Tungt och sammanbitet, men bra avslut

Det har varit en otroligt tung dag, på många sätt och vis. Jag orkar inte gå in på detaljer, men du som läser här kanske förstår att det inte är så lätt att dela kontor med den som fått ens drömjobb. Det är väldigt, väldigt tufft och tårarna har hängt i klasar i ögonfransarna flera gånger idag. Ja, jag har visat en del kollegor hur det känns, för helt och hållet har jag inte kunnat vara sammanbiten, men jag har INTE brutit ihop.

Idag på eftermiddag var jag så iväg på en anställningsintervju på ett bemanningsföretag. Jag träffade en urtrevlig tjej som bemötte mig med öppenhet, glädje, nyfikenhet och respekt, så troligen var jag för ärlig… Trots det fick jag intrycket att jag inte var riktigt körd…

Och när jag klev innanför dörren här i New Village stod min älskade Fästmö i hallen! Jag hade inte riktigt fattat att hon hade tid och lust att komma hit i kväll, men det gjorde hon. I skrivande stund är hon på Tokerian och köper sig lite mat, för nåt sånt har jag inte hemma.

Min ros var hos mig när jag kom hem i kväll!

Mamma skulle bli hämtad av Riksfärdtjänsten klockan 13 idag. Jag har ännu inte fått nåt telefonsamtal från henne att hon har kommit fram, men jag vet hur hon är – att hon måste landa först. Precis som sin dotter. Så ännu är jag inte orolig.

Det har varit en tung dag och jag har bitit samman. Jag är helt slut och nu först känner jag att jag kan släppa fram tårarna. Inte så kul för Anna, men jag orkar inte behärska mig längre. Och jag är så glad att hon kom hit och gör ett bra avslut på denna ganska hemska dag! (Förutom mötet med den trevliga tjejen som intervjuade mig, dårå!)

Förutom alla känslor har jag djävulusiskt med smutstvätt och har kört igång maskin nummer ett… När Anna har ätit ska vi fika och äta Tokerians smarriga kanelbullar!

Read Full Post »

Sommarpusslande – med andra bitar än såna av trä

Det går bara sakta framåt med min att-göra-lista. Men det går framåt, även om det i vissa sammanhang känns som… bakåtslående volter.

Jag har pratat i telefonen så jag har blivit hes och hostig. Bland annat med M på arbetsförmedlingen, en av de få människor där som har förmågan att visa empati. Jag tänkte just på det att ett helt myndighetskontor kan ju inte bara bestå av folk som är som robotar..? M ringde upp eftersom hon satt i möte när jag ringde. Hon gav mig säkert en halvtimma. Hon lyssnade. Hon önskade mig trevlig midsommar och skön sommar, trots allt. Hon sa att det är OK att jag åker ner till mamma några dar om jag har dator och mobil med mig. Hon gav sin välsignelse, hon var en vänlig röst när a-kassan var gäspigt ointresserad av mina frågor och samtidigt misstänksamt undrade

hur den där Tofflan tänkte luras nu!

(Jag har inga baktankar, inga alls. Vill bara åka ner ett par dar till Metropolen Byhålan, fota lite, låtsas ha semester och sen hämta hit min gamla och handikappade och framför allt ensamma mamma – så att HON får lite semester från SIN vardag.)

M har ett fantastiskt skratt. Det är en sån äkta glädje i det, som musik och baske mig om inte några ackord spillde över på mig!

Jag ska försöka pussla till en sommar, trots att jag inte har nåt att pussla med, egentligen. Men mamma ska pusslas in och hennes födelsedag måste firas på nåt sätt, nånstans, här eller där, troligen här. Den infaller den sista måndagen av Fästmöns semester. Den enda veckan hon är barnfri. Hur gör vi då? Sen är det årsdagen av pappas… död – och en vecka senare ytterligare en födelsedag, en nioårsdag.

Min pappa lyfter mig på sina unga, starka armar på en balkong på Storgatan i Tranås. Tror vi är ganska nyinflyttade i tjänstebostaden till den angränsande redaktionen. Året är 1963. Jag har übertjocka kinder.

                                                                                                                                                                      Kanske kan Anna och jag göra vuxensaker på de två (2) lediga och barnfria helger som infaller när hon vikarierar på en administrativ tjänst i sommar. Vi har ju ändå inga pengar att göra nåt för, mina snål-pengar fick ju gå till bilreparation även om mammas bidrag på 2 500 kronor var generös hjälp på vägen.

Jag pratade en kort stund med Anna i telefonen idag, mest om dagens planer, sommarpusslet ska jag ta senare. Tårarna hängde i klasar i ögonfransarna och rösten stockade sig flera gånger. Jag hatar att vara så här svag!

Så gick några timmar. Jag har ätit frukost, hängt tvätt, borstat tänderna och läst en stund. Och tagit till mig Annas sms som kom för trekvart sen:

Det ordnar sig. Jag älskar dig. Puss

Eventuellt ska Anna och Elias övernatta på Slottet i kväll och kanske tar jag en tur över dit med Bilen Med De Fungerande Bromsarna för att se hur de har det. Jag måste resa på mig nu. Inte sitta ner och klappa ihop.

Read Full Post »