Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘näthat’

Vi sov länge idag. Tänk vilken skillnad det är på hus och hus! I Fästmöns flerfamiljshus finns jag vet inte hur många lägenheter. Ändå är där mycket tystare och jag sover bättre och längre. Här, där det bara finns totalt åtta lägenheter, hör man ta mig fan inte bara att grannen går på toa utan också vad h*n gör där. I detalj. (Vem vill höra, liksom?..)

Det såg ut att bli en solig dag, så jag föreslog Anna att vi skulle ta en promenad. Vi var ju en decimerad familjeskara i helgen och jag tyckte inte att Johan, 22 bast, behövde nån barnvakt. När vi kom ut gick solen i moln. Det var skitkallt och inte bara knaggligt att gå utan också snorhalt. Inte ett dugg skönt ute i Förorten, alltså. Så i stället för att gå i solen gick vi till Solen. För den energi vi gjorde av med på promenaden måste ju fyllas på igen. Jaa, jag erkänner. Vi köpte fikabröd. Bullar och kakor. Ja, Anna köpte förstås lite annat. Men inget kött som vi inte vet vad det är för nåt.

Fläskyttrfile
Är det bröderna Carlsson som inte kan stava så bra?


På eftermiddagen softade vi.
Jag smällde i mig fyra kanelgifflar, såna där små, visserligen, men ändå. Som avrundning åt jag en jädra massa goa Ballerina mumsbitar som smakade ljuvlig nougat. Underbart goda!

Åkte sen hem till mitt och har suttit med mamma i telefonluren en stund efter att jag packat upp och plockat reda på ren tvätt. Lokalblaskan, som jag tror är den sista jag får hemlevererad, läste jag på typ sex minuter. Såg en annons på ett jobb jag kanske söker. Kanske. Jag rev ur den i alla fall.

Sen fastnade jag för Ulrika Knutsons krönika Är näthatet pursvenskt? Jag tycker att hon, nånstans mitt i, sätter fingret på nånting riktigt intressant och som sällan diskuteras – alla blir ju bara så himla kränkta av det skrivna ordet på nätet hela tiden… Ulrika Knutson skriver:

[…] Konsensus i det offentliga samtalet är en stark tradition i Sverige. Det är inte fint att bråka. I Frankrike är det tvärtom tradition att anmäla avvikande uppfattning, och puckla på motståndaren verbalt. Den svenska samstämmigheten har bara blivit tydligare med åren. Titta på Palme-dokumentären – hur arg och arrogant Olof Palme verkar mot Bohman och Fälldin. Det tonfallet är omöjligt i dagens politiska debatt.

En klassisk paradox – när det blir mindre tillåtet att bråka i det officiella samtalet ökar aggressiviteten på nätet. […]

För är det inte lite så att vi svenskar är så himla konsensuseftersträvande? Jag erkänner att jag tycker att det är jobbigt ibland när folk (nästan alltid samma människor) ska tjafsa om allt jag skriver och alltid tycka tvärtom. Samtidigt tycker jag att alla – även jag på min blogg – ska ha rätt att uttrycka s/mina åsikter. Den som inte tycker som jag kan ju alltid lämna en kommentar här (nästan alla kan det, förutom de tre jag har blockerat) och sen kanske skriva en längre drapa på sin egen blogg om man har väldigt många åsikter i en fråga som jag har skrivit om (förutom såna som enbart flaxar runt och tycker en massa på andras bloggar hela tiden. Get one of your own, i stället!)

Tyvärr noterade jag att Ulrika Knutsons krönika fått en massa rasistiska kommentarer i lokalblaskans nätupplaga. Kanske är dags att ansvarig utgivare plockar bort dem i stället för att censurera sånt som länkar till icke diskriminerande material…

Vad tycker du??? Är det så att vi svenskar eftersträvar konsensus???


Livet är kort.

Read Full Post »

Johan hängde med mig för att hämta bilen på verkstan. Nu rullar Clark Kent* lika bra som alltid – och det känns finfint att bromsarna funkar som de ska. För det var nämligen lite fel på dem som nu har åtgärdats. Eller fel och fel, det var lite skit på dem, snarare. Felsökningen kostade 500 spänn, lagningen 1 000. Alltså  1 500 kronor fattigare efter den här dagen. Men det kunde ha varit värre, det kunde det…

Vi stannade till för att inhandla rosor och choklad innan vi anlände till Himlen. Johan var så snäll och skottade parkeringsplatsen så jag kunde parkera. Fästmön bjöd på middag, fast hon inte skulle. Hon hade dukat med finporslinet och finaste tygservetterna…

Finservis och servett

Findukat!


