Ett inlägg om en film.
Idag för 100 år sen föddes Ingrid Bergman. Märkligt nog dog hon på sin födelsedag också, år 1982. Filmen Jag är Ingrid har nyligen haft premiär. Lika bra fast gratis (bortsett från TV-licensen som jag faktiskt betalar) var en dokumentär på SvT1 i eftermiddags. SvT kör faktiskt flera filmer med anledning av hundraårsdagen. I kväll har jag sett Casablanca (1942), en av Ingrid Bergmans bästa filmer. Jag hade inte sett hela filmen tidigare, bara snuttar av den. Klassiska klipp med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. Lite märkligt att se att de spelar så bra trots att de inte alls gillade varandra…
Det här är en seriös film och inte bara en kärlekshistoria. Ja, jo, kärlek är seriöst, men oftast inte när den visas från filmduken. Filmen utspelar sig samma år den kom ut, det vill säga 1942, under andra världskriget. Platsen är Casablanca i Marocko. Där äger amerikanen Rick en bar. Stan styrs av den så kallade Vichyregimen, som är allierad med tyskarna. En dag dyker Ilse Lund upp, en kvinna som Rick var tillsammans med i Paris. Tanken var att de skulle lämna Paris tillsammans, men Ilse kom aldrig till centralen och Rick fick ta tåget ensam med pianisten Sam. Nu har hon emellertid poppat upp igen i Nordafrika – tillsammans med sin make Victor, ledare för en motståndsrörelse.
I kväll har jag sett en riktig gammal svartvit klassiker och en riktigt bra film som fortfarande håller. Inte en enda gång gäspade jag eller blev ointresserad. Det kändes som det filmen ville säga då är synnerligen aktuellt idag, dessutom.
Toffelomdömet blir förstås det högsta.
På onsdag klockan 16 i SvT1 visas den svenska versionen av Intermezzo (1936)
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 