Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ögonvittne’

Ett inlägg om en bok.


 

VäninnanNär det sker stora, obegripliga katastrofer och händelser minns vi ofta lång tid efteråt vad vi gjorde och var vi var just då – även om det inte var vi själva som var med i skeendet. Jag minns den morgon jag fick veta att Anna Lindh hade dött, mördad av en knivgalning inne på NK i Stockholm. Vi såg presskonferensen på TV på jobbet och alla var chockade. De flesta av oss hade ju hört att det hänt nåt dan innan. Men detta hade i alla fall inte jag väntat mig.

Eva Franchell var med Anna Lindh när hon blev knivhuggen. Det här är boken om mordet, men också om tiden före och efter Rosenbad. Boken kom ut just som min egen personliga katastrof hade drabbat mig. Kanske är det skälet till att jag inte vågade införskaffa den på så många år. I början på sommaren 2015 hittade jag Eva Franchells bok VäninnanErikshjälpen.

Redan i bokens tillägnan i början vet jag att jag tycker om den och att jag ska låta mig bli gripen av den. Författaren har haft två väninnor – den ena dog i cancer, den andra blev mördad. I det första kapitlet beskriver Eva Franchell skeendet inne på NK. Hon var ju med, hon var ögonvittne. Och skulden hon känner, att hon inte kunde skydda sin bästa väninna, följer henne ända till slutet av boken. På sidan 309 (av 347) i pocketutgåvan skriver hon:

[…] Jag tänker ju tanken om och om igen. Tänk om jag varit snabbare, tänk om jag bara fattat och hunnit knuffa undan henne. Jag har ont av all skuld, […]

Efter skildringen av mordet beskriver författaren hur hon blev bekant med Anna Lindh och hur de blev kompisar i stället för jobbarkompisar, på ren svenska. Men vi läsare får också en intressant inblick i det politiska spelet bakom gallerierna. Eva Franchell ger bilder av svenska politiker som är båda annorlunda och intimare än dem vi fått se via media. Hon skildrar dem nästan sakligt och konstaterande. Jag ser bland annat min gamle gymnasiepolare Lasse Stjernkvist fladdra förbi, liksom Alice Bah. Den senare är programledare och frågar tillsammans med Lennart Ekdal ut Göran Persson i TV4.  Statsministern ger följande omdöme efteråt:

[…] – De var bedrövliga! […] Den där Alice Bah, hon kunde ju ingenting, väser Göran till mig på väg ut. […]

Till och med efter kollapsen, vid mötet med Göran Persson kring hans bok, får vi veta följande:

[…] – Men det var något du undrade över, säger han sedan snabbt för att komma bort från sina frågor.
Han har suttit vänd snett ifrån mig och pratat som till en medarbetare, vilken som helst som man inte behöver ta någon notis om. Men nu ser han mig faktiskt i ögonen.
– Ja, efter mordet på Anna och allt som hände sedan. Jag menar med alla rättegångar och så… Varför ringde ni aldrig till mig? Jag tänker, varför hörde ingen av sig och frågade hur jag hade det?
Han fortsätter att titta på mig, oförstående.
– Men vem skulle ha ringt till dig, menar du? […]

Dialogen ovan skulle ha kunnat appliceras även på min egen katastrof, för övrigt. Tystnaden efter katastrofen. Tystnaden och skuldbeläggelsen… Jag känner sorgen och bitterheten helt klart bara i det faktum att Eva Franchell återger samtalet.

Det här är en riktigt bra bok. Trots att den kom ut för ett antal år sen, i januari 2009, är den mycket läsvärd. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett berömmande inlägg.


 

Mormor och jag

Mormor och jag fotade av pappa. Mormor kunde vara en riktig hoppetossa har jag hört. Jag minns inte så mycket, hon gick bort så tidigt.

Det har faktiskt varit – och är! – en hel del bra på TV. Det glädjer mig lite att mina 519 kronor i kvartalet ändå går till nåt lite vettigt. Jag kan väl inte säga att jag har jublat över en massa reprisfilmer över julen och mellandagarna. Nä, det jag har jublat över mycket är dokumentärserien om Astrid Lindgren. Igår kväll såg vi det andra avsnittet och det tredje och sista går på nyårsdagen.

I de två första delarna om Astrid har det kommit fram flera saker som jag inte visste, bland annat om Astrids make och om en kvinna som var mycket förälskad i Astrid. Mamma sitter ju och tittar i min soffa och hon muttrar och hummar och har åsikter. Hon berättade bland annat att mormor sa att

Den där Astrid, ho könne inte gå som fölk – ho sprang å skötta jämt!

En riktig Pippi, med andra ord, konstaterar jag i mitt stilla sinne och ler för mig själv. Sen har jag hört andra säga om min mormor att hon minsann också var en hoppetossa. Och att mormor var väldigt bra på att prata mycket. Fast det man ska komma ihåg var att mormor och Astrid visserligen bodde grannar och gick i samma skolan, men det skilde fyra år på dem. Själv minns jag inte så mycket av min mormor. Hon gick bort ungefär sju år efter att bilden togs. På bilden är hon lika gammal som jag är nu. En sak minns jag i alla fall och det är mormors varma och trygga famn. Det syns väl också att jag trivs på bilden?

I kväll klockan 22 kommer en kontrast till Astrid. Då visas sjätte och sista delen av norska Ögonvittnet. Den serien har varit ruskigt bra! Spännande, otäck och framför allt väldigt realistisk. Nu får vi upplösningen klockan 22 och det ser jag fram emot.

Lite lustigt, förresten, att båda serierna har HBTQ-teman. Det visar ju att såna som jag har funnits både då och nu…

Talets konst ligger inte i sanning

Ett sanningens ord i min fortune cookie i kväll.

I övrigt skrattar jag lite i skägget (ja, jag har ett och annat strå) åt somliga som anser att ett eget rum är det viktigaste i hela världen. Visserligen skrev Virginia Woolf en essä om det också, men det är ju 85 år sen. Virginia Wolf var dessutom en duktig författare och inte nån diversehandlare från Jordbro. Sen tänker jag på de hemlösa som inte önskar sig annat än tak över huvudena, det vill säga nånstans att sova inomhus. Allting är visst relativt. Jag kan knappast tro att det beror på viktighet. Det kanske handlar om att man, precis som barn gör, tjatar hål i huvudet tills man får det man vill. Och det är säkert väldigt skönt för alla inblandade, inte minst för dem som slipper höra tjatet… Kunglig blir man inte för det. Det krävs lite annat då.

 


Livet är kort.

Read Full Post »