Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘olycka’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Visste du att 14 500 berusade människor sätter sig bakom ratten varje dag? Jag hade ingen aning om att rattfylleri var så vanligt. Det är inte utan att jag som är ute och reser i påsktrafiken blir lite orolig. I kvällens När livet vänder berättar Ann-Sofie för Anja Kontor om hur en rattfyllerist tog hennes familjs liv: son, svärdotter och två små barnbarn. Hur vänder ens liv när familjen är utplånad? Att 26 800 rattfylleribrott anmäldes förra året lindrar inte förlusten.

Ann-Sofie och Anja Kontor

Ann-Sofie berättade om förlusten av sin familj för Anja Kontor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det märkliga i kvällens program 
är att det kunde ha varit Ann-Sofie själv som satt bakom ratten. Hon och maken är nämligen nyktra alkoholister. När hon var sjuk tappade hon omdömet totalt, säger hon, och hade inga problem med att vara alkoholpåverkad och sätta sig bakom ratten. Sen ett antal år tillbaka jobbar hon som missbruksterapeut. Sonen Daniel, som omkom, höll på att utbilda sig till detta också. Snacka om ödets ironi att just den familjen drabbas. Daniel, hans fru och hans två små barn brann upp, helt enkelt.

Hur klarar man av att gå vidare efter nåt sånt? Ann-Sofie har aldrig känt för att hämnas på den alkoholpåverkade långtradarchauffören. Hon förstår att det var sjukdomen alkoholism som orsaken. Det är stort, tycker jag, att inte bli hatisk och bitter. Men när Ann-Sofie berättar om olyckan bryts nästan rösten när hon frågar sig varför det yngsta barnbarnet inte fick bli mer än 17 dagar gammalt. Och plågades de? Försökte Daniel hjälpa sina barn? Eller gick de alla väldigt hastigt bort?

När Ann-Sofie säger att hon är glad att de alla fyra fick dö tillsammans hajar jag till. Men sen förstår jag hur hon tänker – ingen blev lämnad ensam kvar i den unga familjen. De begravdes till och med i samma kista senare, föräldrarna på ömse sidor om sina små pojkar.

En del av läkningen blev sen de nya barnbarn som kom. För Ann-Sofie har en dotter och Daniels tvillingbror kvar i livet. Nya barnbarn, som det inte var helt lätt att våga knyta an till i början.

Jag ser en färgstark kvinna i Ann-Sofie, men styrkan sitter inte enbart i hennes färger. Jag beundrar henne så otroligt för att hon trots det svåra aldrig blev bitter.

Som alltid blev det ett starkt program som gav mig mycket att tänka på. Jag suger i mig och försöker lära av andra som har (haft) det svårare än jag. Känner mig fortfarande som en lågstadieelev. Mitt liv har inte vänt än. Men det är gott att veta att andras har gjort det.

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg fullt av skrockande.


 

Fredagen den 13e

Idag är det fredagen den 13:e…

Idag är det fredag. Men framför allt är det fredagen den 13:e… Det är nästan som om somliga av oss går och väntar på Olyckan som kan drabba en såna här dar. Själv har jag – ta i trä! – endast drabbats av en liten systemdykning hos min dator. Tack och lov startade den om så fint. Fast rädd blev jag, för nån datorreparation har jag inte råd med i dagsläget.

Varifrån kommer det att just fredagen den 13:e är en olycksdag? Det finns flera tänkbara teorier till detta. Den jag har hört är att det har med Jesus och hans lärjungar att göra. Jesus blev ju förrådd av Judas Iskariot och denne var den trettonde vid bordet under den sista måltiden. Sen blev ju Jesus inte bara förrådd, han blev korsfäst och dog också. Men det finns en liknande historia i nordisk mytologi också, i Snorres edda. Loke var den trettonde gästen till en fest och han var svekets och ondskans gud. Loke lurade den blinde Höder att skjuta sin bror Balder.

Skrock eller inte, men enligt Clas Svahn på Dagens Nyheter undersökte försäkringsbolaget If för några år sen om det verkligen var så att det inträffade flera olyckor än vanligt fredagen den 13:e. Det visade sig att så var fallet – hela åtta procent fler olyckor. Trygg-Hansa gjorde samma sak och kom fram till att sju procent fler olyckor anmäldes denna otursdag.

banan i väskan

Bananen får vara kvar i Fästmöns väska. (Bilden är gammal, men rätt kul.)

