Bredbandsstrul kompenserat med kyrkogårdsvandring och kanelbullar

Ett lördagsinlägg.

---

 

Idag har bredbandet krånglat hela jäkla dan. Den fasta linan, alltså. Först stod det på Bredbandsbolagets driftstörningssida att det skulle komma igång igen klockan tolv. Inte mitt. Sen sket jag i det och gjorde andra saker. Fram på kvällen kollade jag igen. Då står det att det är nåt vajsing just där jag bor och i några områden till och att det blir fixat – på måndag. Men som tur är har vi gjort andra saker idag. Och dessutom är jag ju van vid att ha både hängslen och livrem och kan därför köra trådlöst. Ja, det är skitdyrt att ha både och, men ett bredband som står stilla i två, tre dar är inte acceptabelt när man är jobbsökande. Nu hoppas jag på nån form av kompensation från Bredbandsbolaget, annars jä#¤@$!!!

Det var en perfekt dag för en kyrkogårdsvandring i alla fall. Klockan 14 samlades sju intresserade, inklusive Fästmön och jag, och guiden Lena Ahlström vid Gamla kapellet. Vi gick en lagom promenad runt delar av Gamla kyrkogården i centrala Uppsala. Just den här promenaden gick bland författare främst. Totalt har kyrkogården 14 000 gravar, så man kan ju faktiskt inte palla att se alla på en eftermiddag… Ursprungligen var detta en fattigkyrkogård. Jag lärde mig att nationsgravarna hyser studenter och andra som dött i stan och som de anhöriga inte haft råd att hämta hem. Och att det var Erik Gustaf Geijer, han som står staty nedanför universitetet, som införde ordet ”Hej!”.

Extra spännande var det att se Gustaf Frödings och hans två systrar Cecilias och Heddas gravar eftersom jag dels skrev min C-uppsats om honom, dels har pluggat ihop med hans släkting, författaren Anna Fröding, en gång i tiden. Och Dag Hammarskjölds ganska anspråkslösa gravsten i den stora, båtlika familjegraven! Dessutom blev jag väldigt glad när jag senare på eftermiddagen hittade Dag Hammarskjölds bok Vägmärken i en av boklådorna vid Fyrisån! Den och Bob Dylans memoarer del ett (jag har del två sen en bokrea en gång) fick följa med hem. Men innan vi for hem firade vi förstås Kanelbullens dag genom att inta sådana OCH var sin hallongrotta på Ofvandahls konditori. Sen gjorde vi lite annat också, men det tänker jag inte berätta om för nu ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig – med min gigantiska finne på näsan, helt i klass med Niclas Wahlgrens dito!

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det våras

Ett inlägg om en riktigt bra dag på jobbet.

För en gångs skull ska jag inte gnälla. Jag har haft en riktigt bra dag på jobbet. Då känns det mesta lättare. Det känns nästan som vår i luften.

Vårträdet av förskolebarnens fyra årsträd.

Dagen inleddes med ett morgonmingel. Jag och kollegan K skulle dokumentera det hela – K i bild, jag i text. Det gick smidigt och dessutom var det både intressanta och roliga saker på dagordningen. Sånt gör ju också jobbet bra. Bland annat fick vi se exempel på årsträd som barnen på en av våra förskolor har gjort. Årets alla fyra träd är gjorda av återvunnet material och material som barnen har hittat ute i naturen. Jag gillade förstås mest vårträdet. För nu tycker jag att det är dags med vår! Blev lite orolig ett tag eftersom det var vitt på marken i morse när jag skulle åka, men nu i kväll har det mesta av det vita regnat bort.

Idag var jag inhoppande intranätredaktör och skrev två texter dit som jag också publicerade. Intranätet görs i en nyare version av vårt webbverktyg och bland annat har ett annat sätt att hantera bilder på. Därför kände jag mig lite rostig eftersom jag ju inte har jobbat med detta sedan KS kom tillbaka vid årsskiftet. Men det gick bra och jag är trygg i förvissningen om att KS gör om det h*n inte är nöjd med i såna fall.

Vidare grep jag mig an några bråkande externwebbsidor under dagen. Det finns en jätteduktig användare som tack vare allt strul nästan tappade lusten helt att jobba med detta. Jag lägger ner mycket tid på att peppa och supporta, lirka och trixa. Fast det hjälper ju inte fullt ut när användarens dator krånglar. Vid dagens slut var det hela tillfixat via min dator och jag tror att användaren trots allt var ganska nöjd. Särskilt som jag berömde och berättade att h*n jobbat med nåt av det svåraste i verktyget… Nu kan h*n nästan göra ”allt” annat! Jag tror h*n blev lite glad och stolt, faktiskt…

Yakitorin var otroligt smakrik. Och vacker, som synes.

Lunchen blev supertrevlig eftersom M lockade ut mig och T på en kortpromme. Vi traskade ner till sushistället. Jag är ju inte överförtjust i sushi, så jag tog yakitori i stället. Inte är spetten som på thaistället nära förra jobbet, men hela rätten är rent fantastiskt god och smakrik. Mycket ingefära och starkt så det öppnar alla kanaler i övre luftvägarna.

M och T är båda kloka och jordnära personer. Du vet, såna där människor som man tycker att man kan öppna sig inför och som man tror att man har känt hela livet. Jag träffade dem båda första gången i slutet av november förra året.

Direkt efter lunch hade jag så äntligen ett samtal med min chef om framtiden. En annons på tjänsten ska gå ut de närmaste dagarna och jag är välkommen att söka – precis som alla andra. Men eftersom en rekrytering ofta tar tid blev jag erbjuden en månads förlängning, det vill säga mars ut. Det passar mig perfekt. Det ger mig ytterligare en månads lön och det ger mig ytterligare en månads tid att söka jobb på. Och det värmde dessutom lite i hjärtat när tre av kollegorna på positivt sätt kommenterade förlängningen när chefen informerade om den via e-post!

Resten av dan gick som en dans, i princip. Under morgondagen är det en del pusslande på startsidan med både nya nyheter och nya toppnyhetspuffar som ska ut. Men jag har kollen. Faktiskt.

När jag åkte hem lyssnade jag som vanligt till Niclas Wahlgren på radion. Jag tycker att han är härlig som radiopratare, bland annat för att han är så glad och för att han bjuder så mycket på sig själv. Härom kvällen fick han göra Världens Enklaste Sportquiz via en kollega. Tror han satte två rätt av fem – ungefär i min klass, alltså.

Det var dessutom lite, lite ljust när jag susade E4:an hemåt. Det våras, tro det eller ej…

Livet är kort.

Read Full Post »

Jessica revival och Rocky road

Ett inlägg om musik och kakor.

Ett TV-program som man kanske inte tror att en Toffla ska gilla, men som en Toffla faktiskt gillar, är Fest hos Bagge Wahlgren. Jag tycker att Laila och Niclas, med efternamnen Bagge respektive Wahlgren, verkar vara både underhållande och lättsamma. Såna där människor som verkligen passar att vara värdpar på fester och middagar. I TV-programmet bjuder de in var sin gäst som de lagar mat och leker tramsiga lekar med. Och som grädde på moset dyker alltid en artist upp och river av en låt, för det mesta på Bagge Wahlgrens hustak…

Igår var det en artist som det har varit ganska tyst om ett bra tag. En tjej som har en gudomlig röst och vars låtar jag störtgillade i slutet på 1990-talet. Men hon tillhörde ett annat liv. Ett liv jag hade då. Många av låtarna förknippade jag med jobbiga händelser. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på CD-skivorna jag har.

Dino – CD:n som bland annat innehåller To be able to love. Mitt exemplar är för övrigt signerat av artisten också!

Så plötsligt poppade hon upp i TV-rutan igår kväll, drack skumpa med Laila och Niclas och deras gäster Lars-Åke och Josephine – Jesscia Folker. Kvinnan med den gudomliga rösten, som jag sist hörde typ 1999. I morse följde hon med ut i bilen. Eller det vill säga CD:n Dino, som släpptes år 2000. Det året jag funderade på om jag nånsin skulle kunna älska igen. Nu är det 2013 och jag vet att jag kan älska igen, mer än jag nånsin har älskat älskar jag – Anna. Och det gjorde inte alls ont att lyssna till Jessica till och från jobbet. Inte ett dugg. Det var som att återse återhöra en god vän.

______________________

Över halva veckan är gjord och jag längtar som tusan efter helgen – trots att jag har massor att göra då. Jag ska köpa julmat, kanske ytterligare ett par klappar och så ska frysen frostas av och hemmet julpyntas. Däremellan vill jag åka ut till Himlen och träffa Anna och ”barnen”.

Det har varit tuffa dagar och det kommer tuffa dagar – på flera sätt och på olika håll. Men i kväll fick jag faktiskt ett telefonsamtal från nån som gjorde mig ledsen igår. Nån som faktiskt bad om ursäkt. Det blev jag glad för.

Anna och jag åt middag på en nyöppnad restaurang här i närheten där man säljer snabbmat. På vägen tillbaka stannade vi till på Tokerian och köpte med oss nåt gott hem – Rocky road-kakor. Du vet såna där kakor med minimashmallows på, såna som ser ut som öronproppar.

Rocky road – kaka med öronproppar på.

Vi hade sån tur att det var extrapris på tre (3) Rocky road-kakor. Dessutom fanns det bara en kanelbulle kvar. Så med oss hem följde tre kakor och en bulle. Dessa delades nogsamt och förtärdes till kaffe. Nu kommer skiten nästan ut genom öronen. Lätt illamående, alltså… (Understatement of the day.)

Nu ska jag göra dagens surfrunda hos mina Kickor & Pluttar innan jag joinar min darling igen. Och snart är det dessutom läggdags. Vart tar tiden vägen..?

Livet är kort. 

Read Full Post »