Idag är det sju års lycka för mig! Jag har nämligen varit rökfri alla dessa år. Att sluta röka är bland det bästa jag har gjort.
Även om jag inte exakt idag minns så mycket från sju år tillbaka i tiden, har jag alltid med mig ett minne av att det faktiskt aldrig var svårt att sluta. Innan dess hade jag gjort ett ordentligt försök att sluta under 1990-talet. Misslyckandet var hårt då. Jag klarade ungefär två och ett halvt dygn innan jag tog till ciggen igen.
Det bästa med att ha gett upp rökningen är frihetskänslan. Jag är inte längre fast i en last som är dålig för mig. Det är så skönt! Men det finns nackdelar också. Jag har lagt på mig rejält med extrakilon och när man har kommit upp i min ålder är det svårt att göra sig av med sånt.
Fördelar är emellertid i majoritet! Jag sparar pengar, jag mår bättre, jag har fått bättre lukt- och smaksinne, jag själv luktar/doftar bättre – för jag stinker ju inte rök. Mitt hem och mina prylar luktar inte heller rök längre.
Rök luktar illa.
För mig var det en nära anhörigs sista svåra år och kampen för att andas som gav mig de första tankarna på att sluta med skiten. Den ångesten… När sen min mamma lyckades sluta efter att ha rökt i 50 år, tänkte jag att jag nog också borde klara det – jag hade ju bara rökt i knappt 30 år.
Mamma slutade röka ungefär ett år före mig. Idag är vi fortfarande rökfria. Mamma är tyvärr fast med sin nikotininhalator, men jag vägrade ta till nåt annat hjälpmedel än en medicin som jag åt under en och en halv månad. Och när jag klarade av att sluta på det viset fick jag samtidigt bevisat för mig själv att jag har ett jävlar anamma att ta fram under tuffa perioder. Detta har jag, som bekant, haft nytta av även under senare år.
De sista sju åren av mitt liv har delvis varit hårda, men de har också varit år av lycka. Jag klarade av att bryta ett beroende – och jag är fortfarande fri. Därmed inte sagt att jag inte kan trilla dit i morg0n igen, om det vill sig illa. Men det är inte nån svår kamp längre. Det är bara frihet…