Tur i oturen hade brittiska Maria Leyton. Hon hade köpt bananer och hittade ägg från världens giftigaste spindel i frukten. Men påläst och smart var hon, för hon slängde bananerna i frysen utan att bli biten. Den som blir biten dör emellertid sällan. Det som i stället händer är ofrivillig och smärtsam erektion. Både snorrkasar och clittisar kan drabbas. Låter allt annat än behagligt… Bananer ska jag nog inte käka på ett tag…

Har DU drabbats av nån olycka den här fredagen den 13:e – eller nån annan fredag med samma datum (det är ju hela tre såna fredagar i år) ??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!!! Inte för att jag ska glädjas åt dina olyckor utan bara för att jag är nyfiken!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett misslyckat inlägg.


 

Synkontroll på golvet

Synkontroll på låg nivå.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och nog borde jag ha blivit misstänksam när jag anlände till vårdinrättningen och noterade att man utför synkontroller på låg nivå, det vill säga på golvet… Men jag kan vara ganska vidsynt (!) och till och med mild understundom. Därför slog jag mig ner i väntrummet med min spännande bok på gång och lät mig svepas in i den ruggiga handlingen.

Fast när klockan passerat det klockslag jag hade fått reserverat för mig började jag undra. Först fem minuter, sen tio. Då gick jag ut i receptionen. Nej, vårdgivaren hade inte anlänt. Den vänliga receptionisten ringde vårdgivarens mobil utan att få svar. Jag satte mig ner ytterligare fem minuter, receptionisten ringde ytterligare en gång… Men nej. Ingen kontakt, ingen vårdgivare. Lite fundersamma blev vi, det är ju halkigt och vintrigt ute. Kanske det hänt nån liten olycka? Slutligen skickade jag ett sms till vårdgivaren, tog farväl av receptionisten och åkte hem igen. Jag var glad att jag kom med bil, för annars hade jag fått kuska runt halva stan för att komma hit. Bilvägen till vårdinrättningen är mera lik fågelvägen.

Jag hade varit hemma trekvart när mobilen signalerade sms. Det var från vårdgivaren. H*n bad om ursäkt, men var hemma och vabbade och hade bett sköterskan under gårdagen att avboka alla patientbesök. Jag missades. Uppenbarligen. Nu var det ju inte vårdgivarens fel utan sköterskans, men… Man blir lite… besviken och lite halvsur. Som patient får man nämligen veta att man måste avboka ett besök senast 24 timmar i förväg – annars debiteras man ändå. Vad händer om det är tvärtom, som idag? Ska jag kanske fakturera mottagningen??? Tofflan undrar…

Nu bokades en ny tid per sms, men den är ju inte förrän om två veckor. Jag är GLAD att jag inte är VÄLDIGT sjuk… Men jag kan tyvärr konstatera IGEN att när man är i underläge och redan drabbad av svårigheter straffas man om man råkar glömma, missa eller komma försent. Den som är i överläge kan glömma, missa, komma försent eller helt enkelt utebli utan att nåt händer. Är det inte Arbetsförmedlingen eller a-kassan så är det vården, liksom… och det är inte rättvist. Nu ÄR det emellertid inte hela världen för jag överlever. Men ändå. Varför gäller inte samma regler för underlägesposition som överlägesposition???

Dansare

NEJ! Det är inte rättvist! (En bild av konsten på vårdinrättningen.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett omtumlat inlägg.


 

Grind nr 13

Det gäller att våga sig utanför grindarna. Och innanför…

Vilken fantastisk dag det blev idag! Jag hade inte alls räknat med det, jag trodde det skulle bli tufft och svårt och trångt med tid. Men jag träffade och pratade med flera spännande och intressanta människor. Varma, intresserade. Och då är det faktiskt väldigt lätt att vara öppen själv. Inte se otur och olyckor runt hörnen, utan möjligheter – om man bara vågar sig innanför – och utanför – grindarna.

För några dar sen förtvivlade jag. Jag var på väg till Stället jag egentligen inte vill – för livet ÄR en gåva och det ska man vara rädd om. Så vänder det och det blir det ena med det tredje. Plötsligt har jag flera olika valmöjligheter. Hur 17 ska jag göra nu? Det tål att tänkas på. Rejält.

Jag fick vara uppe bland stjärnorna idag. Och vet du… jag trivdes ganska bra där…

Pegasus

Uppe bland stjärnorna…

 

Guldpåse med dryck

Tala är silver, men tiga är guld…

Men jag är realist. Visst är det trevligt att vara uppe i det blå, fast nere på jorden är det tryggt. Och återseendet var hastigt, men kärt. Det gör mig ont när människor behandlas illa, men det är gott att se att de är starka att klara av det. Starka nog att se hur ynklig jag är också. Att våga säga det, att våga agera det… Det är modigt. Och väldigt, väldigt omtänksamt. Det är det som är skillnaden mellan vänner och bekanta. Ändå har jag så svårt att ta in att en del faktiskt inte är vänner eller ens bekanta, utan fiender. Det gör också väldigt ont. Det gör ont att lära sig den hårda vägen. Samtidigt… den som står kvar… den som vågar min vänskap, den som är lojal… Den som ser mig, som gav mig guda-dryck i guldpåse… jag finner inga ord för den… Tala är silver, men tiga är guld. Jo, ett ord hittar jag: TACK!

Story architecture

Nu ska jag bygga vidare!

Idag har jag verkligen haft en fantastisk dag. Jag är så glad för den, så tacksam att till och med resan gick bra. Nu måste det vända. Eller..? I vart fall ska jag bygga vidare. Sen får vi se var det landar. Troligtvis på jorden. Den som stannar hos mig får se. Men den som vänder sig bort från mig och återkommer i smyg bakom min rygg i syfte att slå mig till marken har gjort sitt val och är inte välkommen. För andra finns jag kvar här… I luften, i träden, bland stjärnorna, när du tänker mig…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den TV-film.


 

För en gångs skull dissade jag Poirot i kväll till förmäån för Fjällbackamorden: Strandridaren. En del av dessa Fjällbackamord har visats tidigare på TV, men inte denna. SvT1 körde den dessutom i vettig tid för en kvällströtter.

Fjällbackamorden Erica och Patrik

Erica och Patrik löser även kvällens mordgåta. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Strandridaren pendlar
mellan dåtid och nutid som så ofta i Camilla Läckbergs böcker. Det är ju på dessa böcker som Fjällbackamorden är baserade. Eller i vart fall har man lånat karaktärerna och delar av berättelserna.  I denna hittar Kustbevakningen, i modern tid, två döda dykare. Först avskrivs dödsfallen som en olycka, men det är nåt mystiskt med det hela. När sedan det planerade skeppsmuseets ordförande hittas mördad börjar såväl polisen Patrik som hans fru författaren Erica nysta i fallen. Naturligtvis hänger de tre dödsfallen ihop – dessutom har de anknytningar till ett vrak från 1800-talet. Det gamla skeppet lurades på grund, men strandridaren, dåtidens kustbevakare, fick sätta livet till när han vittnat mot den skyldige. Nu sägs skeppet ruva på dyrbarheter…

Lite spännande är det allt, men med betoning på lite. Det blir liksom inte jättespännande nån gång. Jag irriteras över att Erica och Patrik inte kommer iväg på sin helgsemester – i stället väljer de att jobba. Som vanligt löser Erica större delen av gåtorna åt eller med sin man polisen. Det är liiite otroligt, men…

Det samlade Toffelomdömet blir medel. För visst vill man veta hur det går. Och mördarens identitet kan inte ens jag lista ut förrän mördaren drar kniv!..

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tillskärpt inlägg.


 

Orange gummihandskar

Snigga, orange gummihandskar ska göra städningen roligare.

Nej det går inte an att bryta ihop! Jag stegade över till Tokerian för att pigga upp mig med lite shopping. Ursprungs-tanken var att köpa kräfttillbehör – och det gjorde jag delvis – men sen blev det lite tröstshopping också. För visst är dessa gummihandskar i sniggt orange bara helt perfekta för mig, som gärna tar till städning när tillvaron är tuff?!

Nu tror jag att jag har gråtit färdigt. Men för den skull är inte saker och ting i tillvaron OK igen. Att försöka sätta in kilar mellan människor är bara elakt. Det tänker jag inte finna mig i. För jag är värd att visas respekt, inte trampas på i hasorna. (Den som går bakom har ju inte kommit lika långt fram som jag…)

Jag har fått två besked som innebär att jag måste visa ytterligare lite tålamod. Det ena beskedet kom sent igår eftermiddag. Det innebar att jag har blivit lovad ett slutgiltigt besked efter helgen. Det andra beskedet kom via mejl mitt på dan idag. Tyvärr har en olycka satt stopp för saker och ting just nu och vederbörande måste krya på sig innan det går att gå vidare. Men – jag är fortfarande högaktuell! När jag läste just det ordet blev jag väldigt, väldigt glad. Och sträckte på mig lite. Och köpte mig, den stora egoisten, ytterligare en present:

Ulrikahandduk

En present till den stora egoisten jag.


Efter besked nummer två
tog jag mig i kragen och ringde inte bara en vän utan två! En blev riktigt, riktigt överraskad – glatt överraskad, är det väl bäst att tillägga. Nu har jag lovat att hålla tummarna för att den vännen ska få ett bra besked angående ett kommande uppdrag. Det känns gott att kunna finnas där och ge lite positivt tillbaka till människor som är snälla. Den andra vännen vet själv bäst vem h*n är och tyvärr fick h*n min gråt i örat. Sen kändes det bättre. TACK!

Lite senare åker jag till Himlen och hämtar Fästmön och hennes väska. Men det är bara väskan som följer med mig hem i kväll, för Anna ska ut på galej. Jag hoppas att hon trots allt sparar lite kraft för att ha kräftskiva med mig i morgon. Västerbottenpajen är bakad inköpt, spriten har stått i kylen sen länge och jag har ställt in några öl att hålla Östgöta Sädes-flaskan sällskap. Nu är det är fokus, skärpa på det som är bra och gott i tillvaron som gäller.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Andra andningenFör tre år sen gjorde jag en ny författar-bekantskap i Sofie Sarenbrant. Man kan säga att jag inte blev särskilt imponerad – Vila i frid fick medelbetyg av mig. Men man ska ge alla en andra chans. Därför köpte jag den andra boken i serien om polisen Emma Sköld, Andra andningen. Jag slukade läste idag.

Man kan tycka att det är märkligt att just jag slukar den här boken. Den utspelar sig nämligen under ett idrottsevenemang – Stockholm marathon. Och ”alla” vet väl att sport inte är min grej. Icke desto mindre, det här en deckare. Parallellt skildras händelser som skett ett år tillbaka i tiden och framåt samtidigt som vi får följa loppet. Den unga Wilma hittas död efter en löpträning i grupp. Polisen avskriver det som en olycka, möjligen ett självmord. Den enda som inte tror på det är Wilmas pappa Johan som startar sina egna efterforskningar. Ett år senare springer Johan Stockholm Marathon. Det gör även polisen Emmas syster Josefin – som har varit personlig tränare åt Johan. Emma är där för att peppa syrran, men blir snabbt inryckt i händelsernas centrum när en löpare mördas. En löpare, som tränade Wilma, flickan som dog. När ytterligare en person hittas mördad är det ett annat lopp än marathon som springs – det mot tiden.

Fy te rackarns så spännande den här boken är! Jag har läst så ofta jag har fått en stund över i det som kallas livet och jag slukade boken under denna tisdag. Det här är en riktigt bra deckare med ett upptempo som heter duga. Och så gillar jag förstås Emmas lite kritiska inställning till de springande galningarna.

Toffelbetyget blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

De döda har det braSöndagskvällar är det inte så mycket att slöa till på TV. Sjuan sände i kväll åter en Varg Veum, denna gång med undertiteln De döda har det bra (2012). Jag slog ner röven i min bästefåtölj för att glo bort ett par timmar.

I kväll dör en asylsökande flicka mitt framför ögonen på Varg Veum. De båda är ute i skogen en kväll och skenar. Vargs sambo Karin har fått ett samtal från flickan, men Varg åker för att träffa henne i stället för Karin. Var det en olycka eller ett mord att flickan dan därpå hittas drunknad? Varg river förstås i härvan och inser att det finns några som utnyttjar unga tjejer på flyktingförläggningar. Kan han förhindra nya övergrepp och dödsfall?

Precis som vanligt är det männen som är de starka och kvinnorna de svaga. Och/eller horor. Den här gången dör till och med en ung kvinna därför att Varg vägrar låta sin sambo träffa henne – han går i Karins ställe för han vill inte att hans kvinna ska vistas i skogen sent en kväll. Men hallå! 1800-talet, eller?

I övrigt är det spännande och alltid aktuellt med trafficking. Fast mer än medelbetyg får denna film inte av mig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett äntligen-hemma-inlägg.


 

Shortsben med strumpor

Skönt att få gå klädd hur fult som helst.

Borta bra, men hemma bäst. Även om borta är hos mamma är det allra bäst att få vara hemma hos sig. Dra omkring i den fulaste utstyrsel som finns, äta när man vill, sova när man vill och så vidare. Det blir ganska ohållbart i längden också när mamma är pratsam och jag är extra ljudkänslig sen en tid tillbaka…

Vägen hem var mycket lång, men inte alltför lång. Dryga 30 mil har jag kört idag. Fast det räcker. Jag är trött i ögon och öron efter att ha koncentrerat mig på körningen. Det var ju inte precis så att jag var ensam på vägarna idag. Jag skulle kunna skriva en roman om hur illa och vansinnigt folk kör… Galna omkörningar, bakdelsnosare, såna som vägrar flytta sig en millimeter när man vill köra om, fortkörare, låååååångsamma förare… Redan på riksväg 50, innan jag hade svängt av mot Örebro, trodde jag att det hade skett en olycka. Köerna var enorma. Det var en traktorj¤$%l som körde först, mitt i vägbanan…

Långtradare

Många såna här var ute på vägarna idag, men traktorerna var långsammast.

 

Fika med glass

Vägfika i Skoftesta.

Vägarbeten är ett kapitel för sig. Vissa vägar blir visst aldrig färdiga. Eller så drar arbetet ut så lång tid att den del som blev färdig först måste renoveras… Vägen jag körde idag har delvis fått ny sträckning, så det var inte alla platser jag kände igen. Men Skoftesta fanns kvar och det var där jag stannade för att ta en kaffe och en Snickersglass – efter att jag hade pudrat näsan (som bubblat sen Askersund, ungefär).

Vädret under resan var sisådär. På vissa ställen regnade det som tusan. När jag äntligen landade i Uppsala var här varmt, men väldigt blåsigt.

Det visade sig att Lucille nog hade sagt fel. Inte kom de hem igår, inte, utan idag. Mina stackars växter hade varit utan vatten sen i torsdags. Men de levde faktiskt allihopa! Redan på torsdag åker Lucille & co på nästa semesterresa. Då ska jag försöka se till att deras växter överlever.

Jag har ringt mamma, jag har ringt Fästmön och jag har sökt fyra jobb så snart jag packat upp min lilla väska, installerat datorn och bytt skrivarpatroner. Här vilas inte på några lagrar! Men om jag känner efter är jag faktiskt rejält trött… Anna och jag ska ses i morgon eftermiddag på stan eftersom vi båda ska ner dit i lite olika ärenden. Jag ska tack och lov klippa mig! Elias hänger med Anna ner och det passar bra för sen går vi alla till Jerrys jobb och busar hälsar på. Anna har en del att fixa med eftersom hon och Elias reser på semester på måndag. Innan dess ska vi också försöka forsla bort lite skräp från Annas hem till tippen. Men kanske att jag tar en tur ut till Förorten redan i afton. Det skulle eventuellt ätas pizza… Och jag har ju inte ätit mer än frukost och en glass. En tur till Tokerian behöver jag emellertid hinna med först, för här finns knappt nåt ätbart skiter jag i. Det sparar jag till i morgon förmiddag. Det finns kanske en skiva rostbröd i frysen eller två… Äh, jag överlever nog!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »