Det är tufft att bli gammal och ensam

Ett rätt svart eller vitt inlägg med vissa färginslag.

---

 

Svartvitt jag.

Jag närmar mig resans slut. Det är inte lätt att inse att en är för gammal. Det har tagit tid. Ensamheten är den svåraste för tillfället. Det trodde jag inte, men den är en av alla strider jag utkämpar nu. Jag kan inte välja mina strider, som nån snorkigt påpekade i ett mejl i morse att h*n minsann gör. Jag är svart eller vit och

allt nu

är det som gäller. Min längtan och mina drömmar och mina mål… vem f*n bryr sig om dem? Jag betalar för viss omtanke, men jag frågar fortfarande alltid nån, på nåt sätt, hur den mår. Varje dag. Det händer att jag får frågan i retur. Då blir jag bara förvirrad och kryper längre in i hörnet.

Nej det här har tagit en vändning som jag inte kunde föreställa mig. Tyvärr vaknar jag om morgnarna. Gör det jag ska. Och sen… Gnistan är borta. Jag får inte ens energi av att städa. Det är så lätt att säga

ryck upp dig!

Till nån annan… Varje förlorad timme är just… förlorad. Tiden kommer inte tillbaka. En blir gammal. Och ensam. Jag telefonerade en stund med mamma igår igen. Orolig, ledsen, utanför. Vi är två, men på var sitt håll.

Det är så många människor jag har suttit intill på allt från kyrkbänkar till parkbänkar som inte lever idag. Snart får jag komma till dem, till där de är nu. Där människor varje dag månar om varandra, har tid och frågar hur det är. Igår läste jag om en person som vill ställa nån till svars för en kär persons död. Så meningslöst… Den döda/e kommer ju inte tillbaka för det. Forever gone tills…

Nån skulle få orange rosor igår kväll. De satte färg även på min tillvaro en stund.

Ingenting blir det av nånting. Inget värd i andras ögon när de inte längre roas. Kanske blir det lättare att andas nu när sommaren håller på att gå över till höst? Jag åkte in till stan igår eftermiddag för jag hade klipptid. M fick skala av kalufsen från huvudet. En lättnad. Vacker är jag inte, men det var skönt. Konstgjord färg har jag inte satt i håret på flera år. Varför ska en försöka se ut som 13 när en är 53? Det är många färger i mitt hår ändå, som det är. Naturligt. Svart, vitt, blont, brunt och grått, till exempel.

 

Sprang (nästan) till mötesplaten för att träffa Fästmön. Hon, som hade jobbat över typ fyra timmar, mötte mig, som hade jobbat under, som vanligt. Vi tittade in i ett par bokantikvariat på Dragarbrunnsgatan. Liksom städning brukar det lugna min oroliga själ. Det funkade inte igår. Lite mat på det. En person tittade så argt på mig. Jag sökte genom minnet, men kunde inte koppla ihop ansiktet med namn, plats eller händelse. Men personen såg väldigt arg ut…

På väg till bussen hem tittade jag in till dagens andra apotek. Äntligen hade mitt e-recept kommit! Nya salvan kändes fet, men verkar ta bättre.

Hemma. Lite TV. Underhållningsprogram om rik och känd familj i USA som bjuder in och blandar andra rika och kända gäster. En behövde inte tänka, bara titta. Blev tyvärr tvungen att starta datorn. Glömde klicka ur en liten ruta. DET har jag inte glömt nu! Om jag kunde skulle jag gå i kloster. Gammal och ensam.

En liten flicka satt och läste mellan en bok om propagandaminister Goebbels och ett verka av Haruki Murakami. Kanske har hon inte varit i skolan på länge.

Det här inlägget som jag skrev häromdan… Det snurrar inuti skallen. En sån som jag är varken intressant eller värd nåt. Regeringen vill utreda varför ungdomar inte går till skolan under långa perioder. Och unga upp till 23 får fri tandvård. Vi gamla kan utebli hur länge som helst från arbetslivet. Våra tänder lagar sig varken gratis eller själva. Att dra ut en tand kostar en tusing. Det förändrar ens utseende, men värken släpper. Tro mig, jag vet.

Idag ska jag tvätta en maskin tjockissvart tvätt strax och så ska jag försöka handla hem lite mat och scanna streckkoder för projektet. Det senare ger mig nåt att göra – och muttra lite över – en stund. I eftermiddag åker vi till Förorten för att titta till bebisarna och tömma pottan. Tacksam för att Anna är här denna vecka!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vägen till Ann-Christine

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Prästen Åke var 57 år och levde ett vanligt liv som gift och far till tre, numera vuxna, döttrar. Men Åke levde också ett liv i lögner. För fem år sen exakt på dagen idag blev han Ann-Christine. Nu gick inte den förvandlingen helt enkelt och lätt på en dag, naturligtvis. I kväll satt jag som klistrad framför SvT2 som visade dokumentärfilmen Vägen till Ann-Christine.

Åke blev Ann-Christine. (Fotot är lånat från SvT:s webb.)

Det är faktiskt sant att jag satt som klistrad framför TV:n. Det här är en sån rörande historia om en sån modig person som har tagit tag i sitt liv och förändrat det så. Dessutom med risk att förlora både sin familj och sitt jobb. För en präst kan väl inte leva ostraffat öppet som transperson, eller? Jo, det går! Visst blev det förluster, men också vinster. Ann-Christine har bevisat att det är möjligt. Dessutom har hon varit en förebild för andra i samma situation. I den här dokumentärfilmen får vi nämligen inte bara höra Ann-Christine och Åke berätta utan även en annan person som också levt ett långt liv med känslan av att vara fel. En person som efter att fått vetskap om Ann-Christine nu sökt hjälp att komma tillrätta med sitt eget liv.

I filmens början får vi tittare träffa Åke. I nästa scen är det Ann-Christine som berättar. Vidare får vi höra vad såväl församlingsmedlemmar som biskopen tänker och tycker om det hela samt också en av Ann-Christines döttrar. En dotter, för vars lille son Ann-Christine ändå är morfar.

Om du bara läser den här texten jag skriver nu låter det säker mest förvirrande. Men att se och höra Ann-Christine berätta gör allt kristallklart och inte ett dugg konstigt! Ann-Christine är nämligen inte den där mediebilden av en transa. Hon är så naturlig och enkel och klok i sin kvinnlighet. Det är en väldigt fin och sevärd ny film av Helena Isaksson Baeck.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

Med detta sagt och sett är det verkligen inte så att vi har kommit långt här i Sverige med vår öppna på allas rätt att finnas till och synas. Eller för att citera Ann-Christine i filmen:

[…] Man ser inga transpersoner läsa nyheter i Rapport. […]

Missade du Vägen till Ann-Christine kan du se den här på SvT Play eller under morgondagen (måndagen den 3 augusti), när den går i repris i SvT2 klockan 16.05.

Du kan också läsa Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hårresande tisdagsäventyr

Ett inlägg om hår och annat äventyrligt.

---

 

Vad tycks om min nya frilla? Äh, jag bara skojar!

Bland det bästa jag vet är att få krypa upp i skinnstolen som är ett mellanting mellan fåtölj och tandläkarstol, svepas in i en vid särk och bara få lägga huvudet i M:s kompetenta händer. Eftersom jag har en kort frisyr måste jag klippa håret var sjätte veckan. Ja, detta är en lyx jag unnar mig och tänker så göra så länge jag kan. Jag har ett besvärligt hår, med virvlar på fel ställen, tunt på vissa ställen, tjockt på andra. Det måste tuktas. Ofta. Om jag inte gör det ser jag väldigt ovårdad ut. Det senaste året har jag rakat nacke och sidor och haft en ganska tuff frisyr, men förra gången gjorde M på ett lite annat sätt för att jag idag skulle testa en delvis ny frisyr. Se bilden ovan!

Jag med snedseglarfrilla.

Äh jag bara skojar! Personen på bilden såg vi på bussen hem. H*n hade krulligt och tjockt hår… och väldigt rött. Jag har numera flera färger i mitt hår – grått, vitt, brunt, blont – men alla är ==> naturliga. M sa att det ser ut som om jag har en kippa baktill. Konstgjord färg eller slingor är alltså varken nödvändigt eller behövligt just nu – jag har färger i huvet så det räcker, om man säger så.

M rakade sidor och nacke och lämnade längd kvar uppe på huvet. Sen hade hon i en massa klegga, rufsade runt och blåste. Det braiga med min nya frisyr är att jag kan göra håret upptill fluffigt om jag vill, slickat om jag vill eller nånstans mitt emellan. När det var nygjort var det emellertid åt snedseglarhållet. Lite kul och busigt.

Het thaimat och en kall Singah var toppen!

Efter klippningen travade jag ner till stan. Jag var så stolt att jag fixade att åka buss på egen hand till frissan, men jag hade tuggummi i käften och en bok i näven som verktyg att klara resan. Inte var det mycket folk på bussen ner heller. Det underlättade för mig. Från frissan är det promenadavstånd till stan och Fästmön och jag möttes mitt i centrum. Anna hade lovat att bjuda på thaimat, så vi gick till Thai Village och åt buffé.

Jag åt som vanligt alldeles för mycket. Det blev två tallrikar fulla av godsaker. Kycklingspetten var goda, men jag tyckte nog att jordnötssåsen saknade en och annan jordnöt. Sesambullarna var väldigt kletiga också, som om de inte hade blivit färdiggräddade.

Anna kollade sin mobil medan jag fipplade med min.

Min iPhone har krånglat lite i ett par dar, så medan vi åt tog jag till det äldsta tricket i världen, typ: omstart. Jag sitter alltid och håller andan lite när jag gör sånt, men allt gick bra och efteråt fungerade den som den skulle. Mitt bundna abonnemang går snart ut och jag hoppas att det för med sig en lägre månadskostnad. Självklart har jag sneglat på en nyare modell, men det är bara att slå bort av ekonomiska skäl. Förresten ska jag ju försöka hitta en mobil till mamma i första hand, i födelsedagspresent.

Att titta på och fota blommor är gratis.

På jobbfronten intet nytt. Det jag hade hoppats på till hösten ser ut att skita sig – som allting annat. Detta innebär att jag måste försöka ta fram nån form av plan C. Hela tillvaron gungar och jag lever från dag dag och får försöka vara tacksam för var dag jag överlever. Det här livet är inget hårresande äventyr på annat sätt än att det är ett äventyr att få det ekonomiska att gå ihop. Hittills har jag lyckats och DET kanske är nåt jag kan sätta upp på mitt CV.

Att titta på och fota blommor är i alla fall gratis. Dessa röda gjorde både mig och Anna glada på hemvägen igår. Vi tog nämligen ett annat bussnummer hem, så vi fick promenera en bit. Det var skönt att inte gå och lägga sig med full mage… Tack, min älskling, för den goda maten!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Näsbråk

Jag läser på nätet om ett stort näsbråk som har brutit ut. Kontrahenterna är… i ena ringhörnan Kissie, i den andra… Gina-Va-Hettere-Hon-I-Efternamn-Nu-Igen.

Kissie har anklagat (?) Gina- Va-Hettere… för att ha… nej, inte ljugit, snott nån kille eller varit full utan… opererat sin näsa. Gina-Va-Hettere förnekar upprörd eventuell plastikoperation på sin blogg:

[…] Min näsa är naturlig, jag fattar inte ens hur man kan tro att den är opererad. Den är ju inte direkt mini […]

Dessutom lägger hon till några goda råd, så världsvan som hon är, den 21-åriga fröken Va-Hettere:

[…] Till alla er som får höra att ni har stora näsor och allt det där skitet. Ni kommer växa och ansiktet kommer få en annorlunda form så allt kommer se bra ut. När mina kusiner var yngre så fick vissa jättestor näsa. Sen när de blev äldre så passade den in normalt med ansiktet. Samma med mig. Så no worries, Var nöjda med er själva och lyssna inte på skitsnacket […]

Jaa… själv tar jag mig för min rynkiga panna, smackar med tungan i gommen och så petar jag mig i min gigantiska snabel som definitivt är oopererad. Tänker att

flickor, flickor, nån gång blir ni också vuxna. Det lär dröja. Men faktum är… min gigantiska näsa har ännu inte passat in. Den sticker ut. Som fan.

Livet är kort.

Read Full Post »