Ett inlägg om oro inför morgondagen och skamkänslor inför dagen.
Systemet är i olag, kugghjulen vill inte funka som de ska.
Hela systemet mitt verkar vara i olag. I morse ville jag inte gå ur sängen, för där jag låg kände jag inte av ryggen nästan nånting. Och när jag kliver upp vet jag att jag känner av den. Ordentligt. Medicinen och magen går inte ihop heller och utan att gå in på detaljer kan jag säga att det är ganska bra att jag inte äter så mycket. Förutom i fredags hos Fästmön. Då blev det alldeles för mycket lagad mat. Tur för mig att det bara blev lite prästostbågar och några godisbitar igår kväll till middag. (<== ironi, men sant)
Min största oro är förstås hur det ska gå och jobba i morgon. Av förkylningen återstår mest lite nästäppa och hosta, men inget jag mår dåligt av. Det är ryggen… Eftersom jag var dum nog att läsa jobbmejl i fredags inser jag att jag har fått ett uppdrag som kräver rörlighet i veckan som kommer. Och jag vet ärligt talat inte hur det ska funka.
Måste få tyst på oljudet.
Igår telefonerade jag med mamma. Två gånger. Hon blir så orolig när hon förstår att jag faktiskt är sjuk. Och då måste hon liksom ringa en gång till. Efter en stund. När jag försökte slumra lite. Och telefonen var på så långt avstånd att jag måste fara upp ur den bekväma ställning jag hade hittat efter en förmiddag i nästan total smärta (typ en nia av tio på smärtskalan). Men så klart jag blir glad av omtanken. Det är inte det. Det är att en telefonsignal tycks trigga en obetingad reflex hos mig – jag måste bara få tyst på oljudet, typ. Och då reser jag mig för snabbt och obetänksamt – och HEPP! så känns det som om jag ska gå av.
I morse vaknade jag vid sjutiden av att grannen vägg i vägg gapade på sitt/sina barn igen. Det bara ekade. Men faktum är att det lät som om nån plingade på där och bad dem dämpa sig. Jag tycker att man borde förstå det själv att man kanske är lite tystare en tidig söndagsmorgon. Uppenbarligen är det inte så. Men så klart jag blev tacksam för att det blev tystare! Jag kunde i alla fall slumra en stund till. Vägrade gå ur sängen före klockan nio – se inledningen av inlägget.
Dagens mål är att duscha och tvätta håret. Måste bara få igång ryggen så att jag orkar stå den kvart det tar. Egentligen skulle jag inte behöva tvätta håret eftersom jag ska till frissan i morgon kväll och få det både tvättat och klippt. Men jag känner mig ofräsch.
Mamma ska få ytterligare ett samtal idag. Inte för jag vet vad vi ska prata om när det mesta sades igår, men jag får väl passa på att ligga på golvet och göra övningar samtidigt. Det blir bara lite jobbigt att hålla luren då. Samtidigt är det ett bra tillfälle att utnyttja.
Nu är det inte min fru som fyller år idag, men jag kunde ju ha skickat blommor till mina fyllande vänner, till exempel…
Om en liten stund ska jag skicka iväg grattis-sms till två vänner som lyckas fylla jämna år idag. Jag skäms för att jag inte har ordnat nånting till dem, men skyller på att jag har varit mer eller mindre däckad i veckan. Icke desto mindre finns det ju nåt som heter internetshopping… Ja, det var mycket dumt och inte snällt av mig alls… 😳
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 