Hatet växer i lågkonjunktur

Nej, jag är inte ensam. Jag har hatat – och många med mig har gjort detsamma. Det handlar om att vi lever i lågkonjunktur. Då hatar vi. Det konstaterar en professor i socialt arbete vid Karlstads universitet. Ja, han utför inte socialt arbete vid universitet, han är professor i ämnet.

Han säger bland annat till Dagens Nyheter:

[…] Den som förlorar jobbet känner sig lätt ganska snart utesluten. På sikt drabbas han eller hon lätt av skamkänslor som kan övergå i hat […]

(Eh… känns ju bra att en professor vet hur jag känner. Och när en professor vet det, är det OK då?)

Professorn och hans kompisar har undersökt 2 000 värmlänningar och deras skam- och hatkänslor. En knapp tredjedel har känt sig kränkta eller förödmjukade, något fler har känt hat.

Kränkt, förödmjukad och hatisk. Bilden är från 2009, ett av mina mindre lyckade år…

                                                                                                                                                       Finanskris och lågkonjunktur påverkar hatkänslorna eftersom de ökar klyftorna i samhället. Tro mig, jag har upplevt det. Jag har vissa dar inte haft bröd för dan. Då har jag känt mig extra hatisk – och jag tror inte enbart det beror på lågt blodsocker…

Professorn igen:

[…] Men den som inte kommer in på arbetsmarknaden hamnar lätt i en ond spiral där han eller hon isoleras alltmer just på grund av utanförskapet och de känslor det väcker. Aversionen förstärks. I synnerhet i ett land som Sverige där vi under flera decennier haft full sysselsättning […]

Utanförskapet kan ingen förstå som inte själv varit där. Isoleringen. De känslor av skam, skuld, ilska, ledsenhet – och till sist en sorts apati.

Mitt jobb är min identitet

har verkligen stämt in på mig!

Därför har jag lovat att om min situation permanent förändras till det bättre, ska jag göra en insats för den som har det såsom jag har haft det. Inte för att det känns bra för mig och för att jag ska kunna skryta om det, utan för att jag vet hur jävla jävligt det känns att stå utanför, att ständigt oroa sig, att skämmas inför familjen, att förödmjuka sig i kontakter med myndigheter, att stå med mössan i handen, att isolera sig, att bli apatisk.

Read Full Post »