Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘obyråkratisk’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll jublade jag. Då skulle nämligen den andra delen av The Team visas. Fast jag kallade TV-serien felaktigt Europol. Fästmön kallade den å andra sidan ännu mer felaktigt för sömnpiller (”den där jag sov så gott till förra fredagen?”). TV-serier kommer och går, som bekant, men nåt spännande att glo på uppskattar jag särskilt en fredagskväll. Och tro mig. The Team är spännande och inte nåt att sova till!

Lars Mikkelsen

Lars Mikkelsen spelar en av huvudrollerna i The Team.


The Team består av 
ett gäng europeiska poliser, samlade i Joint Investigation Teams, JTI. Tanken är att man ska jobba över landsgränserna, snabbt och obyråkratiskt. Och nog går det undan! I första avsnittet tas tre prostituterade av daga på ganska grymt sätt. Allt pekar mot en viss person och JIT-teamet jagar denne Guldtand – bara för att finna att Guldtanden själv är offer i den här historien.

Det är hisnande jakter, klättringar i alperna och plumsande i dalgångar. Vidare bjuds det på vidrig tortyr och hemska stympningar. Den som är kackelmagad ska definitivt inte se det här.

Jag gillar farten i den här serien, sättet poliserna jobbar på och spänningen. Under vissa hemska scener vänder jag mig bort. Eftersom det är en europeisk samproduktion är skådespelarna även från olika länder. Sverige representeras av Alexandra Rapaport och Ida Engvoll.

Toffelomdömet blir det högsta efter två avsnitt av åtta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tackande inlägg.


Igår, fredag,
fick jag ett par tre stycken så fina mejl från en av mina läsare, Mladen. Jag ville därför passa på att tacka. Det är roligt att få positiv återkoppling på nånting man skriver, allra helst som det är ett ämne där jag själv är djupt engagerad. Ett ämne som inte är ytligt: Arbetsförmedlingen och arbetslöshet.

Mladen hade särskilt fastnat för dessa rader, som jag skrev i ett inlägg:

Vad gäller Arbetsförmedlingen och dess roll anser jag att om inget görs snart kring byråkratin och byråkraterna har den snart spelat ut sin roll. Vem vill till exempel ha en handlingsplan som är formulerad enligt ett standardformulär, där i princip endast viss personalia är utbytt? En sån plan kan jag skriva själv. Jag vill inte att mina skattepengar ska betala en handläggare för detta. Innan jag avslutar vill jag poängtera att det inom Arbetsförmedlingen och dess organisation också finns duktiga, kompetenta, obyråkratiska och empatiska medarbetare. Man kan inte generalisera och säga att alla som jobbar inom Arbetsförmedlingen är ”dåliga”. Tyvärr skyms sikten dessa ljushuvuden av de medarbetare som är deras motsatser – inkompetenta, byråkratiska och totalt i avsaknad av empati.

Ja det är hårda ord från mig, även om jag också ger credit till dem som så förtjänar. För såna anställda finns också inom organisationen. Dessutom finns såväl bra som mindre bra arbetssökande. Men poängen är att dessa arbetssökande befinner sig i ett sånt underläge jämfört med jätten/byråkraterna. Om Arbetsförmedlingens anställda kunde visa lite vanlig hyfs och empati ibland skulle det vara guld värt.

Vidare önskar jag förstås också att de som jobbar där är kompetenta. Personligen har jag inte sett så mycket av den varan i höstas när jag var inskriven vid Arbetsförmedlingen i Uppsala som arbetssökande.

Mladen skriver även i ett av sina mejl till mig:

[…] Det finns en rad etiska frågor kring det hela, tycker jag. Man kan ju inte plocka dun från levande gås, men an arbetslös kan behandlas hur som helst …ta vilket jobb som helst…och inte sällan tåla på sitt jobb vad som helst. […]

Just nu är Mladen och jag lyckligt lottade för vi har jobb. Men ingen av oss glömmer dem som är kvar Arbetsförmedlingens… händer.

Tack, Mladen, för dina fina mejl! Var rädd om dig – och ditt jobb, så att du slipper Arbetsförmedlingen – och lycka till i livet!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att vara yngre och äldre och vilja passa in. Eller ha auktoritet. Bland annat.


Häromdan hamnade jag
i en intressant dialog med en av mina mycket yngre kollegor. (Maj gadd, jag skulle kunna vara morsa till den kollegan, när jag tänker efter.) Vi pratade om glasögon. Idag tycks brillor ses som en accessoar snarare än ett hjälpmedel. Alltså har många yngre ganska stora glasögon. I min generation var det ett funktionshinder att vara närsynt. Och funktionshinder var nåt skämmigt som skulle döljas. Än idag är de brillor jag har – i princip endast hemma – mycket små och nästan båglösa… (De var emellertid svindyra ändå.)

Rayban glasögon

Mina svindyra, men nästan båglösa.


Min mycket yngre kollega
har upptäckt att glasögon till och med är en sån accessoar att de ger intryck av auktoritet… Och kanske är det just när man är ung som man för detta behöver accessoarer… Fast jag kanske ska prova nån dag och se om det gör nån skillnad i hur jag blir bemött när jag bär glasögon i stället för linser.

När jag var mycket yngre skulle man inte ha nåt funktionshinder som närsynthet. Den som hade hörapparat var ju förstås totalt ute och ofta klassad som mindre vetande. Hörapparaterna var stora, klumpiga och beige – och skitfula. Jag hade inte hörapparat, men skulle ha behövt glasögon redan på mellanstadiet. Jag klarade mig undan tills jag var 20 och började plugga vid universitetet. Då höll det inte längre.

Som barn var jag också överviktig. Strax före puberteten, i samma veva som skolsyster tyckte att jag skulle ha brillor, var jag lite överviktig. Jag fick gå och träna en gång i veckan i grupp med andra tjockisar. Jag fick lära mig att tjockisar klär sig i tjockis-svarta kläder – inte i nånting med färger i och absolut inte i ränder. Men ärligt talat var jag inte särskilt tjock då, på den tiden. Det var bara omgivningen som tyckte det. NU däremot, är jag tjock. (<= självinsikt)

För några år sen hade jag en kompis som var tjock som en gris. H*n klädde sig i både färggranna och randiga kläder, ofta grälla färger och paisleymönster till och med. Men h*n var typ tio år yngre än jag och hade inte med sig Jante på axeln från Metropolen Byhålan… För i Metropolen skulle man vara smal, vägra mössa på vintern, inte ha brillor, men vara socialdemokrat. Annars fick man inte vara med.

grisar

Grisar kan vara söta trots att de är tjocka.


Idag tycker jag
att varken kroppsform eller brillor avgör om en människa är söt eller till och med vacker. I mina närsynta ögon med brytningsfel blir en människa riktigt jävla ful när hon är elak, bara. Jag har så många exempel på den typen av människor som jag skulle kunna radda upp här. Men jag avstår. Det räcker med att jag nämner mig själv. (<= självinsikt)

De senaste åren har jag lärt mig att auktoritet inte sitter särskilt mycket i kompetens. Som chef ska man vara karismatisk och framstå som obyråkratisk – men man ska kunna – och gilla! – att nypa till då och då. För att visa att man är chef. Sen kan man göra lite som man vill däremellan. Man kan ställa krav och regler på medarbetarna utan att för den skull följa dessa själv.

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva kring detta med yngre och… lite äldre. Jag inser att jag har blivit som mina föräldrars generation: jag tittar på de yngre och tycker att de är så otroligt naiva, samtidigt som de är väldigt bra på sina datorer, typ. Men vad har man för nytta av en dator om det plötsligt inte finns nån el, ungefär..? En fråga värd att tänka över.

Det finns flera såna frågeställningar man kan fundera över. En annan är att huruvida man ska kommunicera på samma nivå som den man kommunicerar med – om man vill nå fram. Om man bara har till syfte att förvirra mottagaren eller att få denn* att känna sig korkad och mindre vetande, är det hur lätt som helst att slänga sig med floskler och modeord.

Jag tycker för övrigt att det är mycket mer värt när nån berättar om sig själv på ett rakt och ärligt sätt. Jag gillar när människor är personliga. Jag lyssnar heller på nån som berättar hur svårt den har det just nu än en människa som bara visar upp en otrevlig attityd. Jag gillar inte när människor använder floskler. Och BTW*, jag är rätt bra på datorer jag också…

*BTW = by the way


Livet är kort.

Read Full Post »

Det svenska offentliga är snabbt på att kasta sig in i digitala medier på olika sätt. Frågan är bara vad skälen är till detta. För att ”hänga med” räcker inte. Det skriver Sylvia Nylin, VD för Sveriges Informationsförening i en intressant artikel på första sidan på i, ett nyhetsbrev från föreningen. Artikeln behandlar offentlig verksamhets närvaro i sociala och digitala medier såsom Fejan och Twitter och bland annat skälen till detta.

I Sverige är vi kvicka ibland. Och även organisationer som har rykte om sig att vara tröga och byråkratiska tycks ha hoppat på Facebook– och Twitter-tågen. Men det är inte lätt att vara offentlig förvaltning i dessa sammanhang. Sylia Nylin har några frågetecken som det offentliga torde brottas med:

[…] Hur kravställer man […] närvaron på nätet?
Hur motiverar man kostnaderna för satsningen?
Och inte minst, hur kombinerar man de sociala mediernas krav på öppenhet, snabbhet och personlighet med policys, riktlinjer och lagar? […]

Sylva Nylin är tydlig med att hävda att närvaron i sociala medier varken kan eller bör

[…] motiveras med signalvärdet att ‘hänga med’ […]

Hon menar att närvaron måste ha sin grund i en idé om hur den skapar ett värde för medborgarna. Där håller jag fullständigt med! Att bara ”hänga med” räcker inte, det måste finnas nåt som är till nytta för det allmänna! Att finnas på Fejan ger ju ett signalvärde i sig – för den offentliga verksamheten. Men är närvaron där till exempel endast en passiv närvaro får det ju motsatt effekt för det offentliga…

Sylvia Nylin lyfter fram Stockholms läns landsting och dess satsning på Vårdguiden på Facebook. Idén var först att försöka få unga stockholmare att vaccinera sig mot svininfluensan förra hösten. Men kontot lever kvar ett år senare och har idag ungefär 3 700 anhängare. Där kan man ställa frågor om enklare åkommor och svaren kommer snabbt i form av råd och hänvisningar, bland annat. Smidig och obyråkratisk hjälp för allmänheten och för Vårdguiden en insyn i vilka frågor kring hälsa och sjukvård som är på tapeten!

Sylvia Nylin ser många möjligheter med det offentligas närvaro i sociala och digitala medier. Samtidigt inser hon att balansgången är svår. Hur personlig ton kan det offentliga till exempel ha utan att det blir fånigt? Hur förmyndaraktigt kan man ”tala” och fortfarande ha anhängare? Just att ha rätt ton är det svåra, anser hon.

Jag är benägen att hålla med! Rätt tilltal är viktigt. Många politiker är tillika bloggare och i en blogg finns det ju möjlighet att ha en riktigt personlig ton om man så önskar. Men kanske bör det offentliga rannsaka sig självt och bestämma vilka delar som kan vara lämpliga på Facebook och Twitter. Och vilka personer som kan vara lämpliga att sköta sidorna/kontona. Det är ju det, också… Människorna bakom…

Vad tycker du om offentlig verksamhet på till exempel Facebook? Kan man ha nån nytta av det???

Read Full Post »