Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘oförskämt’

Första maj är tyst och stilla – till skillnad från sista april. Men här omkring var det ändå ganska lugnt, förutom att det stank rök i hela lägenheten. Inte så kul när ingen av oss röker. Och så vaknade jag mitt i natten av att en tjejröst ropade:

Markus! Maaaarkuuus! Vad gör du? Vart ska du gå?

Varpå Markus svarade:

Uh, jag måste spy…

Tjejen:

Men du kommer väl tillbaka sen???

Markus:

Uuuuäääää, jag måste kräääääkas först…

Kan inte låta bli att undra hur Markus mår idag. Och lite också huruvida den lite enträgna tjejen ville pussa honom sen i natt. EFTER han hade kräkts…

Det känns jättskönt att inte vara bakis! Fästmön och jag tog två – tre snapsar till sillen samt var sin starköl och vi åt tidigt. Resten av kvällen blev det film och pistagenötter, bland annat.

Däremot verkar min e-post vara lite bakis. Eller svajig. Den gångna veckan har, vad jag vet, åtminstone tre mejl inte kommit fram. Senast igår var det krångel. Därför, om du mejlar mig och inte får nåt svar inom 24 timmar, räkna med att nåt är fel då. Det gäller främst min privata e-post-adress. En alternativ e-post-adress hittar du här i högerspalten, under fotot av mig! Den kan du alltid prova.

Johan hörde av sig och det är alltid gott att få veta att han har det bra och är OK. Jag är skitlarvig när det gäller ungdomarna, särskilt en sån här kväll. Märk väl att Johan inte längre är nån ungdom utan faktiskt en ung man… Men ändå. Jag är en riktig Höns-Toffla! Tur att Johans mamma är coolare än jag. För övrigt var det trevligt att få en sms-kram via Johan av fröken Moa! 😛

Anna började jobba klockan sju i morse. Det var tämligen folktomt ute. Vi såg bara två tjejer vid en busshållplats, varav den ena uppenbarligen inte mådde bra. (Samma symtom som Markus ovan.)


Jag undrar hur många fler än Markus och tjejen vid busshållplatsen som känner sig så här idag…

                                                                                                                                                        Jag har varit ute på ett uppdrag i två timmar. Det har på sitt sätt varit härligt och det gick bra, jag känner mig nöjd. Nu blir det strax en välbehövlig dusch och hårtvätt innan jag frukosterar. Ingen lokalblaska kom det idag, så jag får tillbringa frukosten med Eva Gabrielsson och Stieg Larsson. Jag läser nämligen den förras bok om den senare, en födelsedagspresent från min mamma.


Eva Gabrielssons bok om livet med sambon Stieg Larsson.

                                                                                                                                                    Onekligen spännande läsning, men på ett annat sätt än Millennium-trilogin


De tre böckerna i Millennium-trilogin, som senare blev film – både här hemma i Sverige och i USA.

                                                                                                                                                        Under dagen blir det också en titt på torsdagens Babel, sen är jag ifatt med allt jag har spelat in på DVD-hårddisken, förutom filmer, förstås.

Fick just ett telefonsamtal från Stora Prästgården, men uppenbarligen var det en felringning. Jag tycker det är oförskämt att vederbörande inte säger nåt utan bara lägger på luren!

Read Full Post »

Ja jag säger då det! Det är TUR att det finns en sån vacker och uppiggande färg som orange! Fästmön och jag var på ICA Kvantum och storhandlade idag på eftermiddagen. Det är aldrig nån trevlig upplevelse. Jag känner mig smått mordisk, allmänt elak och jävligt irriterad när jag travar runt där med stridsvagnen varuvagnen.

Efter ett besök på apoteket som gick förvånansvärt snabbt – trots att vi båda skulle plocka ut medicin på recept – började eländet tämligen omgående. Nästan alla handscanners var urladdade och folk stod som idioter i vägen för MIN framfart. Dessutom träffade jag åter igen på en person från mitt förra yrkesliv och bara det kan göra mig… ful i munnen. Naturligtvis hälsade ingen av oss. Jag orkar inte bry mig, jag orkar inte bli ledsen eller sårad längre.