Alla ”barnen” var hemma
– eller äldsta bonusdottern kom lite senare. Det var kul att samlas allihopa, även om vi nu inte riktigt åt samtidigt.

Som om inte mat hade räckt hade Anna bakat en hjärtekaka också. En hel deciliter kakao innehöll den bland annat. Hallon från Slottet och ikke så styvpiskad krem serverades till.

Hjärtekaka

Mycket chokladigt hjärta.


Jag kompletterade
med chokladhjärtan och Anna med geléhjärtan.

Gelehjärtan

Geléhjärtan på finaste assietterna.


Men först åt vi som sagt middag
– och skålade! Anna och ”barnen” i vatten, jag i mjölk.

Ett glas mjölk

Ett vinglas mjölk.


Vi skrattade lite
åt Storasyster som hade lyckats beställa Sims – på norska, medan Johan lagade sin säng med skruvar. Jag hann hjälpa Elias lite med läxan, det var länge sen.

Sims på norska

Sims finns även på norska – och det hade äldsta bonusdottern lyckats beställa.


Jag hoppas att Anna får glädjas åt rosorna
åtminstone ett par dar. Det var en faslig kö för att få köpa dem och ja, de var möjligen lite dyrare än vanligt. Men jag skulle kunna köpa rosor till Anna när som helst. Idag tyckte jag att det var en alldeles utmärkt och passande dag för rosor, Alla Hjärtans Dag. Jag håller med min Sister som inte heller förstår varför så många är negativa till Alla Hjärtans Dag. Häromdan var det ju klasar av folk som skrev om näthat och startade kärlekskampanjer på Twitter. Är det ”finare” och ”bättre” att visa kärlek en ANNAN dag än den 14 februari? Varför så många negativa röster när det är en dag för kärlek? Det är ju fritt och upp till var och en när man visar sin kärlek, men jag tycker det är urlöjligt att racka ner på dem som råkar göra det just denna dag. Låt oss få göra det.

Rosor

Rosor kan jag ge Anna när som helst.


Alldeles nyss kom jag hem.
Jag vet inte hur många mejl, sms och tweets jag har fått om att mitt Twitterkonto var kapat. Maj gadd, det kom visst några bantningstweets från mig. Ursäkta så mycket, men jag sitter inte vid datorn 24 timmar om dygnet. Jag åtgärdade det så snart jag kunde och jag beklagar om du blev drabbad av konstiga tweets!

Har ätit alltför många onyttigheter i kväll, så magen har protesterat. Vilt. Det börjar bli dags att borsta tanden och krypa ner mellan kalla lakan i mitt svala sovrum.

Jag är så glad och tacksam att det finns kärlek i mitt liv och för den kärlek jag får av Anna och hennes barn. Den värmer ett lite illa åtgånget Toffelhjärta. Och till er som älskar att sätta era stilettklackar i detta hjärta kan jag bara tipsa om att saker och ting som börjar med lögner går förr eller senare åt… helvete. Det går inte att bygga nånting hållbart på lögner, nämligen.

*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag vaknade jag till en riktig Eländes eländig dag, kändes det som. Först sumpar jag en sovmorgon när jag äntligen kan ta en. För hur roligt är det att vakna halv sju en dag när man är ledig? Inte roligt alls.

Naturligtvis låg jag och ältade en massa saker i sängen, vilket säkerligen gjorde så att jag kände Eländet ännu påtagligare. Det var allt ifrån jobbsituationen till de 14 okorkade vinflaskorna från igår. Sen bestämde jag mig för att kliva upp. Nu funderar jag på om jag ska ta en tur till Stormarknaden oduschad eller nyduschad för att kolla om möjligen Coop har korkapparater. Varken själva Gränby centrum i sig eller Coop är några av mina favoritställen. En gång i tiden var emellertid Coop = Gränby centrum. Då var det en bra affär där man kunde handla allt från spik och möbler via mat till skor och kläder. Och cyklar. Nu har man gjort om affären till nån sorts finare delikatessplace. Eller i alla fall har man försökt. Nä, det var bättre förr! Coop, alltså.

Sur Toffla fyra mån

Både Coop och Tofflan var bättre förr. Men den senare var lika sur då som hon är nu.


Nä, jag orkade inte ligga kvar
och älta och ingen av mina Wordfeud- och Ordjaktenmotståndare var vakna, så jag klev upp. Fixade kaffe, slog på datorn och tog in tidningen. Kollade mejlen först och dagens idiotmejl hade följande lydelse:

Do you need an urgent loan? Behöver du ett brådskande lån?

Men alltså, varför är folk så intresserade av min ekonomi? Och varför är nån så dum att den tror att jag skulle svara på ett mejl som bara innehöll ovanstående två meningar?

