Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘olycksplatser’

Det är sant som talesättet säger att en olycka sällan kommer ensam. Den här veckan har jag noterat och passerat tre (3) olycksplatser på väg hem från ”jobbet”. Ja, det är onekligen en farlig väg jag åker.

Idag var det nog värsta olyckan hittills. Tre ambulanser passerade med blåljus och sirener. Och bilkön var kilometerlång. Jag tror vi köade i 50 minuter. Men vad är det att köa jämfört med att få åka ambulans skitfort för att man är skadad? Nej just det!


Jag åker helst hem med Clark Kent*, inte ambulans.

                                                                                                                                                  Samtidigt slår det mig alltid när jag sitter i de vanliga bilköerna på väg hem, framför allt, att cirka 90 procent av bilförarna har ratten i en hand och mobilen i den andra. Och hur bra kör man då? Nej, inte alls bra, skulle jag vilja säga. För även om jag inte alltid har båda händerna på ratten är den ena vänstra så gott som alltid där och den högra sköter jag ju växelspaken med. Hur ska jag då kunna hålla i en mobil?

Jag har blåtand och jag har hört att somliga tycker att det är mer eller mindre larvigt. Men faktum är att det är väldigt användbart när man kör bil. Blåtanden sitter ju i örat och det enda jag behöver göra med en hand är att svara och att trycka av.

Samtidigt är det faktiskt så att man blir ganska okoncentrerad om man pratar i mobilen. Det är ju likadant när man har en passagerare bredvid sig och blir för engagerad i ett samtal med denna. Jag pratar sällan i mobilen i bilen ens med blåtand. Och när jag pratar med mina passagerare svarar jag ofta galet eftersom jag koncentrerar mig på bilkörningen eller skriker

Idiot!

till andra bilförare och cyklister eftersom ingen ju kör lika bra som jag och cyklister tror att de har nio liv.

Jag vet inte om pappas varning i drömmen härom natten var ett tecken på att jag skulle ta det lugnt på hemvägen. En morgon i veckan när jag var på toa hörde jag nån som pratade med mig utanför, men jag hörde inte vad h*n sa. Så jag svarade:

Vad sa du?

Det var bara det att det inte fanns nån där utanför. Fästmön låg i sängen och snusade och jag var ensam uppe i lägenheten. Tror jag… Var detta också en varnande röst?

Hur som helst, jag är glad att jag kom hem utan att ha krockat, även om jag kom hem nästan en timme senare än vanligt. Tack, nån där uppe, Pappi eller så!

PS På tisdag öppnas Strandbodkilen för biltrafik igen och då kan jag faktiskt köra den vägen i stället för krockiga Tycho Hedéns!..

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Lokalblaskan må vara julitunn, men där finns ibland vissa lysande krönikörer som sätter ord på mina tankar. En av dessa är Anders Mildner som idag har fått sin krönika Jag orkade inte med grottandet införd. Tyvärr finns den inte att läsa på hemsidan.

Anders Mildner tar upp det här med de allorstädes närvarande kamerorna som tar fasansfulla bilder eller filmer från Norge som sen delas via sociala nätverk eller publiceras lite här och var.

Jag har för övrigt bloggat om filmande vid olycksplatser tidigare och uttryckt min avsky över det. Men det är inte sanningen jag värjer mig emot. Det är viktigt att vi inte döljer det otäcka som har hänt, att vi bearbetar och inte stänger in. Det jag inte gillar är sättet att gå på människor, som så uppenbart är i chock efter att ha varit med om hemska upplevelser. Att sticka upp en kamera i nyllet på dem. Att filma dem när de ligger skadade eller döda. Att intervjua anhöriga, som befinner sig i ett minst lika omfattande chocktillstånd.

Dagen efter allt det hemska och ofattbara hade skett i Norge försökte jag hitta en så neutral beskrivning av skeendet som möjligt via media. Det visade sig att Aftonbladet hade en sån som jag tyckte var bäst och jag länkade till den i ett inlägg. För jag kunde ju inte låta bli att blogga om händelserna. De påverkar oss alla, även om vi inte befinner oss i Norge, har norska vänner eller bekanta eller så. (Jag har släkt i Norge, ja, och nej, jag vet inte hur det är med dem.) Men sen blev jag smått illamående över alla spekulationer som vällde ut genom bloggar, Fejan och Twitter. Det är inte så att jag är ointresserad av att få veta vem som har utfört detta hemska, men jag är ju faktiskt inte polis eller utredare. Varför inte lämna utredningsarbetet till proffsen? Jag erkänner, precis som Anders Mildner, att jag inte orkade/orkar med grottandet. När nyheter, analyser, rykten, tankar och skvaller blandas, hur ska jag då kunna sålla för att hitta fakta, för övrigt..?

Igår morse hittade nästa beskrivning som kändes tämligen neutral. Det var hos Dagens Nyheter. Notera att den började skrivas före förhandlingarna med den gripne men att den sen har fyllts på.

Det här är svårt. Jag orkar inte grotta, men kan inte värja mig, riktigt. För även jag vill ju veta. Förstå.

Men helst av allt vill jag inte snacka så förbannat. Jag vill göra. Jag vill inte ge mig in i diskussioner kring skuldfrågan, extremisttillhörighet, terrortankar. Jag vill lämna blod, jag vill ställa upp med samtalshjälp, jag vill hjälpa till att röja. Tyvärr har jag brister i blodet som gör att jag inte kan eller får lämna blod. Jag är inte heller utbildad terapeut och jag har inte pengar att skänka eller resa till Norge för. Men det är sånt här jag skulle vilja göra i det här läget. Inte grotta. Göra nåt vettigt.

Read Full Post »