Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nypa till’

Ett inlägg om sköna dar.


 

 Bubbelvatten

Fräscha och citronsmakande bubblor i mitt glas.

Sköna maj… Ja, epitetet skön kan en verkligen ge månaden maj i år. Förra veckan var det kallt, regnigt och blåsigt. Sen några dar är det ljuvlig värme och balkongsittarväder. Än så länge har rökarna/grillarna och jag lyckats undvika varandra, så jag har kunnat sitta mycket och länge på min balle*. Det är jag förstås tacksam för samtidigt som det kan irritera mig att andras… laster och matlagning tvingar mig att sitta inomhus vissa heta sommardar med stängda fönster och dörrar för att kunna andas utan att det gör ont.

Igår eftermiddag och kväll kunde jag i alla fall njuta av att sitta och läsa, med markisen lite nerfälld så att en ljum liten vind kunde passera. Jag hörde hur nån i huset stökade på sin uteplats och det var inte utan att jag blev rätt avundsjuk. Jag skulle också vilja ha en liten plätt, en liten trädgård, där jag kan odla några örter, kanske några rader potatis, och framför allt: ligga under ett träd och läsa böcker. Men ärligt talat var det inte fy skam att bara sitta på ballen och läsa och dricka kolsyrat vatten smaksatt av citron. För vätska behöver en i värmen!

Romarblod och Helgonet och utpressarna

Jag läste ut den översta boken och påbörjade den undre.

 

Tjugfem

Eh… saknas det inte nån vokal här, typ ett o..?

Men jag satt faktiskt inte bara och läste. Då och då nöp jag till mina Wordfeudmotståndare med mästerliga ord, fast… jag förlorade en och annan match trots det. Sen skrapade jag en Sverigelott i hopp om att bli miljonär. Jag fick fyra Sverigelotter av vännen Lena och två Trisslotter av mamma i födelsedagspresent. Hoppet om att bli miljonär grusades också. Ändå fick jag skratta, för de där på Sverigelotten verkar inte vara så bra på att stava… En och annan vokal saknas.

Framåt kvällen gick jag in och grillade min lax i en panna på spisen. Till laxen gjorde jag potatis i ugn och en sås av crème fraiche, rom och rödlök. Jag var lite nervös för hur magen skulle ta emot det hela, men när jag väl serverade mig maten på ballen var jag så vrålhungrig att jag struntade i rädslan. Det gick ganska bra att äta, bara jag tog korta pauser då och då. Sen har magen klagat lite under morgonen. Samtidigt behöver jag både proteinet från fisken och fettet från såsen för att systemet ska hållas i balans. Till firren serverade jag mig ett glas Moulin Blanc, ett vitt vin som Fästmön inhandlade för ett tag sen. Notera att jag frågade om lov först innan jag tog nåt vin!!! Vinet är lättdrucket med en touch av citrus och gjort på sauvignon blanc och chardonnay. Rejält kylt smakade det fina fisken till… fisken…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Den här veckan, 
den sista i både livegenskap och frihet, märkligt nog, har jag haft ganska mycket att göra. Därmed inte sagt att det var tråkiga saker jag har gjort. Igår var jag till exempel och fick håret klippt. Mästerfrissan M gjorde sitt bästa och jag la ut en bild – en selfie! – på det här igår. Fast jag måste säga att baksidan är bäst! Tyvärr kan jag inte ta nån vettig bild som visar hur M får till den där virveln jag har bak i huvet, men du får i alla fall se hur härligt och somrigt snaggad jag är i bakhuvet.

Snaggad

Somrigt snaggad i bakhuvet.

 

Kaffe och Helgonetbok i sängen

Kaffe och Helgonet – en bra start på den här lördagen!

Den här lördagen har knappt börjat. Jag har legat i sängen och läst och druckit svart kaffe, så som jag brukar göra på helgmorgnar. Strax ska jag in i duschen och sen blir det frukost. Dan ligger blank och oplanerad framför mig. Kanske besöker jag den äldre kvinnan som ville bjuda mig på kaffe den här veckan. En tur till Tokerian blir det i vart fall, för jag behöver mer bubbelvatten och lite annat, typ middag. Mamma ska få ett samtal idag eller i morgon, men i morgon hämtar jag Anna när hon har slutat jobba och direkt efter det ska vi titta på en lägenhet.

Nu är det emellertid fortfarande lördag och jag laddar och laddar och laddar inför jobbstarten på måndag. Till kvällen idag kan det bli dragning i galgtävlingen. Än finns det chans att klämma till med ett klokt/roligt/elakt/oförskämt svar. Klicka på bilden nedan så kommer du till inlägget med tävlingen!

Galge roligt du kom

”Roligt du kom” står det på galgen, men vad står det på galgen bakom???


*min balle = min balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att vara yngre och äldre och vilja passa in. Eller ha auktoritet. Bland annat.


Häromdan hamnade jag
i en intressant dialog med en av mina mycket yngre kollegor. (Maj gadd, jag skulle kunna vara morsa till den kollegan, när jag tänker efter.) Vi pratade om glasögon. Idag tycks brillor ses som en accessoar snarare än ett hjälpmedel. Alltså har många yngre ganska stora glasögon. I min generation var det ett funktionshinder att vara närsynt. Och funktionshinder var nåt skämmigt som skulle döljas. Än idag är de brillor jag har – i princip endast hemma – mycket små och nästan båglösa… (De var emellertid svindyra ändå.)

Rayban glasögon

Mina svindyra, men nästan båglösa.


Min mycket yngre kollega
har upptäckt att glasögon till och med är en sån accessoar att de ger intryck av auktoritet… Och kanske är det just när man är ung som man för detta behöver accessoarer… Fast jag kanske ska prova nån dag och se om det gör nån skillnad i hur jag blir bemött när jag bär glasögon i stället för linser.

När jag var mycket yngre skulle man inte ha nåt funktionshinder som närsynthet. Den som hade hörapparat var ju förstås totalt ute och ofta klassad som mindre vetande. Hörapparaterna var stora, klumpiga och beige – och skitfula. Jag hade inte hörapparat, men skulle ha behövt glasögon redan på mellanstadiet. Jag klarade mig undan tills jag var 20 och började plugga vid universitetet. Då höll det inte längre.

Som barn var jag också överviktig. Strax före puberteten, i samma veva som skolsyster tyckte att jag skulle ha brillor, var jag lite överviktig. Jag fick gå och träna en gång i veckan i grupp med andra tjockisar. Jag fick lära mig att tjockisar klär sig i tjockis-svarta kläder – inte i nånting med färger i och absolut inte i ränder. Men ärligt talat var jag inte särskilt tjock då, på den tiden. Det var bara omgivningen som tyckte det. NU däremot, är jag tjock. (<= självinsikt)

För några år sen hade jag en kompis som var tjock som en gris. H*n klädde sig i både färggranna och randiga kläder, ofta grälla färger och paisleymönster till och med. Men h*n var typ tio år yngre än jag och hade inte med sig Jante på axeln från Metropolen Byhålan… För i Metropolen skulle man vara smal, vägra mössa på vintern, inte ha brillor, men vara socialdemokrat. Annars fick man inte vara med.

grisar

Grisar kan vara söta trots att de är tjocka.


Idag tycker jag
att varken kroppsform eller brillor avgör om en människa är söt eller till och med vacker. I mina närsynta ögon med brytningsfel blir en människa riktigt jävla ful när hon är elak, bara. Jag har så många exempel på den typen av människor som jag skulle kunna radda upp här. Men jag avstår. Det räcker med att jag nämner mig själv. (<= självinsikt)

De senaste åren har jag lärt mig att auktoritet inte sitter särskilt mycket i kompetens. Som chef ska man vara karismatisk och framstå som obyråkratisk – men man ska kunna – och gilla! – att nypa till då och då. För att visa att man är chef. Sen kan man göra lite som man vill däremellan. Man kan ställa krav och regler på medarbetarna utan att för den skull följa dessa själv.

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva kring detta med yngre och… lite äldre. Jag inser att jag har blivit som mina föräldrars generation: jag tittar på de yngre och tycker att de är så otroligt naiva, samtidigt som de är väldigt bra på sina datorer, typ. Men vad har man för nytta av en dator om det plötsligt inte finns nån el, ungefär..? En fråga värd att tänka över.

Det finns flera såna frågeställningar man kan fundera över. En annan är att huruvida man ska kommunicera på samma nivå som den man kommunicerar med – om man vill nå fram. Om man bara har till syfte att förvirra mottagaren eller att få denn* att känna sig korkad och mindre vetande, är det hur lätt som helst att slänga sig med floskler och modeord.

Jag tycker för övrigt att det är mycket mer värt när nån berättar om sig själv på ett rakt och ärligt sätt. Jag gillar när människor är personliga. Jag lyssnar heller på nån som berättar hur svårt den har det just nu än en människa som bara visar upp en otrevlig attityd. Jag gillar inte när människor använder floskler. Och BTW*, jag är rätt bra på datorer jag också…

*BTW = by the way


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var en skön lördagskväll ute i Himlen igår. Min ork är ju inte på topp, men jag tycker ändå om att ha människor familjen omkring mig och ljud.  Då känner jag att jag är nåt annat än bara en som har ont, ungefär.

Fästmön lagade god mat – tacos – och vi åt och glufsade i oss allihopa. Det är bra mat, för då kan var och en ta det den vill ha.

Anna och jag spelade flera omgångar Wordfeud, det är avkoppling för mig, samtidigt som hjärnan får anstränga sig lite. Med oss i cyberspace var även Stormästaren själv. Jag åkte på däng alldeles nyss när den sista matchen avslutades för en stund sen.

Ett lördagsljus för dem som inte är med oss längre.


Jaa, Jerry och jag
kanske inte är världsbäst på att kommunicera alla gånger. Men vi kan åtminstone mötas för att spela Wordfeud! Skämt åsido, vi har inte löst alla knutar oss emellan, men vi kommunicerar och det känns bra och vuxligt. Till skillnad från andra, som dessutom har mage att kalla mig hen. HEN! Jag är för fan en HON! Är MAN totalt jävla okunnig, eller??? Dessutom på Fejan, där jag inte finns. Jag stod fast vid det jag skrev i mejlet till personen ifråga:

[…] Nu ska jag inte besvära dig mer. […]

men MAN har visst svårt att inte få sista ordet. Att få nypa till där man tror att det inte syns – eller också är MAN mycket medveten om att jag får information – skvallervägen. Det är ju den vägen MAN brukar använda sig av. Jag ska inte hänga kvar i detta nu, jag ville bara säga – för jag vet att min blogg läses – att jag sträckte ut min hand mot ett helt gäng människor och det var bara två (2) som inte ville ta den. So be it!

Min bästa Storasyster ringde nu på förmiddagen och var vänlig nog att informera mig om ett datum när det är tid för avsked. Det är en sån tid nu. Tid för avsked, på många sätt och för många…


Livet är kort.

Read Full Post »

De senaste veckorna har allt fler dagstidningar infört nya regler för läsarnas kommentarer. Det handlar om att man måste logga in, skapa sig ett konto. Lokalblaskan anger skälet till detta att man har tröttnat på framför allt hatiska och rasistiska påhopp.

En del dagstidningar låter externa företag granska kommentarerna innan kommentarerna publiceras. Det vanligaste skälet till att man tar bort kommentarer är att två personer som debattörer genom kommentarerna börjar kalla varandra för

din jävla idiot

eller nånting ditåt. Ett annat skäl till att en kommentar plockas bort är irrelevanta kommentarer, det vill säga att man inte håller sig till ämnet, helt enkelt.

Dagens Nyheter har tillfälligt stängt av möjligheten för läsarna att kommentera. Dagens Nyheter har nu slagit på kommentarsfunktionen igen – för ett par artiklar. Detta i väntan på ett system som kräver inloggning. Detta beräknas bli infört i mitten av oktober. Troligen blir det ett system där du loggar in via ditt Facebook-konto, med Open ID, exempelvis sitt Google-konto, eller genom en registrerad en e-postadress.

Expressen väljer under en övergångsperiod att ha förhandsmoderering av kommentarer. Detta för att undvika personangrepp och rasistiska kommentarer. Så småningom kan det bli inloggning liknande den som Dagens Nyheter planerar att införa.

Aftonbladet kör en lite annorlunda variant. Man ersätter anonyma kommentarer med öppna och tidningens reportrar ska ägna en del av sin arbetstid åt att föra en dialog med läsarna. Man registrerar sig helt enkelt med sitt namn och därefter måste man logga in med lösenord för att kunna kommentera.

Egentligen gillar jag inte censur. Jag gillar inte registreringar heller. Men, jag tycker att det är helt OK att vissa kommentarer plockas bort eftersom de till exempel är kränkande mot en eller annan folkgrupp.  Så gör jag på min blogg. Pennan kan vara vass på min blogg, men det finns gränser.


Pennan kan vara vass på min blogg, men här finns också gränser.

                                                                                                                                                                                                                                                 Jag tar mig också friheten att inte publicera kommenterar som inte har med inläggets innehåll att göra. Det har hänt att jag har avbrutit diskussioner i kommentarsfälten eftersom de har spårat ur. Vid ett tillfälle satte jag streck i debatten genom att stänga av kommentarmöjligheten helt till ett inlägg. Då hade kommentatörerna fått åtskilliga ”tillsägelser” att hålla sig till ämnet, men inte hörsammat dessa.

Det är den lilla Administrationsskorpionen som nyper till ibland. Tyvärr är den inte helt korrekt inställd utan ibland spamklassar den kommentarer. Jag försöker se till att detta justeras så snabbt jag bara kan.

Jag har även spärrat vissa personer från att kommentera – bland annat därför att jag tycker att de har brutit mot min bloggs enkla kommentarsregler:

  1. Diskutera sak, inte person som kommenterar.
  2. Håll dig till ämnet!

I gengäld svarar jag på alla kommentarer som publiceras. För det tycker jag tillhör vanligt hyfs. Och det är ju också intressant att fortsätta debatten även ”efter inlägget”.

Read Full Post »

Ha! Det är tack vare mig min mamma kan firas idag! Äh, bara skojar! Jag älskar min lilla mamma och tycker att det är trist att vi inte kan vara tillsammans idag. Inte har hon nån dator heller och kan läsa min blogg (fast det kanske är lite bra..?), men stort GRATTS till mor!


Grattis, lilla mamma, på Mors dag!

                                                                                                                                                                Jag hoppas att alla ni som skryter över era barn åtminstone får ett grattis av dem idag. För det är ni värda, alla mammor! Annars är jag rätt trött på föräldrar som ständigt talar om sina barns förträfflighet. Jag vet inte vad det är, men det irriterar mig. GAH! Jag kanske är avundsjuk? Då är det populärt att nypa till, har jag fått erfara. Sen kan man ju alltid skylla på att man blivit näpst. Men å andra sidan har jag ”på gamla dar” fått min beskärda del – fyra bonusbarn! Inte illa pinkat av en tant som inte är nån barnmänniska! Bäst av allt är att jag gillar dem alla fyra också. Mycket. Och jag skryter om dem – när de förtjänar det. Annars blir det liksom inte trovärdigt.

Igår fick jag äntligen träffa mina fyra bonusbarns mamma. Jag var och hämtade Anna efter jobbet, för jag hade i ett piggt ögonblick lovat att skjutsa ut henne till IKEA för att köpa glas inför Studentdagen på onsdag. Inte kände jag mig superpigg heller, men jag hade lovat och allt gick för övrigt bra. Nybyggda IKEA-huset i Uppsala må vara skitstort – det har dock tack och lov kvar sina genvägar… Vi kom snabbt igenom huset – med vitvinsglas och lite annat, precis som alltid när man har varit på IKEA.


Ett dussin såna här, blev det bland annat.

                                                                                                                                                                    Vi åkte ut till Himlen med glas och porslin och medan Anna rafsade ihop en ryggsäck tog jag en tur till ICA Solen för att köpa fil och mjölk och bröd. Nån middagsmat blev det inte, för vi hade bestämt pizza till kvällen. Resten av eftermiddagen och kvällen såsade vi och slafsade pizza, åt lite Pringleschips av den ena och den andra sorten och glodde på film.

+           
Pringles rule just nu! Kul att prova lite olika smaker!

                                                                                                                                                                   I vanliga fall är jag rätt konservativ och håller mig till chilibågar. Men av nån anledning har chilibågarna börjat bli svåra att få tag i! ICA Heidan har aldrig sålt dem, Tokerian verkar ha slutat ta hem dem, ICA Solen hade slut sist. Därför inhandlade jag två påsar när jag var på ICA KvantumStormarknaden sist. Fast dit kan jag ju inte åka varje gång jag vill ha chilibågar…

Kvällen avslutades med att jag började läsa Cirkeln. Hade väl tänkt läsa en två, tre sidor. HA! Det blev över 50 sidor lästa innan jag släckte. Tänk att en ungdomsbok kan vara så bra att en tant som jag har svårt att släppa den! Om jag ville sätta Maria Engelwinges bok En SHOT till tack i händerna på äldsta bonusdottern, skulle jag nog vilja sätta Cirkeln i händerna på yngsta bonusdottern.

I morse började Anna jobba klockan sju. Det passade mig utmärkt – nåja… – för jag skulle Ut på Uppdrag. Det hade regnat hela natten och var blött ute. Jag var seg, infektionen är envis och hela jag känns full av slem i de flesta hålor. Detta gör att jag inte känner varken smaker eller dofter så bra. Egentligen skulle jag ha kunnat äta morötter, som jag verkligen avskyr, i stället för chips igår. Men i morse när jag var Ute på Uppdrag kände jag en doft och fick ett doftminne, ett 30 år gammalt sånt. Tänkte på vad jag ägnade mig åt då och vad jag gjorde nu. Då var jag så full av drömmar och förhoppningar – och jag skulle då verkligen INTE ägna resten av livet åt det jag gjorde just då. Idag tänker jag att mitt liv kanske slutar inom det området. Jag skäms inte för det jag gör och jag är inte bitter. Jag minns fortfarande själva händelsen som om det var igår. Men jag tänker inte på den. Jag går vidare och jag är tacksam.

Samtidigt kan jag misstänka att somliga känner en viss oro. Jag läste nåt häromdan som fick mig att sända en tanke till en person som sist jag såg honom bytte trottoar. Han ville slippa hälsa på mig. Men jag sänder en tanke för jag tänker att han kanske är på väg att hamna där jag är. På natten drömde jag om honom. Han kom cyklandes på en illgrön cykel… Samma natt drömde jag också att jag bjöd ett x på fika. Det skulle ALDRIG falla mig in, verkligen INTE! Så drömmar är inte alltid sanna… Men kanske har jag henne i tankarna när jag tänker på lösa muttrar, en gång för länge sen på min cykel, häromsistens på min bil. Kopplingen? That’s for me to know and for you to find out!

Nu ska jag öppna mitt namnsdagskort från mamma! Idag är det nämligen det namn jag heter i förstanamn, det namn jag skulle kallas. Men likt Alexander Bard, som ju kallades Magnus när vi gick i samma gymnasium, bytte jag till min andra förnamn. Mitt tredje förnamn talar om att jag är min fars barn. Funderar på att ta det till efternamn. Och kanske återta mitt förstanamn. Vilken totalförändring! Härnäst kommer jag väl med kjol och smink också… Bevare oss!

Read Full Post »