I lokalblaskan var det ännu fler eländen att läsa om – vilken TUR att min prenumeration snart går ut och att jag verkligen har bestämt mig för att inte förlänga den efter typ 30 års abonnerande… Jag kastade en blick på tidningen och rubrikerna gjorde mig ännu mer eländig. De handlade om

  • näthat
  • influensan pressar vården
  • besparingar i vården
  • allt fler arbetslösa
  • olyckor på isen anmäls inte

Inte konstigt att man känner sig eländigare än eländigas… Jag började faktiskt bläddra i tidningen, men sen hamnade jag framför datorn, av nån anledning. Och här händer inte mycket heller. Mer än att jag fryser om fötterna. Och att besöksstatistiken för bloggen har sjunkit. Kanske har en och annan läst Nicolas Jacque­mots rekommendationer att man slutar snoka så mycket i sociala medier och i stället går vidare med sitt eget liv. Å andra sidan, så trist för den som tjänar pengar per besökare… För det handlar ju alltid om att vara närig, eller? (Nu är jag ironisk.)

Äsch, nu har klockan blivit nio och om jag ska slippa slåss om parkeringsplatser med alla storhandlare och alla systembolagsshoppare bör jag nog sätta fart. NU!


PS Sa jag att det snöar också och är minusgrader?

PS 2 Kaffet var gott, i alla fall…


Livet är kort.

Read Full Post »

En ny fotolag har varit på gång länge, men beslutsfattarna har inte lyckats fatta några beslut. Nu är det dags för ett delvis nytt försök: ett förslag om förbud mot kränkande fotografering lämnas som proposition till riksdagen nästa vecka.

Syftet med det nya lagförslaget är att man ska skydda den enskildes personliga integritet. Enligt förslaget får man inte smygfotografera i bostäder, på toaletter, i omklädningsrum och liknande ställen. Man vill alltså göra det brottsligt att fota i hemlighet.

Intressant är att lagförslaget inkluderar media. Media är ju annars ganska skyddat i grundlagen. Fast samtidigt ska det gå att göra undantag om fotot behövs för ett viktigt journalistiskt arbete:

[…] Om fotograferingen sker som ett led i nyhetsförmedling eller i något annat sammanhang av samhälleligt intresse är av stor betydelse vid försvarlighetsbedömningen*. […]

Undantag som kan omfattas är missförhållanden i samhället eller när man fotar för att säkra bevis för ett brott som utreds av polis. Men frågan är om det alltid är tvärsäkert vad som just är

missförhållanden i samhället.

Gäller det även sånt man TROR är missförhållanden eller gäller det sånt man kan BEVISA är missförhållanden? Och hur får man bevis före bevisen – om bevis enbart skulle kunna vara foto??? Nej, det här känns fortfarande väldigt dimmigt luddigt för mig, även om jag naturligtvis tycker att det är bra att kränkande bilder inte får tas eller spridas. Kränkande bilder av typen smygfoto vid omklädning. Vem vill visa upp sin lekamen i provhytten för hela cyberspace? Möjligen alla exhibitionister, men den klungan tillhör inte jag.

Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson pekar också på en annan luddighet som kan skapa ett tryckfrihetsproblem:

[…] det som är problematiskt är att det inte finns något tydligt undantag i lagförslaget för den tryckfrihetsrättsligt skyddade delen. Därmed tvingas yrkesverksamma nyhetsfotografer att ständigt tänka till om huruvida vissa bilder är olagliga att ta på exempelvis en makthavare. Att kriminalisera fotograferings-ögonblicket kan därmed leda till att fotografier som borde tas inte blir tagna. Det är ett problem ur ett tryckfrihetsperspektiv […]

Ola Sigvardsson tror inte att det här lagförslaget skulle motverka näthatet. Han säger:

[…] Man vill ju naturligtvis inte att yttrandefriheten ska kunna utnyttjas på det viset, det är inte rimligt, men det finns många aspekter av detta. Vi har redan lagar mot sådant som till exempel är olaga hot. Ibland får man en känsla av att det är tillämpningen av lagarna, inte lagtexterna, som borde ses över. […]

Intressant att följa upp för oss som fotar både i tjänsten och privat. Risken är att det slutar med att vi enbart fotar träd och blommor…

2 Träd i dimma

Dimmigt lagförslag om foto igen… Tänk om det stod nån bakom trädstammen och bytte om…


* försvarlighetsbedömningen = vilket jävla ord… Det ska jag komma ihåg till Ordjakten!


Livet är kort.

Read Full Post »

Att skriva om näthat är väldigt inne just nu. Det verkar som om varenda kotte – utom jag – kollade på Uppdrag Granskning igår. Ett skäl av flera till att jag inte tittade är att jag har otroligt svårt för Janne Josefsson. Jag kan inte påstå att jag känner honom särskilt väl, men de gånger jag har träffat honom, bland annat på en middag, en konferens och några föreläsningar har han varit på urdåligt humör och inte gjort nåt särskilt gott intryck. Hur han är alla andra dagar vet jag förstås inte.

Eftersom jag inte tittade på programmet som ”alla” skriver om hade jag inte heller tänkt blogga om näthat. Ett skäl till det är att jag själv anses vara en sån som håller på med näthat. Och till följd av det har jag blivit utsatt för IRL-hat och dito -hot. Du kan inte ens gissa dig till hälften.

Att blogga om sina känslor och åsikter är inte brottsligt. När jag började blogga var jag en riktig elefant i en glasbutik och jag skrev många fula saker om många människor. Jag kände mig misslyckad och frustrerad och samtidigt sviken och baktalad av så kallade vänner. Då bloggade jag om dem för att ge igen. Det var dumt. Jag skulle aldrig ha sänkt mig till samma låga nivå. Inte heller trodde jag att min nystartade blogg skulle bli så läst. (Folk är verkligen hungriga att läsa om sig själva – eller åtminstone tolka in sig själva i mina inlägg. Ja jisses!..)

Men eftersom jag inte hatar människor, inte ens mina förföljare, mobbare och alla andra som hatar och avskyr mig, skulle jag aldrig hota människor. Jag skulle till exempel aldrig hota att skada eller döda nån eller på annat sätt våldföra mig på nån. För såna skriverier – när dessa förekommer i bloggar, kommentarer, chattar, på Fejan etc – det är näthat, det, tycker jag.

Så här säger kammaråklagare Helene Gestrin om att uttrycka åsikter bland annat:

[…] Att uttrycka en åsikt är inte straffbart, även om det kan vara otrevligt. Allt  otrevligt mellanmänskligt beteende går inte att lags[t]ifta bort, det är väl heller inte önskvärt. Men ibland är det svårt att dra gränsen för vad som är otrevligheter och vad som är hot. […]

[…] Problemet med näthat är snarast att det ofta består av förtal och förolämpning. Sådana brott har lagstiftaren beslutat att den utsatta personen i normalfallet ska åtala själv. […]

Hon säger också att man är modigare på nätet när man inte möter folk i verkliga livet. Det håller jag med om – delvis. Jag tycker att man är bra mycket modigare om man vågar kritisera – och då menar jag kritisera, inte hota! – i sin blogg eller i en kommentar på nätet där vem som helst kan läsa än när man baktalar nån eller sprider skvaller på sånt sätt att berörd person inte kan bemöta kritiken.

[…] Det är lättare att kritisera någon när man inte står öga mot öga och när det är så lätt som att trycka ner några tangenter framför sig för arr [att] uttrycka åsikter. […]

På en fråga om det är brottsligt att kalla nån för hora på nätet, svarar Helene Gestrin så här:

[…] Oftast är det det, om det inte är en ton de två personerna – den som säger hora och den som kallas hora – brukar ha mot varandra […]

På en annan fråga om det är brottsligt att kalla nån psykisk sjuk på nätet, svarar hon:

[…] Inte alltid, det beror på hur det uttalats och hur samma[n]hanget ser ut. Otrevliga uttryck är inte alltid straffbara. Man får se på ordalydelsen och sammanhanget, men man kan vara ganska otrevlig utan att begå brott. Ibland kan sådana uttalanden utgöra förolämpning, men det är ett brott som staten inte utreder. Lagen är uppb[y]ggd så att den som ansett sig bli förolämpad själv ska väcka åtal. […]

Så det är alltså skillnad på att bli kallad hora och att bli kallad psykiskt sjuk. Nu har jag inte problem med varken horor eller psykiskt sjuka, men jag är inget av dem själv, trots att jag har blivit beskylld för det. Men varför är det mer brottsligt att kalla nån hora än psykiskt sjuk? Och är det inte snäppet värre när den som sprider rykten om psykisk sjukdom är en person som arbetade/arbetar inom sjukvården? Jag bara undrar. Och jag tycker faktiskt att det båda tillmälena är lika idiotiska om de inte har ett uns av sanning i sig. Ett uns.Typ en diagnos.

Helene Gestrin säger också:

[…] Allt otrevligt beteende när man står öga mot öga är inte straffbart . Allt näthat är inte heller straffbart och det är förmodlige[n] inte heller önskvärt att det är det. Det måste i en allmän debatt finnas möjlighet att vara både trevlig och mindre trevlig och ibland till och med otrevlig. Det kan aldrig vara OK med olaga hot. […]

Nån undrade hur det är med namngivna personer, om det är brottsligt att kalla dem fula saker:

Är det brottsligt att på nätet kalla psykiatrikern Ola Gefvert från SRs radiodokumentär för en arrogant skitstövel (det var ju faktiskt exakt det han var)?

Helene Gestrin svarar:

[…] Att uttrycka åsikter av det slaget är sällan straffbart. Det är inte ord som brukar kvala in som förtal eller förolämpning i lagens mening. […]

Så där kan vi hålla på, att bolla okvädningsord och otrevligheter oss emellan, på nätet. Eller kort sagt ha åsikter Men det är aldrig, aldrig OK… och försök läs vad jag skriver nu… 

DET ÄR ALDRIG OK ATT HOTA ELLER FÖRFÖLJA NÅN
– VARKEN PÅ NÄTET ELLER I VERKLIGA LIVET.

Ibland, ibland kan jag också tycka att det är snäppet värre när hot och förföljelser sker utanför nätet. Alltså i det vi kallar IRL – In Real Life. För det är ganska ofta hot som den utsatta får försöka leva med. Det handlar om åratal för många. Åratal. Och för övrigt kan jag inte gå med på att det så gott som uteslutande är män som näthatar och näthotar kvinnor. Det köper jag inte!

Citaten ovan är från en chatt på Svenska Dagbladet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jorå, jag hittade en (1) intressant artikel i dagens lokalblaska. Artikeln är signerad Lisa Irenius, snart den enda på tidningen som jag tycker kan skriva – dels hitta intressanta ämnen, dels formulera sig väl. Ärligt talat undrar jag hur länge hon blir kvar på blaskan. En vacker dag kommer nån och NAPPAR henne till ett betydligt mer spännande uppdrag. Tror jag, dårå.

Lisa Irenius artikel bär titeln Slappt språk blir självmål och finns – hör och häpna! – redan utlagd på nätet. Det är bra, det, får då kan du egentligen sluta läsa det här blogginlägget och läsa Lisas artikel i stället.

böcker1

Här läses böcker! Detta är en bild från mitt eget hem.


I artikeln kopplar Lisa Irenius samman
de fakta att det skrivs sämre, det läses färre böcker och det hatas mer på nätet. Och så berättar hon om tidningens ambition att korrläsa och ändra i läsarkommentarer – för ett antal år sen. Det låter inte klokt i mina öron och det är skönt att veta att journalisterna på lokalblaskan ägnar sig åt annat. Men de borde ägna en liten stund åt att korra sina egna alster, tycker jag. För dessa journalister är ju att anse som proffs, medan vi bloggare och läsare blott är amatörer.

Hur som helst, Lisa Irenius undrar om inte innehåll och vår förmåga att formulera oss hänger ihop. Hon refererar till de mindre rumsrena tillmälen en viss annan kulturredaktör har fått (förskräckligt, enligt min uppfattning, men denna redaktör är inte ensam om att få såna ord kastade på sig). Och så funderar hon över det här inte helt enkla fenomenet att kommunicera…

[…] Men jag undrar om inte allt hänger ihop. Om vi inte kan kommunicera ordentligt och väl formulera våra åsikter sjunker ofrånkomligen nivån på samtalet. I språket är form och innehåll intimt förenade. Se bara de utbredda särskrivningarna. Kan en patient med ryggont ha fullt förtroende för en ”sjuk gymnast”? […] 

Roligt i sammanhanget att hon tar upp just särskrivningar, som jag tycker är ett av de större språkliga irritationsmomenten i dagens texter generellt sett. En del skräckexempel visar jag upp i denna, modesta (!) blogg. Jag undrar varför just detta med särskrivningar har blivit så stort och tänker att det KAN ha att göra med influenser från framför allt engelskan och amerikanskan, där man oftare än i svenskan särskriver ord. Så det behöver inte enbart handla om att vi läser för lite böcker. Eller så har det att göra med att vi läser för lite böcker PÅ SVENSKA..?

Vidare tar hon upp synen på bokläsandet. Att det i vissa kretsar rynkas på näsan åt bättre litteratur. Eller är det inte tvärtom?

[…] Att läsa ”finlitteratur” kan rentav avfärdas som elitism. Men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är elitistiskt att inte ha ambitionen att var och en – oavsett bakgrund – ska ha tillgång till kvalitativ kultur. Alla i samhället bör ges möjligheten att ta del av avancerade resonemang, uttrycka sig väl och få tillgång till det offentliga samtalet. Det handlar om att kunna delta till fullo i demokratin och dess diskussioner, ja även på nätet. […]

Tänkvärt som fan, om jag får uttrycka mig på lätt svenska. Men jag skulle också vilja lägga till en sak som jag tycker glöms bort lite. Att kunna formulera sig grundläggande väl i skrift handlar visst om att stava rätt, att hantera grammatiken korrekt etc och utan input blir det ingen bra output. Ett steg längre går man när man har greppet om språket och därmed kan softa lite och göra det… slappt… Bara för att man kan. Man behärskar det. Som på den här bloggen, till exempel, där jag väljer att skriva ganska nära talspråket. Nu är detta inte skryt, jag behärskar inte svenska språket till fullo och jag hävdar inte att jag är ett proffs på språket. Jag är blott en bloggare, som så många andra… En del avlönas till och med av såväl lokalblaska som andra medier.

Men för att överhuvudtaget kunna softa till språket måste man ju ha tillgång till just det Lisa Irenius påpekar: kvalitativ kultur. Har du inte språket kan det bli riktigt jävla illa – du kan inte delta på rätt sätt i demokratin.


Livet är kort. 

Read Full Post »

Jepp! Det är dags igen! För en spaning i den omvärld som är min – och kanske din. Men ingen, inte ens Tuttan Kamon i Träsket, är tvungen att läsa om man bara retar upp sig på mitt urval och inte har konstruktiv kritik.

  • Så gick det för de ensamkommande flyktingbarnen. Ja, man blir ju inte särskilt förvånad när man läser att det inte gick så bra. Av 316 ensamkommande flyktingbarn som fick asyl i vårt land 2006 har bara 30 av dessa gått nån eftergymnasial utbildning, 112 av dem deklarerade en inkomst 2010 och av de 275 som blivit 18 år eller äldre har 100 körkort. Av de 294 personer som uppnått straffålder är 37 dömda för brott. Inte så bra, alltså, men inte heller så brottsligt som somliga vill göra gällande. För övrigt är det Dagens Nyheter som har gjort granskningen.
  • BH-storlek på namnskylt blir fall för AD. Minns du för ganska länge sen att det blev rabalder om en viss underklädeskedja som tyckte att de anställda kvinnliga medarbetarna skulle ha sin BH-storlek på namnskylten? Jag delade ut en svart bak (i januari 2011)  och facket skulle driva ärendet till domstol (november 2011). Facket och arbetsgivaren misslyckats med en förlikning. Arbetsdomstolen, AD, ska ha en huvudförhandling i ärendet – i februari nästa år. Ja, inte går det undan, precis…
  • Miljarder mot långtidsarbetslöshet. Regeringen vill satsa 2,1 miljarder på insatser för att motverka långtidsarbetslöshet. Ungefär hälften av pengarna ska gå till fler praktikplatser. Och så ska Arbetsförmedlingen bli bättre på att hitta arbetsgivare med praktikplatser. Månntro Arbetsförmedlingen klarar det eller ska man engagera ett bemanningsföretag..? Man har ju uppenbarligen inte lyckats särskilt bra med att berätta för arbetsgivarna om det särskilda anställningsstödet för långtidsarbetslösa som man kan få. Just detta stöd handlar om att staten subventionerar 80 – 85 procent av lönen för en person som har varit arbetslös i minst ett och ett halvt år. Till exempel…
  • Ögonkontakt minskar näthat. Forskare i Israel har kommit fram till att ögonkontakt minskar näthat. På nätet vågar vi vara mer elaka eftersom vi är anonyma, menar forskarna. Fast det är väl snarare så att vi tror att vi är anonyma, eller? Hur som helst, forskarna har studerat personer som chattar, en del kunde se den de pratade med IRL eller via kamera. Resultaten visade att de som var elakast var de som inte såg sin samtalspartner. Om jag går till mig själv är jag fullt medveten om att jag är kaxigare när jag har intagit rollen som Tofflan än när jag är mitt vanliga jag. Men samtidigt är ju inte Tofflan särskilt anonym. Dessutom har den här bloggen en kommentarsfunktion som gör att den som klarar av att bete sig hyfsat kan kommentera mina inlägg. Den som inte klarar av av hyfs, till exempel den som skriver att jag är en idiot bara för att jag inte tycker likadant som h*n eller som uttrycker sig homofobiskt, blir blockerad och kommentaren tas bort. Sånt kan man ägna sig åt på sin egen lilla blogg (om man nu vågar ha nån), men inte här. Det är inte svårare än så.
  • Facebooktvillingar satsar på ny social sajt. Tvillingarna Winklevoss blev kända när de bråkade med grundare om hur det egentligen gick till när Fejan skapades. Nu satsar de på en ny social sajt. Den är speciellt inriktad mot alla som gör investeringar på finansmarknaden. Sumzero är en sajt där investerare kan berätta om sina investeringar samt mingla med andra investerare. Inget för oss vanliga dödliga, alltså.
  • SvT:s storsatsning blev en flopp. Det handlar om The Spiral. Jag såg första avsnittet och tyckte det var mest blaj. För en gångs skull tycks jag vara överens med andra tittare!
  • Melodifestivalen 2013. Jajamens! Redan nu… Expressen har koll på vilka artister som är aktuella. Vad sägs om Ola Lindholm i kombination med Sean Banan? Sen är det mest gamla Idol-föredettingar, nåt dansband och såna som redan har varit med nån gång i Mello. Inte mycket nytt under solen, alltså.


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen, dem jag alltså inte rivit av mig med silvertejp än. (Hett internt modetips i familjen.) Uttrycket

Ja se karlar…

är det som dyker upp i skallen när jag läser om Marcus Birros tjolahopp i Dagen . Men hallå! Om du skriver nånting så provocerande, Marcus Birro, då får du räkna med att alla inte håller med. Ställ undan den där tjurige lille pojken och ägna dig åt att skriva böcker och krönikor som inte är homofoba. För det är du jäkligt bra på! (Och oavsett vad jag tycker om dina åsikter, Marcus Birro, så läser jag din senaste bok just nu och tänker recensera den för det verk den är, inte för vad jag tycker om dig! Lita på det!)

Daniel Grahn, ansvarig utgivare på Dagen, försvarar Marcus Birro och menar att tidningen inte tänker ge vika för näthatet. Han skriver bland annat :

[…] Som ansvarig utgivare menar jag att det skulle vara ett förfärligt nederlag om ”näthatet” tvingar oss att förlora Birro. […]Att förlora Birro i Dagen, innan vi ens hunnit börja jobba ihop, är otänkbart. […]Vi svenskar vill gärna vara toleranta och vidsynta, men när det kommer till en kändis som tror på Gud, ja då krymper respekten till ett knappnålshuvud. Skrämmande! […] På 24 timmar har Marcus Birro lyckats skapa mer rabalder än jag personligen lyckats med på tio år. […]

För mig handlar protesterna mot Marcus Birro inte om näthat utan det är just protester mot hans åsikter. Att ansvarig utgivare för Dagen eldar på Marcus Birro och börjar ta upp näthat förstår jag inte. Om Marcus Birro tillåts ha åsikter ska väl ”alla andra” tillåtas ha det också. Eller..? Sluta att göra skillnad på skit (media, bloggare med flera) och pannkaka (kändisar). För övrigt kan jag inte låta bli att undra om Daniel Grahn är släkt med Bo Grahn som ständigt och jämt försöker skriva homofoba kommentarer på min blogg..? Såna kommentarer publiceras inte, för det är Näthat med stort N.

Sen kan jag ju inte hjälpa att skriva ett par rader om Håkan Ljugholt, f’låt Juholt. Media med flera är rätt taskiga mot honom just nu, men ärligt talat, är det inte dags för lite självinsikt och lämna partiledarposten? Till och med partiorganet (mer eller mindre) Pravda rapporterar att man diskuterar Juholts framtid. Det kan inte vara möjligt att nån har nåt förtroende kvar för en person som flera gånger bevisligen inte har talat sanning.

Read Full Post »

Dags för veckans höjning (Blomma) respektive sänkning (Blemma). Ganska lätt, eller hur? Här kommer de!

Blomma

  • Mina vardagar! (De är fantastiska och ger mig tillbaka min självkänsla, mitt självförtroende och en del av mitt värde.)
  • Fästmön (som har trott – och tror – på mig hela tiden. Hon är fantastisk!)
  • Rökfrihet (som verkligen är med betoning på frihet! Och lycka!)
  • Närodlat ( Jag gillar tanken på att gynna mat som produceras nära mig!)
  • Regnbågssockarna från Monica den norska (Så fin jag ska bli på ”jobbet”!)

Blemma

  • Lingonvecka i plural (Man borde slippa eländet när man är tant som jag, men i stället dras man med det typ två veckor av månadens fyra…)
  • Bomber i Uppsala (Jag blir rädd…)
  • Alltför tillgängliga journaler (All vårdpersonal behöver liksom inte veta allt om min hälsa. Och trots att det finns lagar och regler är överträdelserna många!)
  • Näthatet (som gör att media tvingas till hårdare kommentarsregler till artiklar på nätet, det vill säga censur)
  • Den just nu ondaste människan jag vet (som driver folk från hus och hem, ljuger så h*n tror sig själv, fegar med tystnad och fortsätter spela rättrådig. Jag kräks!)

Read Full Post »

I lördagens Dagens Nyheter hittade jag en intressant artikel om hur svenska tidningar hanterar hatet på nätet. Det handlar främst om debatten som försiggår i kommentarsfälten på tidningarnas hemsidor. Jag har ju noterat att tidningar allt oftare stänger av kommentarsfunktionen och det är nåt jag har funderat över.

Vad handlar det om, egentligen? Ett sätt att stoppa läsarnas möjlighet till yttrandefrihet? Nej, enligt tidningarna själva handlar det om att sätta stopp för näthatet. För tillfället är detta aktuellt genom attackerna i Norge. Och det var en norsk tidning som satte stopp för kommentarerna kring denna händelse för nån vecka sen.

Svenska tidningar då? Ja, det finns två sätt att hantera kommentarerna på. Antingen förhandsgranskas de innan de publiceras eller så publiceras de direkt och efterhandsgranskas – med risk för att de då tas bort.

När det gäller förhandsgranskning är det den ansvarige utgivarens skyldighet att se till att detta efterföljs – annars kan det bli efterverkningar. Men efterhandsgranskning blir alltmer populärt och följer Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Då är man skyldig att ta bort kommentarer som bryter mot lagen, till exempel hetsar mot folkgrupp, men man kan inte själv dömas för brottet.

En del tidningar kör ett mellanting och låter externa företag sköta granskningen i efterhand. Man kan ha registrering av kommentatorer. Ibland händer det att vissa tidningar inte lägger upp nån kommentarsfunktion vid en del artiklar.

Personligen tycker jag att det är tråkigt att man stänger av möjligheten till kommunikation med läsarna. Gissningsvis blir det svårare på olika sätt att kommentera och att kommentera anonymt blir, eller är kanske redan, omöjligt.

Jag tänker också på hur jag gör med min egen blogg. För att en kommentar ska publiceras krävs en första registrering och ett godkännande av mig. Först därefter publiceras automatiskt alla kommentarer av samma kommentator – förutsatt att denne inte stavar fel, lägger med för många länkar, byter adress eller så. Då måste jag göra ett nytt godkännande. Kommentatorns identitet utåt sett, mot läsarna av bloggen, kan vara hur anonym som helst. Det är bara jag som vet avsändarens adress. Jag kan välja att stänga av kommentarsfunktionen om jag vill det. Jag kan också välja att lösenordsskydda vissa inlägg. Då får den nyfikne höra av sig till mig och be att få lösenordet. Jag kan också skriva helt privata inlägg som bara jag själv kan läsa. Och så kan jag blockera vissa kommentatorer.

Jag gillar inte censur, men kränkande kommentatorer som Bo, Lennart, Sven och Bitten och allt vad de kallar sig har jag valt att blockera. De är inte välkomna på min blogg över huvudtaget, trots att de tycks älska att hänga här. Lösenord får endast vissa närmast sörjande.


Webbtroll är inte välkomna hos mig, men det vill de tydligen inte förstå.

                                                                                                                                                             Och så, sist men inte minst: jag svarar på ALLA publicerade kommentarer! Så om du kommenterar, räkna med att du får svar – förr eller senare (oftast förr).

Men åter till svenska tidningar nu. Varför har en del kommentarsmöjligheter till sina artiklar på nätet? Ärligt talat går jag på journalisten Anders Mildners linje och tror att tidningarnas främsta mål inte är att få många kommentarer på sina artiklar utan många besökare på sin hemsida. Många tidningar är inte alls intresserade av kommunikation med läsarna utan bara information. Fast om man inte tar diskussionen blir det ju bara tomt och tyst, eller hur?

Någon ser kanske kommentarsfunktionen som läsarnas möjlighet att diskutera med varandra. Personligen tycker nog jag att det är betydligt intressantare att diskutera med artikel-/inläggsskribenten!

När det gäller kommentarer på min blogg har jag blivit känsligare med åren. Vissa perioder har jag varit till döden trött på alla påhopp, goda råd som blir helt fel när man inte har alla fakta, huvudklappningar och förföljelser av webbtroll. Då slår jag bakut! Men samtidigt välkomnar jag dialogen – om den sker kring ämnet och kanske inte kring min person. Den som vill diskutera min person kan hellre ringa, mejla eller prata direkt med mig. Allt behöver inte dryftas i bloggen! Jag använder nämligen ofta bloggen för att skriva av mig och vill varken få goda råd eller påhopp – om jag inte ber om det! (Ja, jag vill bli påhoppad när du tycker att jag går för långt!)

Vad tycker du om kommentarsmöjligheten hos dagstidningar och hos bloggare? Är det nåt värde i att kunna föra en dialog om en artikel eller ett inlägg?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »