Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nätverk’

Ett inlägg om väder och vind och om att knyta kontakter. 


Regnet kom äntligen igår kväll.
Lagom till Morden i Midsomer smattrade det mot tak och fönsterbleck så där hemtrevligt som bara sommarregn kan smattra. Så där så att man verkligen känner hur tillåtet det är att vara inomhus idag. För det dåliga vädret har fortsatt. I skrivande stund vräker det ner. Jag gillar verkligen regn!

Nu kan jag fortsätta att nätverka framför datorn! Ifall du har missat det så har jag reggat mig på LinkedIn. Jag har inte alltid så lätt att gilla vissa sociala medier, men detta tilltalade mig eftersom det handlar uteslutande om jobb och kompetenser. Jag är långt ifrån världsbäst på det. Jag stapplar fram, famlar, försöker få till en profil som är jag.

Ulrika Hurtig

Jag.


En bra grej
är att man kan ge varandra rekommendationer, till exempel kollegor emellan eller affärspartners. Men det som slår mig ganska omgående är somligas ointresse av att såväl knyta kontakter som att lämna rekommendationer. Vi är tillbaka till det där att den som har jobb har råd att vara lite seg på att hjälpa andra.

Man kan inte få rekommendationer av nån som inte har accepterat ens kontaktförsök. Det tycks ta tid att svara på en sån förfrågan också, men jag har i skrivande stund 17 kontakter. En av dem har tagit kontakt med mig, resten har jag kontaktat. Jag har bett om fyra rekommendationer från olika håll. Så här har det gått:

  • En svarade att h*n inte minns vad jag hade för uppgifter
  • En svarade att h*n inte vet hur man skriver rekommendationer (h*n har flera hundra själv…)
  • En har inte svarat alls
  • En har lämnat en rekommendation, en fin sån, dessutom.

Jag skulle önska att alla ni som har jobb för ett ögonblick kunde sätta er in i hur det är att inte ha jobb. Då kanske ni skulle orka/vilja/klara av att skriva några rader. Och är det så att du inte har nån lust att skriva en rekommendation, säg det då så jag slipper sitta och vänta/tro/hoppas.

I övrigt är det inte helt enkelt att få till nånting bra. Jag hittar inga instruktioner på LinkedIn. Men det finns förstås inga färdiga mallar för hur man gör. Var och en gör som den vill. Målet för somliga kanske är att få många kontakter, men för en del handlar det om att få kontakter som leder ut i arbetslivet igen.

Man kan knyta kontakter med vänner också och det har jag gjort. Men vi pratar inte socialt på LinkedIn, det finns det andra fora för. Jag noterade också vem som var allra först att svara på en kontaktinbjudan från mig. Det var fru Nätverk herself, Fatou, förstås! Tyvärr kan jag inte skriva nån rekommendation om henne, för hon är ”bara” min vän på LinkedIn, vi har aldrig jobbat ihop. Men söker du en driven och målmedveten kvinna som skulle kunna sälja sin pappas gamla slips till dig och som har diplomatin i blodet utan att alls vara mesig – då är Fatou alldeles rätt att anställa! Bara så du vet. 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan spånar om vad hon SKULLE kunna göra härnäst på jobbet.


I våras byggde jag ju ett hus.
Eller… mer korrekt: jag byggde en webbplats om Huset jag jobbar i och för dess personal. En webbplats är ju ingen statisk kanal för information, men arbetsgivaren har ännu inte bestämt sig för vem som ska vara ansvarig för just den webbplatsen. Mitt uppdrag ”Webbplats Huset” upphörde den 1 mars, men jag står fortfarande kvar på sidorna som webbansvarig. Och ja, jag erkänner, jag går in och småpetar ibland och gör lite saker så att webbplatsens sidor känns aktuella.

finger
Toffelfingret småpetar lite här och var på webben…


Naturligtvis tycker jag att Husets webbplats ska ha en webbansvarig.
Jag skulle gärna fortsätta ha det ansvaret, men då måste arbetsgivaren erbjuda mig nånting jag kan överväga. Dessutom skulle jag vilja fortsätta utveckla och fundera mer kring om och hur vi ska använda oss av sociala medier. Idag använder vi nästan inte sociala medier alls i jobbet, förutom ett par, tre arbetsrelaterade bloggar (existenser som tycks vara tämligen vegetativa, i alla fall ett par av dem).

För institution 1 jobbade jag ju fram en kommunikationsplan. (Ja, det var ingen skrivbordsprodukt utan jag jobbade bland annat med enskilda intervjuer, grupparbeten med mera.) Nästa steg som vore intressant att ta är att göra en plan för hur vi ska använda sociala medier. En strategi, helt enkelt. Jag hittade ett intressant inlägg med fem tips om hur man bygger en sån social mediestrategi och jag tänkte jag skulle kika närmare på tipsen. Vid första anblicken är de inte långt borta från några av punkterna i en kommunikationsplan, för övrigt. Tack för detta, Meltwater!!!

kikare
Vid första anblicken…

 

  1. Identifiera vad syftet är
    Mål och syfte med saker och ting är alltid viktigt! Varför ska man annars lägga ner tid och pengar på att göra nånting? Här föreslår CIO Magazine, som har sammanställt tipsen, att man måste fråga sig vad man vill: stärka varumärket eller öka försäljningen? Förbättra hur du syns i omvärlden, kanske? Eller sköta din kundsupport? Olika medier är bra för olika saker. För kundsupport rekommenderar CIO Facebook eller Twitter, men för att öka synligheten Google+ och YouTubeMen hjälp! Faller man inte direkt i fällan när vi redan innan vi har definierat mål och syfte diskuterar kanaler???
  2. Ta reda på vem din kund är
    Målgruppsanalys. Här gäller det att kolla vem som är kund och hur kunden använder olika nätverk. Webbanalys och kundundersökningar rekommenderas av CIO. För det är ju kunden som står i centrum när det gäller val av kanal. CIO går vidare och rekommenderar kanaler som Pinterest när unga kvinnor är kunder, Pinterest och Facebook om produkterna är konsumentorienterade samt LinkedIn och Twitter om dina kunder är främst företag.
  3. Välj en kanal som är lämplig för den information du vill dela med dig av
    NU först kommer punkten om kanalval, trots att CIO redan har slängt ur sig några förslag. Men förutom de tidigare nämnda kanalerna nämns här Instagram, som ju är bra om man har saker man vill visa upp – till exempel inredning och kläder. Jag skulle vilja lägga till upplevelser också – allt från hotell till äventyr. Sånt som helt enkelt gör sig bra på bild! För att nå privatkunder med erbjudanden rekommenderar CIO Foursquare, som jag inte känner till särskilt mycket sen tidigare. Foursquare är en sorts nätverk där medlemmar loggar in, förstås, ofta med mobiler, för att hitta till olika ställen och där man kan visa var man själv befinner sig. Lite som Gowalla, men typ mer, skulle jag vilja förklara det enkelt. (Om du inte känner till Gowalla och vill veta vad det är mer detaljerat, klickar du på ordet Gowalla.)
  4. Välj en kanal som är mobilvänlig
    Idag surfar många av oss mobilt. CIO rekommenderar därför varmt att man använder en kanal som är mobilvänlig. Det underlättar också för dig och kunden att kommunicera, interagera.
  5. Pröva olika sociala medier och utvärdera resultatet innan du fattar ditt beslut
    CIO rekommenderar Google Analytics som verktyg för att kolla vilken av de sociala nätverken som får mest besök. Personligen tycker jag att Google Analytics är krångligt att ta fram statistik ifrån, men det beror nog på att jag inte kan använda det för den här bloggen eftersom jag inte kommer in i sidfoten och kan lägga in en mätare. Annars är Google Analytics gratis och har man väl ställt in vilka saker man vill mäta och titta närmare på är det väldigt givande. Jorå. Jag har kikat på det i tjänsten när det gäller våra webbplatser. Men åter till själva prövningen! Det är viktigt att testa sig fram innan man bestämmer kanal. För det är ju inte alltid så att den kanal som är mest ”inne” är den som bäst passar ditt företag/din verksamhet.

Fem bra tips, om än ganska självklara, men samtidigt tips som gör det lätt att spåna vidare – mot en social mediestrategi…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg där Tofflan redogör för uppväckandet av döda samt konstaterar att kaffe är en dryck som håller uppe humöret och att en del företag tycks sakna kommunikatörer…


Ja det blev väl en jävla start
på den här dan! För det första var jag skittrött i morse, eftersom jag såg på en viss semifinal igår kväll. Den slutade runt klockan 23, men vem kommer i säng direkt? Nej, det ska plockas undan, det ska släckas, bäddas upp, stängas av datorer, tandtrådas, tandborstas, tvagas, smörjas eksem… Sen hann jag se slutet på Benidorm och då blir man ju uppspelt och inte trött. Och nej, jag hann inte/orkade inte/hade ingen lust att förbereda nåt inlägg till idag – varken igår kväll eller i morse.

I morse var det 

The Awakening of the Dead 

hemma på min gata i New Village. Och hade jag vetat hur nattsvart det skulle bli på jobbet hade jag verkligen inte stressat…

Hade ett par webberier jag skulle börja dan med, men så fick jag ett mejl om en annan grej som behövde läggas ut. Sagt och gjort, jag fixade det. Det var sen det blev svartMånntro webben inte klarade av att höra stf prefektens stämma via iPodradio???

Allting i elektricitetväg bara dog på jobbet. Datorerna pep till och tystnade, skärmarna blev svarta, telefonerna slutade fungera, nätverket upphörde att existera. Min första reaktion var att ringa Lille M som ju är intendent här. Men jag kunde inte ringa från min mobil till hans fasta telefon, ju. Och den kopplade inte vidare till hans mobil, ett nummer jag inte hade. Jag och rumsgrannen tänkte ett slag ta en promenad – det var ju strålande sol. Men så blinkade det till igen efter en tio minuter.

sol genom persiennen
Det är SOL idag.

 
Tre gånger fick jag starta om min dator innan den fungerade. Sen behövde jag gå på toa. Och vad tror du händer när jag sitter där i godan ro med min bok??? Lights out! Och då snackar vi kolsvart. Jag såg inte nånting. På mobilen har jag emellertid en ficklampa, så jag läste ut kapitlet innan jag gjorde färdigt de övriga bestyren som jag inte tänker beskriva detaljerat här.

Den här andra gången kom inte strömmen tillbaka efter tio minuter. Nån information hittade jag inte nånstans, men nån kom och sa att 10 000 hushåll i södra Uppsala var drabbade. Tänkte i min enfald att det ju måste finnas information att få, kanske via Twitter. Ajfånen kunde jag ju fortfarande surfa på. Men icke! Vattenfall har inte ens ett fungerande Twitterkonto, upptäckte jag och på företagets webbplats finns ingen information av typen Driftstöringar! (Och det är Vattenfall som är vår elleverantör här.)

Klockan tio gick jag in i ett möte där vi pratade och lyssnade på varandra. Det är faktiskt inte så dumt att prova på ibland! Dialog och ögonkontakt är helt klart underskattat. När jag kom ut från mötet var klockan tio över elva. Fortfarande strömlöst. De som har laptopar med fungerande batterier kunde i alla fall ägna sig åt att skriva saker, men de kunde ju inte mejla eller komma ut på internet. Jag stannade för att fota en kollegas skrivbord, för hon är så klok att hon inte litar på Det Papperslösa Kontoret. Smarta A!

Inte papperslöst kontor
Inte ett dugg papperslöst på A:s kontor. Vilken tur!


IT-killarna tog tidig lunch
och jag övervägde att göra detsamma när så lamporna plötsligt blinkade till och strömmen sakta, men säkert återvände. Halleluja! Jag fixade snabbt en nyhet och en notis på externwebben om att vi haft strömavbrott men nu var nåbara igen samt la ut några rader och bilder på institution 2:s intranät. Man måste få skoja lite ibland – och det gjorde jag där, i maskopi med en sektionschef.

Men varför i hela höga h-e fanns ingen information att hitta från Vattenfall? Varför inte utnyttja Twitter som man ju når med en smartphone som går på batteri? Eller gå via lokalblaskan? Den lokalblaska som efter en kort stund la ut att strömmen var tillbaka – vilken den ju bara var i tio minuter här innan allt slocknade igen?! Är det kanske så att Vattenfall är i trängande behov av en kommunikatör som kan agera i kris??? Jag råkar känna till en som snart är tillgänglig för nya uppdrag *PEKAR MED HELA JÄVLA HANDEN PÅ MIG SJÄLV*

Efter att ha jobbat en timme utan förmiddagskaffe och samtidigt vrålhungrig eftersom sedvanlig lunchtid sen länge var passerad, kom jag så iväg för att försöka hitta nån föda. Jag var lite osäker på hur det skulle gå, men jag hade tur och fick både mat och kaffe, dessutom trevligt sällskap från institution 1. På tillbakavägen mådde jag gott igen, kände mig verkligen återuppväckt från de döda fast på ett positivt sätt, så jag passade på att fota några hus i rena glädjeyran. Och så sände jag en tacksamhetens tanke till Nån att det här med långa strömavbrott tack och lov inte är särskilt vanligt i den här delen av världen…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan funderar över sociala medier och dessas betydelse i samhället.


Uppdaterat inlägg: Och nätverkande via sociala medier kan vara en väg till ett nytt jobb.


Idag läste jag en text
 om sociala medier på DN:s webbplats. En forskare i Lund konstaterar nämligen i sin avhandling att sociala medier är en kanal att skapa opinion, men det är ingenting som leder till större demokratisk jämlikhet.

Nils Gustafsson menar att man har lättare att nå fram med sina åsikter om man har resurser och en stark position – även i sociala medier. Och lite grann är det visst så, kan jag hålla med om. Bloggare/twittrar med många läsare/följare når ju odiskutabelt fler personer. Dessutom, om själva skrivandet ses som en resurs, är det ju en fördel om man kan författa bra texter som lockar till läsning.

Så visst är sociala nätverk viktiga även i cyberspace. För om ingen läser det du skriver stannar ju dina åsikter på din blogg, till exempel. Men det Nils Gustafsson menar är att de sociala medierna har förändrat sättet vi till exempel diskuterar politik på.  Detta handlar emellertid mer om form än personer. För det är mer troligt att en van debattartikelskribent också använder sociala medier för att föra ut sina politiska budskap. Men är det inte också så att många har lättare att ha åsikter i sociala medier än i gamm-kommunikationskanalerna???

Samtidigt är sociala medier främst kanaler för de unga, menar Nils Gustafsson:

Enligt mätningar använder nio av tio unga i åldern 15–24 år sociala medier dagligen, medan fyra av tio svenskar totalt inte nyttjar sociala medier över huvud taget.

Jag tänker att det är ganska många människor som inte inser att till exempel Twitter inte enbart är nånting roligt utan väldigt användbart. Där kan du föra ut dina åsikter, utan du kan också bygga nätverk och hålla liv i kontakter på ett annat sätt än tidigare. Och få nyhetsinput snabbt.

tangentbord sv v
Allt som behövs för sociala medier är en dator eller en mobil samt förmågan att skriva – och ett nätverk. Men det senare kan man också skaffa sig via sociala medier.


I mitt jobb försöker jag
 att få allt fler att använda Twitter för att till exempel föra ut sin forskning, men även knyta kontakter. Eller odla kontakter man har i jobbet lite mer. För just Twitter är ju så himla enkelt att använda! Allt som krävs är ju en mobil eller en dator – och förmågan att utnyttja 140 tecken på ett smart sätt.

Men åter till Nils Gustafsson. Han hävdar att den mest jämlika politiska handlingen fortfarande är att gå och rösta och ingenting annat. Och där får han vara oemotsagd – i alla fall av mig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej jag har haft en urjävlig natt. Vaknade vid halv två-tiden, trodde jag, av att klockradion stod och blinkade. Bara det att klockan var kvart över fyra på morgonen. Kunde jag somna om sen? Jaa, tio minuter innan jag skulle kliva upp (alarmet på mobilen går på tio över sex på vardagar). Strömavbrott, alltså! Och som vanligt inte i hela lägenheten utan halva. Detta medförde att inte bara klockradioapparaterna i sovrummet stod och blinkade. I köket visade stereon upp hela sin displaymeny som en non stop-slinga och på micron stod klockan på 88:88. Irriterande och sånt jag inte har tid att fixa med på morgonen, egentligen. Du som känner mig vet att jag gjorde det.

Morgonen var varmare idag. När jag gick och la mig igår kväll visade termometern mer än 19 minusgrader. I morse stod den på -14. Och i bilen visade den -12. Det snöade lite, så nu får jag se fram emot att borsta och skrapa bilen när jag ska hem. Rätt vackert är det i alla fall ute och jag skulle vilja ta en repa mitt på dan och fota. Men jag kommer inte alls överens med Ajfånens kamera. Det blir ett särskilt inlägg om detta framöver. Och då snackar jag inte skoinlägg!

snö i det höga gräset

Det är mycket snö i det höga gräset utanför jobbet.


På vägarna var det snorhalt.
Jag såg faktiskt nästan inga cyklister idag och det var skönt. Det var bara en och h*n cyklade visserligen utan lyse men på trottoaren. Nä, idag var det bilisterna som betedde sig som galningar. En bil skulle in i min fil, men i stället för att sakta ner gasade h*n och körde in precis framför fronten på bilen framför mig. Som tur var  höll jag avstånd, men det var läskigt nära. Filkörning har en del bilister generellt problem med. När det ligger snö på vägarna och man inte kan se vägmarkeringarna tycks det som om man hellre chansar än tänker logiskt och kör försiktigt. Två bilister framför mig på ett ställe tyckte till exempel att vägen var enfilig och körde i mitten. Vägen är tvåfilig. Men värst av allt var nog människan som på 70-vägen kröp fram, vinglade och… jaa, förstås, pratade i mobilen. Det var som sagt snorhalt på vägarna, så jag bara undrar om h*n var dum i hela jävla huvudet..? (Retorisk fråga.)

Idag jobbar jag för institution ett. Där fick jag inte igång datorn förrän efter 45 minuter. Nästa fel är att det inte går att skriva ut. Och rent allmänt är datorn/nätverket seg(t).

Jaa, den här dan kunde ha börjat bättre. Men eftersom den inte gjorde det borde den i alla fall sluta bättre. Jag måste jobba med piskan på folk idag kring forskningssidorna och även skapa och publicera några nya. Jag ska hålla i en one-to-one-kurs i att skapa en personlig hemsida och så är det sedvanligt stormöte här på tisdagsförmiddagen. En helt annan sorts möte än det institution 2 har. På institution 2 är det bar prefekten som talar och det är sällan några frågor. På institution 1 pratar prefekten först och sen alla möjliga som har nåt att informera sina kollegor om. Avspänt, informativt och en väl använd halvtimma varje vecka!

Men igår var prefekten på institution 2 riktigt rolig. Han berättade att varje sommar är en han vid ett tillfälle uppe ett helt dygn. Och varje vinter stannar han i sängen ett helt dygn. Jag blev lite inspirerad till det senare under en av mina juldagar, faktiskt. Å, jag ser verkligen fram mot dem! Jag ska köpa julklappar till mig själv och slå in och jag ska bara köpa saker som jag vill ha. Likadant med maten. Det blir bara julmat som jag vill ha, det vill säga mest sill. Jag tänker snapsa till också. Och slutligen ska jag köpa en jädra massa choklad som jag ska mumsa när jag läser mina braiga julklappsböcker eller ser mina braiga julklappsfilmer som jag har gett till mig själv. Dessutom ska jag sippa päronkonjak. Varje kväll.

Å, nu blev jag genast på bättre humör, lite grann också för att Therese på Twitter hälsade mig välkommen till dagen med orden

God morgon snöflinga!

Det var efter jag hade twittrat att jag är en morrhoppa idag….

Hur ska du fira jul i år??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså i natt… Jag brukar inte ta med mig främmande människor in i mitt sovrum, men jag måste bara berätta om min allra senaste krämpa: klåda i hålfötterna! Jag vet inte hur många gånger jag vaknade i natt av att det kliade som 17. Under båda fötterna! Det syntes ingenting och i morse ser fötterna ut som vanligt. Ett tag trodde jag att jag skulle bli galen. Inte vet jag vad det var. Det kanske var onda hälen som ville krypa ur mitt skinn och lämna mig. Vore inte så dumt. Igår hade jag jätteont och jag ska erkänna att jag stod med den handikappanpassade brödsågen i högsta hugg ett tag, redo att kapa av eländet. I natt hoppas jag slippa både ont och klåda. Jag vill sova, tack så mycket. Vad gäller klådan i hålfoten finns det ett tillfälle när den är värre än när man försöker sova – och det är när man kör bil. Det finns ju ingen chans i h-e att man kan sparka av sig dojan och klia då eftersom man ju sköter bilens framfart med fötterna. Ja, ja, vi får se vad som händer i ärendet.

Jag skickade ett god natt-sms till Fästmön, men det kom inget svar tillbaka. Gissade att hon varken hörde eller noterade det, kanske såg film med barnena. Så jag släckte och somnade rätt gott till Leif GW:s röst på TV:n. (Sen vaknade jag mitt i natten igen av en viss klåda…) I morse hade jag fått ett rött utropstecken i retur till min Ajfån – mitt sms hade inte gått iväg/kommit fram. Irriterande! Jag vet att Anna hade problem med sitt nätverk hemma igår, nåt som inte ska påverka sms. Kanske Ajfånen hade klåda i hålfoten eller nån annan åkomma? I morse fick jag sms från vännen B, så nu verkar det fungera från mitt håll i alla fall. Nåja, jag får träffa Anna och lillskrutten vid en sen lunch idag. För först ska jag delta i ett webinar om hur sociala medier fungerar i kommunikationen mellan företag.

När jag klev upp i morse hittade jag kanske förklaringen till klådan i hålfoten: jag har ett monster som bor ovanpå garderoberna! Jag hann fånga det på bild, hårigt och läskigt är det.

Profilen av ett hårigt och läskigt monster ovanpå mina garderober i sovrummet.


Det där sovrumsmonstret
kanske är en riktig profil! Det kanske är det som kliar mig i hålfötterna under nätterna, bara för att retas. Vad vet jag? Jag kanske skulle kontakta lokalblaskan som idag har börjat med en ny drive

Månadens kulturprofil

Men hallå! Känns inte det lite… östastat??? Jag minns att jag fick skämmas på ett av mina jobb när förvaltningschefen började införa

Månadens medarbetare

Denn* medarbetare skulle premieras med blomma, tårta och diplom – som informatör skulle jag tillverka diplomet samt göra ett reportage i personaltidningen. Detta var emellertid i början av 1990-talet. Nu är det 2012. Inte ens aktuellt att införa

Månadens mupp

för ingen jävel vet vilka mupparna är, längre.

Hur som helst. Lokalblaskan verkar damma av gamla idéer. Vad Månadens kulturprofil får framgår inte. Dessutom står det att de nominerade kandidaterna är tre – fast det är fyra – tre gubbar och en tjej. Nån mer än jag som lider av galopperande dyskalkyli, huh? Men den som vill in och rösta kan göra det här. Jag tänker nog rösta på han med baskern, bara för att han är den enda som har en huvudbonad och sticker ut – såsom en riktig profil ska göra. (Vem fan han är har jag ingen aning om, men vi har faktiskt råkats en gång i min vän kurdens affär. Då tyckte han att vi pratade för länge, tror jag, för han avbröt oss… Lite svårt att glömma sånt har jag, så han skulle passa som profil!)


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag kom till jobbet visade telefonen ett konstigt felmeddelande. Och när jag slog på datorn gick den snällt igång, men datorskrivbordet var alldeles svart förutom två vädergadgetar, en klocka och så datorns papperskorg.

Svart är i och för sig snyggt, men…


Tänk så handikappad man blir i mitt jobb
när varken telefon eller dator funkar! Jag kunde inte ens kolla på vårt intranät efter driftinformation… Det visade sig snart att halva ”företaget” hade drabbats. Skälet var ett strömavbrott igår kväll. Strax efter klockan nio nådde vi cyberspace igen. För min del innebar detta svarta en förlust på en timma och en kvart, ungefär, jobbmässigt sett. Men jag satte mig så klart med en utskrift jag hade gjort tidigare, som tur var, och planerade mitt pratmanus inför onsdag om två veckor. Och faktum är att jag klarade av att läsa mina kråkfötter sen, när nätverket var igång igen, och jag skulle föra in ändringar och tillägg i filen på datorn.

Skriver jag för hand blir det mest kråkfötter, men jag klarade faktiskt av att läsa dagens!


Jag skippade därför
förmiddagsfikat och jobbade större delen av lunchen, även om jag hann springa ner med IS och slänga i mig kesofyllda avocador och rödbetsris. Inte särskilt mättande, så i kväll kanske jag kokar lite färsk pasta som jag inhandlade igår.

På onsdag klockan 16 blir det äntligen sjukgymnastbesök! Jag ska träffa Janne som har behandlat min häl tidigare med akupunktur. Det funkade då, så jag hoppas att jag får det och att det funkar nu också. Vet inte hur många behandlingar jag fick sist, men Janne berättade att han satte tolv nålar… Då hade jag ont bak på hälen, nu har jag ont under. Man kan förledas att tro att det gör ont att få tolv nålar instuckna bak på hälen där man inte är så köttig, men det gör det inte! Bara jag slipper se nålarna, för ser jag dem, svimmar jag. Det som gör ont är när Janne kommer och snurrar på dem i halvtid. Uj, då kan det ila till som tusan!

I veckan ska jag väl också förbereda inför fönsterbytet och börja bära bort balkongmöblerna. Nästa vecka måste jag sen flytta möbler och börja plasta in. Bävar för att leva i detta kaos, men samtidigt har jag ju en alien som pockar på min uppmärksamhet så det här med fönstren får gå som det går. Den 25:e ska jag på läkarbesök på Sjukstugan i Backen och det känner jag mig synnerligen kluven till. Jag inser att nåt behöver hända nu, snart, för jag mår allt annat än bra. Samtidigt har jag väl ingen större lust att bli behandlad hos nån som i princip förstörde mitt förra liv. Jag misstänker starkt att jag, när jag får narkosen vid operationsdags, säger ett och annat om en viss förkrympt själ som trampar denna jord… Vem vet, jag kanske avslöjar ett och annat som denna själ trodde att h*n kunde undslippa. Det mesta finns för övrigt nedtecknat, jag bara väntar på rätt tillfälle att göra nånting med det. Det verkar inte som om jag kan förlåta och därmed bränna det jag skrivit ner… Jag har försökt, men hur starkt jag än har gjort det så går det inte. Det är en kamp med minst två förlorare, emellertid, och jag är en av dem. (För att inte tala om när och kära som indirekt har drabbats.) Tro inte för ett ögonblick att jag inte är medveten om det. Jag är inte alls perfekt som människa, men jag är i alla fall inte ond. Det vet jag med säkerhet. Och jag tycker att min strafftid (för vad? lojalitet? pliktkänsla? viljan att åstadkomma nånting?) borde tidsbegränsas. Man kan inte leva såsom jag lever nu. Jag kan inte leva.

Jag har skrivit i mitt eget blod.


Livet är kort. Ibland tvingar det in en på fel vägar.

Read Full Post »

Hur kan en dag vara både motig och rolig? Jorå, det är inte svårt när man heter Tofflan (nåja, heter och heter…) Det började med att det var tvärstopp i nätverket på jobbet från halv nio i morse och nästan fram till klockan elva. Jättekul – NOT! Min datorskärm blev till och med alldeles svart. Naturligtvis befarade jag det värsta och eftersom jag vet att S inte har påbörjat installationen av min laptop än, sjönk modet.

Gick för att ta mig en mugg cappuccino – och vad händer, tror du? Stopp i kaffemaskinen också! Men jag har ju magiska fingrar och ett visst knep, så till slut fick jag de dyra dropparna. Humöret var emellertid inte på topp, som du kanske förstår. Jag hade massor av saker som skulle göras på webben och det gick ju inte alls. Blev så frustrerad att jag i rasande (!) fart löste det supersvåra sudokut i gårdagens Dagens Nyheter. Bara för att. Fick känna mig smart en liten stund bland alla smartisar…

Den här muggen, som jag har fått av en mig närstående blivande 20-åring, har jag till cappuccinot på jobbet. Förstår inte vad h*n menade med det…


Onsdag och jag pinnade iväg
för asocial lunch till Thaistället – bland annat för att läsa ut Lördag. Men det kändes lite trist när C kom och frågade om vi skulle äta. Som tur var fanns det andra C kunde luncha med.

Eftermiddagen försvann fort och jag fick gjort det jag hade förutsatt mig att göra. Nätverket krånglade inte mer, men snacka om att man är beroende av tekniken… Och lagom till eftermiddagskaffet pirrade mobilen i jeansfickan att jag hade ett paket att hämta på ICA Heidan. Det var mitt härliga bokpaket från Bokus, förstås! Titta bara!

Helene Tursten, Anna Jansson, Mons Kallentoft och Karin Fossum låg i paketet. Vilket gäng!


Jag hann precis hem
innan regnet kom. Ja, jag hade ju förstått stått och snackat (teckenspråk) med CO på vägen från garaget, men vi hann nog in båda två. I skrivande stund är det kolsvart på himlen, men jag vet inte om det regnar så särskilt mycket längre. Det kommer väl. Mina 42 krukväxter har fått vatten och i tvättmaskinen körs en maskin ljus tvätt. Fästmön är och jobbar ända till klockan 21, tråkmånsan. Jag har betalat en räkning och suttit med ekonomin en stund. Det ser bra ut, men, som sagt, framtiden är ju osäker…

Nu blir det ett samtal till mamma innan jag förbereder ett inlägg eller två till i morgon, för tidsinställd publicering. Månntro jag ska ta och reta upp nån…


Livet är kort.

Read Full Post »

Man kan verkligen undra. Om det är april fast i juni, alltså. Med vädret som det är och med min både rinnande och täppta kran funderar jag på såna saker som månadsstatus och allergi. Men kalendern säger juni, efter midsommar, så det får jag lita på.

Växtligheten trivs i alla fall. Kunde bara solen hålla sig framme lite på dagtid skulle jag fota mycket mer än vad jag gör. Nu blir det fotografering när korta sprickor i molntäcket plötsligt uppstår. Som i morse, när jag kom tillbaka från att ha skjutsat Fästmön till jobbet. Då lyckades jag fånga en regnvåt, röd blomma som nån planterat i en ful kruka här på området.

Kan det vara nån sorts petunia?


Idag har jag jobbat hemma
ett par timmar medan nätverket på jobbet var nere för service. Jag kommer åt mejl och hemsidor och intranät, så det funkar bra. Men jag vet inte om jag har fått så mycket gjort via datorn. För tillfället pågår mest tankearbete kring hur jag ska göra en bra startsida åt min ”nya” institution. Vår webbansvariga på min ”gamla” institution gjorde ju ett förslag på en ny startsida till den institutionen som jag pillade lite mer innan jag publicerade. Den blev så himla bra och snygg! Men jag kan ju inte göra en likadan, det känns ju tramsigt… Så nu tänker jag. Mest. Jag tänker också hur jag ska presentera mitt förslag. Får en känsla av att man uppfattar mig som webbarbetare enbart och det är ju lite fel. Som kommunikatör jobbar man ju liiite bredare. Webben är bara en kanal, datorn enbart ett verktyg, typ. Så det kanske rentav blir en handritad skiss… Just to prove a point.

Idag provar jag mina nya inlägg för att avlasta onda hälen. Jag kan ju bara ha dem i gympadojorna, inte i innetofflorna, men faktum är att de känns riktigt, riktigt bra! Tack snälla vän som tipsade mig!!!

Vad händer mer idag? Det serveras kycklingspett på thaistället, men idag ska jag köpa med mig spettten hem till Fästmön och mig. Det blir hemmabredda mackor till lunch i stället. I kväll tar vi en tur till Himlen för ett ärende. Kanske glor vi på kommissarie Thorne, som vi spelade in går från TV4. Hoppas bara att vi inte har sett den tidigare, serien är ju från 2010 och Fyran är ju känd för sina mängder av repriser. Och ökänd för sina reklamavbrott! Så skönt att kunna spola förbi på DVD-spelaren…

Än så länge är himlen blå här. Och det njuter jag av, även från fönstrets insida…

Än så länge…

Read Full Post »

Jag skriver om många saker här på bloggen. Försöker variera ämnena. Men det är verkligen inte alltid de inlägg jag tror ska vara kontroversiella som orsakar rabalder, det är inlägg som handlar om till exempel en viss diet eller som igår, en jädra fototävling. Mitt inlägg var ganska neutralt, jag refererade till två artiklar jag hade hittat på nätet och så bjöd jag in läsare att kommentera. Nu ska jag försöka förklara hur jag tänkte och menade. Citaten är direktkopierade och inga stavfel är rättade.

De första åsikter som lämnades var till exempel från Åsa:

Och hur mycket hade det uppmärksamhets om det inte protesterats mot det? Ja, det är farligt att gå på spår. Och människor är korkade nog att följa allt utan att tänka själva. […]

Jag svarade och försökte förklara hur jag tänker när jag menar att bilden är olämplig:

[…] Det är många unga påverkningsbara med suicidtankar som jag tänker på. Om man mår dåligt kan man inte alltid tänka klart och vara rädd om sig. Min övertygelse är också att de flesta kan tänka själva och ta eget ansvar, men alla kan inte det i alla lägen. […]

Särskilt mycket uppmärksamhet tycker jag inte att tävlingen har fått. När jag skrev inlägget igår hittade jag bara två artiklar om den. Dessutom länkade jag till tävlingssidan så att man kunde titta på andra bidrag som var med. Bland dessa såg jag en helt fantastisk bild som jag personligen skulle ha röstat på om jag hade sett den.

Att människor skulle vara korkade, som Åsa skriver, har jag aldrig sagt. Men sårbara människor kan bli påverkade av en sån bild. Det fanns i min närhet en ung vuxen som gick på rälsen och som inte går mer idag. Jag har också haft en manlig vän som i vuxen ålder tog livet av sig på detta sätt. Så om jag ska anklagas för nåt så är det inte för att jag tycker att människor är korkade utan för att bilden påminde mig om sånt som gör ont.

I en annan kommentar skriver Åsa:

[…] Ska du/jag/Lasse/de vi länkar till skriva som vi gör? Någon kan säker skadas av det? […]

Ja, Åsa har säkert rätt. Detta är ytterligare en signal till mig om att jag borde/ska sluta blogga/skriva. För tänk om jag råkar påverkar nån så att den skadas. Det vet jag ju aldrig. Men jag försöker hålla det svarta i de privata inläggen som bara jag själv har lösen till. Samtidigt vet jag ju inte. Och som sagt, detta är ytterligare ett argument för att sluta skriva.

Jag tycker om att fota. Det var nåt jag började med när jag var arbetslös. Bilder fascinerar mig. Men jag fotar ofta det sköna eller det roliga, det som lyckas förföra och tilltala mig. Bilden som vann fototävlingen tilltalar mig inte för den ger mig signaler till svåra minnen. Det gjorde bilden inte först. Jag kände bara instinktivt att jag inte gillade den. När inlägget var publicerat och det kom in kommentarer insåg jag efter ett tag varför: jag påmindes om sånt som gjorde ont.

I ett svar till Åsa skrev jag 

Jag förstår inte hur du orkar gå igång på detta skitinlägg såsom du gör.

Det var jag själv som kallade mitt inlägg för skitinlägg. Jag tyckte som sagt inte att det var så viktigt eller angeläget när jag skrev det. Men sen blev det det. Det jag menade var att jag tycker att jag har skrivit viktigare inlägg – och då har inte en käft reagerat. Eller jo. Vid ett tillfälle var min tillvaro så kaotisk att jag antydde att jag skulle ta livet av mig. Då reagerade en kollega till mig. Dessutom agerade hon. Det glömmer jag aldrig! Från alla andra läsare var det total tystnad.

Åsa tyckte att det var ett konstigt svar hon fick av mig:

[…] Något förvånad över att du ser ett inlägg där du associerar till något av det allvarligaste som finns, självmord bland unga, som ett skitinlögg.[…]

Det jag även menade med skitinlägg är att jag uppenbarligen skriver illa. Jag skriver så illa att folk inte förstår vad jag menar. Och det är illa! Jag jobbar som kommunikatör. Jag borde vara expert! Ytterligare ett skäl att sluta blogga! Jag svarade Åsa

[…] Jag skriver uppenbarligen illa = skitinlägg eftersom folk inte förstår vad jag skriver. Nu tycker jag att du har fått tillräckligt med utrymme att tycka illa om det här inlägget. Du har framfört din åsikt, tack. Nu kan du skriva lite på din egen blogg i stället!

De tre sista meningarna var inte så trevligt formulerade av mig, men jag kände att det var dags att dra ett streck i diskussionen. Vi har uppenbarligen inte samma åsikt. Åsa fick lämna sina åsikter, men jag tyckte och tycker att hon kan utveckla dem på sin egen blogg. Min blogg är inte nån sorts chatt. Jag skriver inlägg, folk kommenterar. Vill man ha nån längre diskussion om ett ämne kan man förslagsvis söka mig på annat sätt eller söka upp ett diskussionsforum som verkligen är ett diskussionsforum.

Lasse var en annan person som lämnade sin åsikt. Han raljerade bland annat över pekpinnar från myndigheter och skrev så här:

[…] En snygg bild, men visst borde flickorna ha gått på en tydligt markerad gångbana, försedda med hjälm, knäskydd och knälånga stövlar (om det skulle komma en orm). Dessutom vore det önskvärt att det tydligare framgick att flickorna kommer att dela ev föräldraledighet exakt 50/50 med barnets far (eller mor om de är lesbiska och får barn genom insemination). […]

Jag tyckte att han tog i ända från knätofsarna knäna och undrade i mitt stilla sinne vad lesbiska och insemination hade med saken att göra. Så jag svarade bara:

Oj så du tar i.

I natt dundrade pranaliving från Australien och undrade när Sverige ska sluta vara en överförmyndarstat. Och skrev bland annat så här:

[…] Javisst det kan vara farligt att gå på en tåg räls. Men det handlade om en foto tävling, med ett tema. Hundra tusentals med barn i olika åldrar travar med säkerhet på tåg räls varje dag utan att vara i omedelbar fara. 99% av dessa vet att det är farligt, barn tar en kalkylerad risk, det allra bästa sättet att lära sig. […]

Jag tänkte för mig själv att vilken nytta har man av lärdomen om det kommer ett tåg och mejar ner en… Pranaliving skrev också:

[…] Sverige har blivit fenomenalt bra på att utrycka sig offentligt om olika saker i ett typiskt fascistiskt manér. Jag flyttade till Australien 2004 och denna Vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-så-vi-gör-det-olagligt-straffbart mentalitet finns inte här och är precis varför jag flyttade och inte kommer flytta hem igen. Jag älskar Sverige, men inte hur besluttagare rider på paragrafer och ser till att svenskar ser ut som en drös med fjollor. Kunde ju lika gärna vara Kina, Nord Korea. […]

Och då kunde jag ju inte låta bli att bland annat svara

[…]Det måste vara skönt för dig att slippa bo i Sverige. Då slipper du ju bry dig om fototävlingar och överförmynderi. /Fjollan

Men först tackade jag för kommentaren och förklarade min åsikt i frågan. Igen.

Tack för din kommentar! Jag tycker att det är olämpligt att en sån här bild vinner en tävling. Bilden är inte ens den bästa, enligt min åsikt.

Den enda av oss som höll huvudet kallt och klart var Arga Klara, som bland annat kommenterade så här:

Jag tyckte inte om bilden, och jag förstår att Trafikverket reagerar. Konstigt vore det ju annars. Det finns ju folk som inte fattar hur farligt det är […] Men eget ansvar borde ändå smälla högre, och rabaldret kring pristagaren förstår jag inte riktigt.

Men Åsa ville inte ge sig. Hon laddade om och hängde upp sig ordentligt på mig:

Folk=jag? Sanningägaren=du? Antar att du redan blockat mig. Är du verkligen sådan? Konstaterar att jag tagit för mycke utrymme för dig. Första gången, på över 10 år, någon ansett att kommenterar från mig är att ta ett utrymme. […]

Jag svarade att jag med folk inte bara avser Åsa (vem tror Åsa att hon är, ett helt folk?). Som jag skrev längre upp i detta inlägg är det illa om jag skriver så att folk inte förstår eller missförstår det jag skriver. Jag har märkt det ett antal gånger. Däremot har jag aldrig nånsin på den här bloggen uttalat att jag äger sanningen. Jag har gång efter annan påpekat att det är mina åsikter, inte sanningen. Så jag svarade Åsa:

Nej, inte enbart du och nej, det har jag aldrig sagt att jag är, jag framför MINA åsikter på MIN blogg. Och nej. Jag har inte blockat dig. Men du har framfört din åsikt om samma inlägg i flera kommentarer, det räcker nu. Jag tycker att du ibland har en aggressiv ton och sånt hämmar både mig som skribent och andra som vill kommentera. Har jag hört. […] Nu sätter vi punkt här.

För när tonen hårdnar så här tystnar somliga. De vågar inte tycka nånting. Jag får ibland sms och mejl om detta och man ber mig stoppa den aggressiva. Att blockera nån från att kommentera är nåt jag använder i undantagsfall. Det handlar till exempel om personer som vill använda min blogg för att kränka homosexuella, skriver rasistiska kommentarer eller bara kallar mig idiot för att jag har en annan åsikt.

Åsa skriver i en sista kommentar:

Tack Tofflan, kan du då definiera vad som är skitinlägg från din sida, så vi som tänker/känner inte behöver lägga energi på att besvara det. Du är en jättebra person på många sätt som jag ser det! Liksom de jag ser närmast omkring dig! Jag vill jättegärna hitta tillbaka till det. Du är en (mycket) betydelsefull person i mitt nät nätverk, vilket jag tror du är för många, jag håller på att tappa bort dig där, det vill jag inte! Samtidigt har även min acceptansnivå en gräns. Maila mig gärna om du vill ta det privat.

Jag har den största respekt för Åsa och för att hon är vass i såväl åsikter som kommentarer och för att hon är så orädd att framföra dem. Jag blir rörd över att Åsa tycker att jag är en (mycket) betydelsefull person i hennes nät nätverk. Men ibland måste man bara respektera att man har olika åsikter i en fråga. Det har Åsa och jag i den här frågan, i frågan om ett inlägg på en privat blogg om en jädra fototävling i Dalarna. Därför blev mitt sista svar

.

Det kommer inget mejl. Jag har försökt förklara och bena ut här i det här inlägget. På min blogg råder vissa regler. Här är tre av dem:

  1. För det första svarar jag på ALLA kommentarer. Det tillhör allmänt hyfs. Den som har en kommentarsfunktion och inte svarar folk kan lika gärna stänga av.
  2. För det andra tillåter jag ganska långt att man framför sina åsikter. Men åsikterna ska höra till respektive inlägg, man ska hålla sig till ämnet. Annars kan man ringa mig eller mejla eller vad som helst.
  3. För det tredje är det här min blogg, det är mitt vardagsrum i världen. Ingen ska känna sig rädd eller obekväm att vistas här. Och jag bestämmer reglerna här.

Därför, när jag som värdinna säger

Tack för dina synpunkter! Nu låter vi nån annan få komma till tals.

då menar jag det. I en specifik fråga. Vänskapen – IRL eller på nätet – är inte slut för det. Men här på blogggen har jag sista ordet.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »