Att föda ett barn

Ett inlägg om en bok.

---

 

I slutet av augusti hade bloggvännen Uppsalaewa och jag en fikaträff där vi utbytte vinstböcker. Men Ewa var så generös att hon skänkte mig en bonushög med böcker – Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik. Nu har jag läst den första delen, Att föda ett barn. Tack Ewa!

Maj är 20 år. Hon har flyttat från sin ganska krävande far och familj i Östersund för att få lite frihet som servitris i Örnsköldsvik. Efter en olycklig kärlekshistoria med den i mina ögon ganska omogne Erik hamnar hon i den äldre Tomas famn. Tomas, som är från en fin familj. Ganska snart blir Maj gravid och det blir ett decemberbröllop. Mannen Tomas är vacker, men liksom Erik har han sina svagheter. Tomas svaghet stavas alkohol. Majs uppgift i livet blir därför att se till att deras tillvaro är perfekt – åtminstone vad gäller matlagning och städning. Men sen finns Tomas svärta där, Majs funderingar över äktenskapet med en man hon inte känner och osäkerheten som nybliven mamma.

Det var svårt till en början att ställa om vad gäller läsningen av den här boken. Det är korta meningar som består av en blandning av det som sker och Majs outtalade tankar. Tankarna, där hon tänker det hon egentligen känner och skulle vilja säga. Men så gör ju inte en ung hemmafru i slutet av 1930-talet. Så småningom kommer jag in i en vettig läsrytm och även i berättelsen. Det är ingen tvekan om att jag ska läsa de två senare delarna i trilogin!

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I can see, I can see!

Ja jisses! Jag har liksom inte insett att jag i princip bara har ledsyn. Fattar inte hur jag i morse kunde köra bil och åka Ut på Uppdrag. Hem en stund för att fixa ett par saker samt duscha och sen köra bil till optikern igen. Jag var lite tidig så jag hasade runt på Stormarknaden bland annat i jakt på en present till Elias som fyller nio år nästa söndag. Jag hann precis i tid!

Som alltid hos den här optikern/butiken blir man väl mottagen av trevlig, hjälpsam och kunnig personal som är så där lagom personlig. Jag passade på att få hjälp med en lös skruv – ja, jag har ju några såna – i mina solbrillor medan jag väntade på optiker Karin. Själva undersökningen tog sen ungefär trekvart och jag gick därifrån 3 000 pix fattigare… Det vill säga, jag behövde byta glas på mina brillor, vars bågar, svindyra, jag vill behålla. Och dessa glas gick loss på 2 700 kronor. Sen köpte jag linser för en månad för att prova om den nya styrkan funkar.

Mina en gång så svindyra brillor ska få nya glas.

                                                                                                                                                                Linserna känns jättebra hittills. Jag fick den där härliga känslan så snart jag satte i de nya och starkare att jag hade varit blind, men nu återfått synen igen. Du vet

I can see, I can see!

Jag ska köpa fler av de starkare linserna, men beställer från nätet för det är billigare. (Usch, vilken otrogen kund jag är!) Det är dumt att det går så långt mellan gångerna att besöka optikern. Det är faktiskt fyra och ett halvt år sen. Men om man inte har arbete så har man inte råd med såna utgifter. Att jag hade råd just idag berodde på den pengen jag fick av mamma i namnsdagspresent tidigare i månaden. Och så la jag till lite. Det krångliga är att jag behöver olika styrkor på ögonen – det har jag ALLTID haft. Men jag har dessutom ett besvärligt brytningsfel. Idag var jag på gränsen för att diskutera progressiva glasögon och linser. Jag vill ju inte vara så gammal som jag är, så jag låtsas förstås inte om det. Faktum är att jag ser väldigt bra ut! 😛 (Nä, bara skojar!) – just nu, men det som kan vara besvärligt är att läsa. Slängde en bläng i lokalblaskan för nån timma sen och det gick bra, så jag tror nog att det funkar.

Det roliga är att jag ju lär känna igen folk som jag faktiskt känner när jag möter dem! Om det är så att jag har missat att hälsa på dig som jag känner när vi setts ute är det INTE för att jag är barnslig och omogen och inte hälsar för att du har förargat mig nån gång utan för att jag faktiskt inte sett och känt igen dig – på grund av dålig syn (och kassa linser). Nu ska det bli riktigt skoj framöver att hälsa på ALLA, även dem som behandlar mig som luft när vi möts. Det är ju liksom mest pinsamt för den som inte hälsar när andra ser och hör.

Belönade mig efter lyckade inköp med en kycklingburgare och strips med mjölk på Burger King. Denna hamburgerkedja har de bästa kycklingburgarna, tycker jag.

Man kan tro att bilden är tagen FÖRE jag bytte till starkare linser, men antagligen är jag så fet att jag inte når tillräckligt långt bort för att få skärpa i min tejpade, glappande mobilkamera…

                                                                                                                                                               Hemma igen tog jag reda på lite tvätt som behövde hängas. Ringde sen mamma som var lite ledsen idag eftersom det är fem år sen pappa dog. Vissa dar känns det mer, andra dar mindre. Men jag saknar min pappa alla dar och även sen jag fick alla fakta tycker jag att hans död var onödig.

Här är pappa på en tavla som han fick i samband med sin pension.

                                                                                                                                                                   I kväll blir jag kvar i stan. Hade tänkt åka ut till Himlen och Elias i morgon bitti, men snälla mormor vill träffa sitt yngsta pojkbarnbarn i morgon och då får Tofflan lite sovmorgon. Jag börjar liksom bli lite rädd om mina sovmorgnar nu, för om lite mer än en månad är de slut, i alla fall på vardagarna… Härligt!

Read Full Post »

23 dar kvar (till den totala förnedringen)

Nej, jag HAR inte glömt bort den kommande Totala Förnedringen jag står inför! Jag har förträngt den under några dar när jag bara har fått vara glad alt. haft mycket annat att tänka på.

Den Totala Förnedringen finns hela tiden och kryper närmare. Idag blev jag påmind om den i allra högsta grad med tanke på de tre breven som damp ner i min postbox. Det från a-kassan var nog värst för jag förstår inte varför det måste till så många KRÅNGLIGA blanketter och lappar och skit som ska fyllas i. Att sen min före detta arbetsgivare har noll koll på när jag blev anställd förvånar mig inte ett smack. Jag slipper i vart fall ta emot nån guldklocka nästa år. Alltid något.

Jag klarar mig utan en sån här från min förra arbetsgivare. Det finns tre stycken för mig att ärva, så…

                                                                                                                                                       Två motigheter i kväll gör att humöret har sjunkit något. Men jag laddar för skrattkramp klockan 22. Det behöver jag. Att folk är omogna och/eller avundsjuka det har jag vetat länge.

Read Full Post »