Inne i affären var det som vanligt kaffedrickning och matprovning här och var (snart börjar de säkert med syjunta!), vilket – OCKSÅ som vanligt – gör att det blir stockning. Trafikstockning, alltså. Och om man har en stor vagn då står man i vägen hur och var man än står. Men idag blev jag riktigt rasande oglad när en småbarnspappa tog tag i vår vagn just som Anna skulle stoppa ner nåt i den.  Jag sa att jag alldeles strax skulle flytta på vagnen varpå puckot replikerade surt:

Jag tycker att du har stått här rätt länge nu!

OCH? OCH, LIKSOM??? Hade det vait roligare för alla om han dragit undan min vagn så att Anna hade tappat sköljmedelsflaskan på golvet, eller vad??? Jädra oförskämt, if you ask me! Snacka om OTREVLIG förebild för de två småttingar han hade med sig.

Jag frustade och pustade men SEN… blev jag uppiggad av följande. Och nu ska Inna titta noga! Sen fick jag syn på en helt bedårande härlig dammtrasa. Ullig och gullig och… bäst av allt: väldigt ORANGE! Se underverket!


Denna piggade upp mig rejält!

                                                                                                                                                          Denna sight for sore eyes gjorde att jag kunde utstå resten av vistelsen i affären OCH jag mördade inte heller nån småbarnspappa, fräste knappt efter detta.

Men vi åkte hem och Anna släpade in den tyngsta av matkassarna och sen klämde vi i oss två mums-mums. Var. Nu ska jag strax laga mat! I kväll kör jag enligt min cookalong #5!

Read Full Post »

Fröken Lillan vaknade framåt lunchtid, väckt av en felringning på mobilen. Hur kul är sånt när man har partajat kvällen innan? INGET ALLS. Vi fick en BRA pratstund, om såväl gårdagen som andra saker. Och jag vill i och med detta inlägg dela ut en svart bak till Birger Jarl i Uppsala, BJ, eller snarare ställets ordningsvakter. En av bonusdotterns kompisar fick inte komma in, trots förköpt biljett, på grund av att hon var för berusad. I stället skickades hon ut i över tjugogradig kyla för att

ta en promenad runt kvarteret för att nyktra till,

ordinerade ordningsvakten. OK, tjejerna hade druckit, men enligt Linn var kompisen inte så full att hon med rätta förvägrades inträde. Ordningsvakterna hade synpunkter på hennes sluddrande tal. Upplysningsvis är flickan ifråga DÖV på ena örat och när man har en sån hörselskada kan talet låta lite annorlunda. Ett klart fall för Diskrimineringsombudsmannen, om du frågar mig! Som tur är har tjejen en riktig kompis som heter Linn som promenerade med henne och som följde sin ledsna vän till busshållplatsen – allt festhumör var liksom bortblåst. Linn själv kom hem hit runt halv, kvart i ett.


Hur är man funtad när man skickar ut en ung tjej som man påstår vara berusad i över tjugogradig kyla? Tjejen hade druckit, men det sluddriga annorlunda talet beror på en hörselskada. Svart bak till Birger Jarls ordningsvakt!

                                                                                                                                                      Linn och jag intog ett par mackor vid en sen frukost. Vi åkte sen till Fästmöns jobb när hon slutade, 13.30, för vidare färd till buffén på restaurang Java. De omdömen vi hört och läst om stället var synnerligen varierande, men maten var det definitivt inget fel på och rikligt mätta blev vi. Däremot blev jag tämligen irriterad på en anställd som plockade bort soja och stark sås från vårt bord när vi satte oss. Ingetdera var slut, men gissningsvis skulle hon fylla på. Och sånt kan man göra när bordet inte har några gäster, tycker jag. Verkligen oförskämt! Hon återvände med flaskorna när vi hade ätit färdigt, men då hade jag redan ”lånat” från ett annat bord… 


Linn och Anna var i alla fall mycket nöjda med maten!

                                                                                                                                                            På restaurangen blev det ett obehagligt återseende från mitt förra arbetsliv. Mötte personen som inte sades ha en ledig tjänst åt mig, trots att jag hade sökt en där som jag dessutom var överkvalificerad för. Men jag är bara glad att slippa det företaget.

Vi skjutsade sen Linn till bussen innan vi åkte till ICA Heidan där jag hämtade ut mitt bokreapaket från Bokus. Och min förvåning var stor när jag öppnade paketet och trodde att jag hade beställt fyra pocketböcker – det var en pocket och tre inbundna böcker, till det facila priset av 182 kronor!


Mina bokreainköp i år.

                                                                                                                                                   Innan jag fick slita upp mitt paket förfasade jag mig över ett gäng Ovanliga Människor på ICA Heidan, varav en av dem verkade omåttligt nyfiken på mitt bokpaket och så när tillskansade sig det! Maken till fräckhet!

Clark* fick lite mat** han också och bensinpriset är nu uppe i makalösa 13:54 litern…

Hemma hittade jag ersättningsspecifikationen från a-kassan och satte mig sen för att kolla räkningar och ekonomi. Ersättningen från a-kassan blev 9 800, ungefär, och av mina räkningar på cirka 13 000 kronor kunde jag betala 12 500. Så nej, måttligt rik är jag inte. Jag är inte rik alls. Tur att Bliwa finns och förbarmar sig över mig några månader till! Om en vecka kommer pengar därifrån. TACK!

                                                                                                                                                          *Clark = han med efternamnet Kent, min lille bilman
**mat = bensin

Read Full Post »

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Onkologen
Dags för första cytostatikabehandlingen. Dessförinnan ska en port-a-cath sättas in. Väntar på tid till venportmottagningen, men inget händer. Jag ringer – och det visar sig att det inte har kommit någon remiss från onkologen. Efter fem (!) telefonsamtal till onkologen och till venportmottagningen, lyckas jag få en tid, i sista minuten, dagen före första cytostatikabehandlingen.

Man ska vara frisk och stark för att kunna vara sjuk, har någon sagt. Man ska orka att ordna saker själv, alltså. Ska det vara så?

På onkologen finns inte heller någon som helst kontinuitet, trots att den första sköterskan jag träffar säger att högst två sköterskor ska man behöva träffa. Jag träffar fem sköterskor under mina sex cytostatikabehandlingar… Den sista av dem är Lina Escobar som jag träffar två gånger. Ett stort fång rosor till henne, hon är en pärla! Där kan vi tala om empati och gott omhändertagande! Lina Escobar är den enda som kollar blodtrycket, vad jag kan minnas. Jag vet inte om man ska göra det, men det känns som att det är viktigt när man får cytostatikagifter i sig…

Jag får även fel information angående svininfluensavaccin. Jag tog den första sprutan på mitt jobb och frågar om jag kan få den andra sprutan här. Jo då, det ska gå bra, får jag till svar. Men det visar sig vara fel, det finns inte en chans att ta sprutan på onkologen, det ska man göra på det ställe där man tog den första. Men det var bara det att jag inte kunde göra så eftersom det var ett engångstillfälle på jobbet. Tur igen att primärvården och husläkare fungerar, för där får jag hjälp.

Under strålbehandlingen sedan vill jag ha ett extra läkarbesök för att kunna försäkra mig om att jag kan åka utomlands efter avslutad behandling. Före behandlingen den gången säger sköterskan att hon ska ordna en tid och sätter igång behandlingen. Efter behandlingen kommer hon in och säger att jag inte behöver någon läkarkonsultation, jag kan åka ändå, jag kan ju sitta i hotellobbyn medan de andra solar! Oförskämt! Som tur är finns det även trevliga sköterskor där och jag får dessutom en läkartid.

Ny knöl
Efter att ha hittat en ny knöl i somras, och fått remiss till mammografin från onkologen, får jag vänta på tid till mammografin länge. Z har redan hunnit hjälpa mig att ordna en tid på Sophiahemmet när det plötsligt dyker upp en tid här i Uppsala dagen därpå! Även på provsvar får jag vänta länge. Jag går till min husläkare i ett annat ärende och hon kan ge mig ett besked drygt en vecka innan jag får svar via onkologen. Jag har då ringt till onkologen upprepade gånger men får inte något besked, svaret har inte kommit, får jag veta. Men husläkaren kan ju hitta svaret och ge mig besked… Primärvården har återigen den fungerande vården! Till slut kommer svaret, med B-post…

Jag är mycket missnöjd med det bemötande och omhändertagande jag har fått. Jag ifrågasätter kompetensen på vissa håll, omhändertagandet och kontinuiteten i cancervården på Akademiska sjukhuset.

Vad gäller kontinuiteten verkar den i alla fall fungera ganska bra för andra patienter som jag känner till, till exempel ett fall där patienten är en känd och viktig person i samhället. Jag får en otäck känsla av att man gör skillnad på patienter, att en vanlig patient som dessutom har ett utländskt namn, kanske inte får samma omhändertagande…

Kontinuitet är oerhört viktigt i all vård, för alla patienter och för en cancerpatient i synnerhet. En cancerpatient är fruktansvärd rädd, känslig, utsatt, i en ny situation i livet och helt i händerna på personalen. Patienten behöver allt stöd av läkare och sköterskor som som är väl bekanta med dem de vårdar. Trygghet och förtroende skapas genom igenkännande och kontinuitet.

Jag hade turen att få komma till Alfta-rehab under en vecka och träffa andra bröstcancerpatienter. De pratade alla om ”sin onkolog” – jag har inte en egen onkolog, jag träffar sex (!!!) stycken under min behandlingstid på onkologen, kommer inte ens ihåg namnen på alla….

Men, det allra, allra värsta som hände mig var ju förstås att jag fick fel besked. Det är någonting som bara inte får hända! Jag tror ingen människa kan gå igenom något sådant utan att få bestående psykiska men. Det är någonting som du aldrig någonsin kan glömma. Minnet kanske bleknar med tiden, men ögonblicket finns alltid där och kommer brutalt upp till medvetandet då och då…

Som du förstår har jag fått kämpa, ordna saker och ting själv hela tiden, fixa tider, fråga efter anvisningar och information, ta emot oförskämda kommentarer och allt detta när jag varit sjuk, allvarligt sjuk, och gått igenom tuffa behandlingar, varit rädd, skör, orkeslös.

Om du har orkat läsa så här långt hoppas jag att du kanske har fått en liten uppfattning om hur det kan gå till när en cancerpatient omhändertas på Akademiska sjukhuset.

Jag har inte gjort någon HSAN-anmälan, och det är nog lika bra det, eftersom ändringen av patientsäkerhetslagen inte längre gör det möjligt att ”pricka” en enskild person och det är jag egentligen inte ute efter heller.

Men, eftersom jag anser att det felaktiga beskedet jag fick om icke cancer/cancer inte bara beror på bristande kompetens, utan även till stor del på rutinerna på kirurgen ska jag nog så småningom försöka samla krafter till en anmälan ändå. För någonting måste man kunna göra för att förhindra att sådana här misstag sker igen.

Min mardröm nu är förstås att jag ska få återfall eller metastaser. Hur blir det då, hur fungerar vården, hamnar jag i samma helvete igen i så fall? Orkar jag vara på min vakt och ha koll på allting? Behöver jag det? Ska jag inte kunna få bli väl omhändertagen och kunna lita på att personalen kan sitt jobb och att vårdens rutiner fungerar väl?

Rippe, januari 2011

Read Full Post »

« Newer Posts