Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘okoncentrerad’

Jag tar mig för min panna. Väg- och transportforskningsinstitutet har lämnat en rapport till regeringen. Av rapporten framgår att institutet tycker att ett förbud mot att messa och prata i mobil utan handsfree bakom ratten inte bör införas. I stället förespråkar man utbildning och information. Och att det ska komma ny teknik. VA???

De skäl som institutet ger är främst två:

  1. Ett förbud hjälper inte – folk håller sig inte till förbud.
  2. Det finns inga synbara effekter på olycksriskerna.

Men hallå! Sen jag började jobba här i höstas såg jag flera krockar i veckan på vägen hem. Och så gott som alla bilförare pratar i mobiler – utan handsfree. För mig är kopplingen solklar – att inte sköta bilen med båda händerna utan hålla mobilen i den andra, kanske ha blicken på mobilen också för att man messar – det är två företeelser som rimligen borde orsaka krockar. Jag har gjort till en sport att gissa när jag åker i bilen bakom en mobilpratare. Körningen blir ryckig, okoncentrerad, föraren kör antingen för fort eller för långsamt och vinglar gärna.

Nej det här känns inte OK och jag hoppas att regeringen inte enbart går på Väg- och transportforskningsinstitutets rapport! I Europa är det för övrigt bara i Sverige, Albanien, Serbien, Moldavien och Malta som förare får mobiltelefonera utan handsfree.

Själv ringde jag i morse från bilen för att sjunga för min Birthday Babe. Jag använde självklart blåtand-headset!!!

Vad tycker du i frågan – förbud eller inte???

Read Full Post »

I morse var det inte fullt lika kallt som igår när Fästmön väckte mig, bara -17,7 grader. Jag var jättetrött, men kunde tack och lov somna om efter den tidiga morgonutflykten. Sov ända tills klockan var tio över nio. Hade tänkt bädda rent i morse, men det gick så snabbt med vädringen – man kan ju inte ha vädringsfönstret öppet mer än några minuter – så chup, chup var sängen bäddad med de inte helt fräscha bäddseten.

Det är ingen sol idag, men det är så där vintrigt vackert ute. Träden är fantastiska och jag borde ge mig ut och fota. Nu har temperaturen stigit till cirka -13 grader, fast även det känns väldigt kallt för fingrarna som ju måste vara handskfria när man fotar. Nej, jag stannar inne!

En trädbild från i morse.


Vad händer idag?
Anna jobbar till klockan 14 och ska hämtas då. Innan dess ska jag läsa lokalblaskan och se på torsdagens avsnitt av Antikrundan som jag spelade in på DVD-hårddisken. Jag har ägnat mitt tangentbord till stordatorn en stunds finputsning. Den gula slimen jag fick i julklapp av Linn nådde ju inte riktigt ner mellan tangenterna.

Slimen nådde inte riktigt ända ner mellan tangenterna.


På jobbet hittade jag en sorts tangentbordstopz
som visade sig vara fenomenala just för att komma ner och peta och rengöra. Knyckte med mig en hem och nu när jag har kört med den mellan tangenterna känns tangentbordet riktigt fräscht igen. Tänker nog ta lite slime att sluta av med, för det desinficerar tangenterna och får dem att dofta fräscht av citron.

Tangentbordstopz kommer man ända ner med mellan tangenterna.


Melodifestivalen…
Jaa, jag måste ju säga att årets första deltävling var en stor besvikelse! Den fick mig att undra om man hade samlat alla dåliga bidrag i denna första tävling. Då kan det ju bara bli bättre sen! Fast å andra sidan blir det ju svårare för bra bidrag att komma till final. Men, men, det är ju bara en låt som ska vinna och jag tror inte att det blir nån av dem som gick vidare igår. Vi får se nu hur det blir nästa lördag. DÅ VI FÖR ÖVRIGT OCKSÅ FIRAR EN 21-ÅRING!!!

Gårdagens TV-kväll rundades av genom att vi försökte titta på ett av de nya Sherlock-avsnitten. Men Anna somnade och jag var okoncentrerad – jag tycker att nya Sherlock är lite… hattigt… Jag uppfattade dock ett litet HBTQ-tema, men… Nej, det var ingen bra TV-kväll i går, det är bara att konstatera!

Vi drack en av de tre flaskorna amaronevin till middagen igår. Jag måste säga att när det gäller viner är det verkligen skillnad mellan skit och pannkaka! Det här vinet, Amarone Tommasi, var suveränt gott! Jag hade gjort min fantastiska italienska pastasås med vin i såsen (dock inte amarone i såsen utan hemtrampat!). Det gjorde att vinet fick en kryddig smak. När vi sen tog ett glas utan mat blev eftersmaken närmast åt gräddkolehållet. Å så gott och TACK snälla fakultetsraringar!!!

Mycket gott till vinig pastasås, men också till eftersnack!


I kväll blir det inget vin,
men jag ska slå till i köket med att steka kycklingfiléer och göra gorgonzolasås samt potatisgratäng. Fast… ett glas rött till detta är ju aldrig fel, vid närmare eftertanke… Tål att tänkas på!..

Read Full Post »

Jag har väl skrivit ett antal gånger att jag är glömsk? (Eller har jag glömt det?) Jag har blivit glömsk på senare år och ett skäl till det är de brister jag har i mitt blod. Det blir liksom ett symtom och det är därför jag medicinerar. Under det första året tyckte jag att jag blev både piggare och bättre på att komma ihåg saker, men den senaste tiden håller jag på att falla tillbaka i glömska, så att säga. Att andra glömmer mig fort fick jag erfara på det där jobbmötet jag var på strax före jul. Den gången kunde jag inte hålla masken för mamma när jag kom hem.

Men också jag själv börjar glömma nu igen och det är inte bra! Jag har börjat tappa ord och jag hittar dem inte – eller så tar det väldigt lång tid innan jag hittar dem. Och under den tiden hinner jag få lite småpanik. Idag hade jag till exempel jättesvårt att komma på ordet

arbetsmoral.

Ja, jag skojar inte, jag hade verkligen svårt att hitta ordet! Det är emellertid inte bara ord jag glömmer. Jag glömmer vad jag ska handla, vem jag har lovat mejla till, vem jag har lovat ringa till och sånt. I morse glömde jag mitt armbandsur hemma. Hur irriterande var inte det?! (retorisk fråga)

På en av mina köksbänkar ligger ett stort block som fungerar som min privata kom-ihåg-lapp. Jag noterade idag att jag trots allt kan stryka en del saker, som att plocka bort julprylar. Det gick nämligen inte att låta bli stakarna när jag kom hem. Men inte hade jag en aning om att jag hade så många stakar… Nu återstår bara gröngölingen och den åker ut i morgon kväll eller lördag förmiddag.


Några saker har jag kunnat pricka för på kom-ihåg-listan i alla fall.


Idag var jag så arg och okoncentrerad
på jobbet att jag vet inte vad och hur jag skrev. Det är liksom omöjligt att skriva när nån pratar i telefonen alldeles intill eller avbryter när man som bäst sitter och skriver. Men situationen är ju som den är och det är bara att försöka härda ut. Jag känner mig redan uppträngd i ett hörn, mer eller mindre, och skulle föredra att lämna min stol och min dator redan nu. Fast det är ju det där med pengarna… Dem behöver jag ju. Januarilönen är ju det jag har att leva på tills… jag vet inte när. Ja, livet är verkligen stenkul – NOT! – och det är inte längre med glädje jag åker iväg om morgnarna. Tur att jag har så fantastiskt roliga kollegor! Tack vare dem får jag asgarva rejält på fikarasterna. Sen att det skrattet i vissa sammanhang är tillbakahållen gråt – eller hånskratt – är en annan femma. Och det vet ju inte mina kollegor, eller hur?! (JA, jag är utnyttjig!)

Jag har fått veta i förrgår och idag att företaget som jag blev intervjuad av i måndags har kontaktat flera referenter. Det låter ju väldigt positivt. Men några förhoppningar vågar jag förstås inte ha. (Fast det klart att jag får ändå…) Ett par trådar till har jag att dra i den närmaste framtiden och en av dessa är synnerligen intressant. Tänk om…

I badrummet mullrar den näst sista maskinen tvätt på ett tag. Den rena och torra tvätten är vikt och sorterad och väntar på att Nån ska stryka den. Jag ska försöka sätta mig och göra en hushållsbudget för 2012. Fatta vilket hästjobb det är, dårå, med tanke på att jag enbart kan lägga in en enda lön, den i januari?!  Jag känner hur trött jag blir redan innan jag har börjat…

Postboxen innehöll dessutom bara irriterande post idag. Jag menar hur kul är det att få Dimsyn, eller vad det nu är min facktidning heter, en uppgift på hur många tusenlappar försäkringsbolaget tänker autodra i slutet av månaden för blirförsäkringen och hemförsäkringen, reklam och så ett %&¤#/ brev från Pisskitlotteriet. Nä, nu går jag och sätter mig på toa bara för det!


F*n så arg och sur och irriterad jag är. Fortfarande. Trots att pappa tog bilden för ungefär 49 år sen. (Jag är cirka ett år.)

Read Full Post »

Det är sant som talesättet säger att en olycka sällan kommer ensam. Den här veckan har jag noterat och passerat tre (3) olycksplatser på väg hem från ”jobbet”. Ja, det är onekligen en farlig väg jag åker.

Idag var det nog värsta olyckan hittills. Tre ambulanser passerade med blåljus och sirener. Och bilkön var kilometerlång. Jag tror vi köade i 50 minuter. Men vad är det att köa jämfört med att få åka ambulans skitfort för att man är skadad? Nej just det!


Jag åker helst hem med Clark Kent*, inte ambulans.

                                                                                                                                                  Samtidigt slår det mig alltid när jag sitter i de vanliga bilköerna på väg hem, framför allt, att cirka 90 procent av bilförarna har ratten i en hand och mobilen i den andra. Och hur bra kör man då? Nej, inte alls bra, skulle jag vilja säga. För även om jag inte alltid har båda händerna på ratten är den ena vänstra så gott som alltid där och den högra sköter jag ju växelspaken med. Hur ska jag då kunna hålla i en mobil?

Jag har blåtand och jag har hört att somliga tycker att det är mer eller mindre larvigt. Men faktum är att det är väldigt användbart när man kör bil. Blåtanden sitter ju i örat och det enda jag behöver göra med en hand är att svara och att trycka av.

Samtidigt är det faktiskt så att man blir ganska okoncentrerad om man pratar i mobilen. Det är ju likadant när man har en passagerare bredvid sig och blir för engagerad i ett samtal med denna. Jag pratar sällan i mobilen i bilen ens med blåtand. Och när jag pratar med mina passagerare svarar jag ofta galet eftersom jag koncentrerar mig på bilkörningen eller skriker

Idiot!

till andra bilförare och cyklister eftersom ingen ju kör lika bra som jag och cyklister tror att de har nio liv.

Jag vet inte om pappas varning i drömmen härom natten var ett tecken på att jag skulle ta det lugnt på hemvägen. En morgon i veckan när jag var på toa hörde jag nån som pratade med mig utanför, men jag hörde inte vad h*n sa. Så jag svarade:

Vad sa du?

Det var bara det att det inte fanns nån där utanför. Fästmön låg i sängen och snusade och jag var ensam uppe i lägenheten. Tror jag… Var detta också en varnande röst?

Hur som helst, jag är glad att jag kom hem utan att ha krockat, även om jag kom hem nästan en timme senare än vanligt. Tack, nån där uppe, Pappi eller så!

PS På tisdag öppnas Strandbodkilen för biltrafik igen och då kan jag faktiskt köra den vägen i stället för krockiga Tycho Hedéns!..

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »