorn ska jag lämna i ett hus bredvid där S jobbar. Hoppas jag! Det jag hoppas är att det finns nån där som tar emot min dator. Jag har mejlat flera jag känner i huset, men alla är ju på semester. Datorn tillhör en av fakulteterna i huset, jag har alltså fått låna den sen den 1 februari 2012. Eftersom jag kanske, kanske ska jobba för sagda fakultet i framtiden, vill jag inte att nån ska försnilla min dator, som ju är inställd etc efter mina behov, så att säga.

Men igår blev jag riktigt, riktigt ledsen på ett annat mejl som jag läste via min tjänstemobil. (Vad är det för fel med att ringa?) Det var från min chef som undrade var pappret jag skulle skriva på och återsända till honom var. Det papper han skickat mig i ett rekommenderat brev den 24 juni. Jorå, jag fick brevet den 27 juni – jag var och hämtade det på postutlämningsstället direkt. Jag hade med mig ett kuvert, jag köpte frimärken, jag skrev min namnteckning på pappret, stoppade pappret i kuvertet, adresserade det till personalavdelningen (för det var det det stod att man skulle göra på pappret) och postade det. Torsdagen den 27 juni 2013. Kanske kunde chefen ha kollat lite med Personalavdelningen först, innan jag får ett insinuant mejl? Kanske hade samme chef kunnat varsla mig en annan dag än dagen före midsommarafton? Kanske… Nej, empati är en egenskap som inte alla människor har.

tårar

Jag blir så ledsen.


Ovanpå detta
har jag försökt hjälpa mamma på distans med en blankett från Pensionsmyndigheten. Men det gick inte att öppna blanketten i min webbläsare. Omkring detta pågår nu en mejlväxling mellan myndigheten och mig. Jag tycker att man ska skriva på webbplatsen att den enda webbläsare som funkar för den här sortens blanketter är Explorer – för så är det! Det är det enda jag vill. På myndigheten vill man att jag ska beskriva mitt problem etc etc. Som om jag inte vore datakunnig. Jag, som för höge farao har byggt liknande webbplatser själv!!! Jag, som dessutom har tyckt att just Premiepensionsmyndigheten har en bra och användarvänlig webbplats!.. Nu skickar myndigheten inte bara konstiga frågor, utan varje gång jag svarar kommer ett nytt mejl med ett ärendenummer… Det är så goddag yxskaft att jag kreverar nästintill!

ARG

Nej, jag är inte mindre arg idag. Men jag är ledsen också. Alla människor vill nämligen inte luras.


Och allt detta, kära läsare,
hamnar på ett eller annat sätt i min kommande bok! Så här kan vi nämligen inte ha det i Sverige. Jag vill för övrigt inte ägna mina dagar åt såna här skitsaker, jag vill arbeta.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en jävla skitdag, kort och gott.


Den här dan började dåligt och slutade dåligt.
Eller ja, den är ju inte slut ännu, förstås. En olycka kommer sällan ensam och ofta kommer de i triss.

I morse trillade skruven på mitt armbandsur av igen. Det gjorden den strax efter jag hade köpt klockan också. Fast då hade jag ju garanti. Det har jag inte nu. Klockan funkar, men skruven är ju värdelös och vad det skulle kosta att laga vågar jag inte tänka på.

Armbandsur
Klockan har en skruv lös.


Det är nog ingen mening med
att laga det här måndagsexemplaret. Så varning alla, köp ingen Calvin Klein-klocka från Swatch! Såna klockor har en skruv lös.

Vi gjorde en utflykt idag och mamma pratar pratar pratar hela tiden. Lite svårt med min koncentration då. Detta fick till följd, misstänker jag, att en karl och jag lyckades få närkontakt. Närkontakt med våra bilar. Vi backade ut från parkeringen på ICA Maxi samtidigt. Och på varndras bilar. Först tog han på sig det hela och sa att han inte hade sett mig. Men sen när han såg att även hans bil hade fått en skada ångrade han sig. Det var ju omöjligt att avgöra vems felet var. Båda bilarna fick skador, men ingen människa tack och lov. Därför sa vi att var och en fixar sin skada.

Repa
JätteKUKfint, va?!


Jag har naturligtvis inte råd att fixa detta,
är det nån som känner en billackerare som gör bra och billiga jobb i Uppsalatrakten får du gärna tipsa mig!

Nu undrar jag vad som blir dagens tredje grej att gå sönder. Jävla skitdag!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg.


Det pågår ett jippo i Metropolen Byhålan idag.
Jippot är nån sorts sportevenemang – som alltid! SM i triathlon, Vätterntriathlon, tror jag. Redan igår började man stänga av gator. Idag är hela stan avstängd för biltrafik. Det är för att skydda dem som cyklar och kutar i tävlingen. Gissningsvis är sjön nedanför mammas hem avstängd för ekor och snipor – för simmarnas skull.

Redan klockan nio i morse började en speaker gasta ikapp med fiskmåsarna. Fast fiskmåsarna vann! HA! Jag sover rätt gott till ljudet av fiskmåsar. Däremot blir jag klarvaken av speakerröster. Idioter!

Jag hade tänkt åka och storhandla med mamma idag samt göra ett besök på pappas grav. Men nu går inte det! Varför? Jo, det pågående jippot har stängt in oss! Jag är väldigt glad att jag kom hit igår, idag verkar det vara omöjligt att ta sig in här! Se kartan över avstängningarna! Vi befinner oss ungefär strax ovanför solfjädern på kartan, instängda av avspärrningarna.

Karta avstängning i stan
Instängda!


Det SKA gå att köra lite bil i stan.
Fast när man tittar på karteländet, framtaget av Lantmäteriet, förstår man inte riktigt hur. Det är som att man har gjort en rejäl miss i informationen på kartan. Kan du se missen i den förklarande oförklarliga rutan här???

Förklarande text till karta
Ser du missen i rutan??? Ledtråd: det har med färg att göra.


Slutsats: #sportfånarna #Vätterntriathlon
helt enkelt skulle behöva en kommunikatör. Och – HEPP! – Jag råkar veta en som är tillgänglig just nu!

Vi får stanna inne och sen sakta rolla över till Lilla ICA för att köpa middag och glödlampor. Ibland avskyr jag verkligen sport och såna här jippon gör inte saken bättre utan värre. NÅN SOM TÄNKTE PÅ PERSONER MED FUNKTIONSHINDER??? 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »