Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nekrofil’

Han brukade gå. Trava gata upp och gata ner. Gärna i villaområdena. På nätterna. Ibland var han rädd att han skulle uppfattas som en ‘ful gubbe’, men han blev aldrig stoppad av någon ordningsmakt och han undvek så gott det gick andra människor.

En nattvandrare blev han. Nätterna var rofyllda och hade andra dofter än dagarna. Ibland kunde han roa sig med att gå mitt i vägen på stadens huvudgata. Kanske plocka en tulpan eller två ur någon av stadsparkens rabatter. Bara för att.

Han blev lugnare till sinnet, det måste jag säga, sedan han började med sina nattliga promenader. Däremot tror jag inte han blev lyckligare. Snarare var det nog så att han kände sig mer ensam. Men det var också så att han sökte ensamheten, behövde den, hade svårt att tolerera andra människors närvaro.

Han vände förstås på dygnet. En man klarar sig inte på endast ett par timmars nattsömn. Han sov därför dagtid. Vaknade efter lunchtid när någon av husets skolflickor återvände till hemmet från skolbänken.

Hur skulle en sådan som han någonsin kunna ‘komma igen’ och anta vanliga tider som vi andra dödliga? Det var ju inte konstigt att han stötte samman med en och annan övrig udda existens nattetid. Den vid det här laget kända nekrofilen med det vackra håret var en av dem. Och det var så deras historia inleddes…

Read Full Post »

Det gjorde mig ont att skvallret om E hade så starka vingar. Det spred sig till och med från landsända till landsända! Det var den ena påhittade sagan efter den andra – och inte en enda av dem var sann.

Ty de enda som kände till sanningen, hela sanningen, var E och D.

Det märkliga i kråksången var emellertid att E kände till vissa delar och D andra delar. Men ingen av dem kände till allt. Därför var det kanske inte helt fel att det föll på min lott att utreda det hela och komma fram till den totala sanningen.

Jag kan till viss del se att E inte var helt utan skuld. Men hans skuld låg i hans oförmåga att ljuga och hans närmast tvångsmässiga drift att alltid tala sanning. Jag råkar för övrigt veta att E inte var plump på något sätt. Han sa inte sanningen för att såra människor. Jag vet också att E många gånger höll inne med sanningen därför att han inte ville såra människor. Det är först nu jag inser att han kanske valde att säga fel sanningar om fel personer. Och att han var en smula högmodig och naiv när han trodde att han kunde komma undan med sanningssägandet…

När jag nu står här allena, utan någon E längre vid min sida, finns det liksom inget mer att förlora. För den dagen D ruinerade E:s liv blev också dagen då mitt eget liv ödelades.

Så, som sagt, det är inte svårt för mig att utreda hela sanningen, jag vill ju också känna den! Sanningen, som jag just nu är alldeles inpå… Med dottern ur vägen och frun på kroken…

Jaså, jag har inte nämnt vår kära nekrofils ytterligare… fäblesser? Hon njuter inte enbart av de döda, hon njuter även av dem som dödar. Och jag har vänt hennes blick från D till mig själv. Hon vet inte att den döda är hennes egen dotter, hon vet bara vad jag är kapabel till… Och hon dras till mig, jag har sett hennes blick, jag har sett hur den vandrar till min, hakar i min, när vi vistas i samma rum. För jag har naturligtvis ordnat det så att vi ofta och länge vistas i samma lokaliteter…

Read Full Post »

Han berättade för mig om det första besöket på Myndigheten. Han talade bara om det en enda gång. Hur förnedrad han hade känt sig. Utanför hade han mött en av dem som hade kunnat stå upp för honom, men som inget sa eller gjorde till hans försvar. Detta möte ansåg han vara ett dåligt omen. Men trots allt hade de båda mötande stannat upp och talats vid, som om det var en helt vanlig träff, en helt vanlig dag.

Det var nog den här dagen han började dö. Intill dess hade han närt ett visst hopp. Fotona på honom från tiden efter kraschen men före Myndigheten, till exempel, var av en person som blivit klubbad som en säl, men som ändå rest sig igen. Intensiv blå blick stirrade rakt in i kameran. Ögon som inte vek undan en millimeter.

Men så detta besök… Han berättade att han träffat en, två, tre, fyra handläggare och andra personer. De hade alla pratat om sina framgångsrika barn i USA och Thailand, men när det gällde honom själv hade dessa 55+-damer (en del var nog 60+) suckat och skakat på huvudet och mumlat

…marknaden…

Han hade behövt få lite hopp ingjutet. Lite hopp och tro. I stället blev han matad med andras förträfflighet och sin egen ofullkomlighet. Inte konstigt att döden började inträffa den här dagen…

Och hustrun… Ja just det. Mannens hustru! Hon var ju naturligtvis inte deprimerad, hon var nekrofil…

Read Full Post »