Nu vänder livet snart igen!

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

På onsdag är det dags igen för livet att vända. I åtta nya avsnitt får vi tittare följa Anja Kontors samtal med personer som har överlevt svåra saker. Tunga, jobbiga saker som kunnat få livet att stanna. Men i stället har livet vänt. När livet vänder är tillbaka igen och som jag har väntat!

Anja Kontor ger oss åtta nya avsnitt av När livet vänder. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Det är en brokig skara människor som Anja Kontor möter, även denna gång i SvT2. Först ut är Viljar, som överlevde massakern på Utøya 2011. Då var han 17 år. Nu är det snart fyra år sen. Ett helt liv sen… De kommande onsdagarna får vi träffa människor som har varit svårt sjuka, drabbats av en nära anhörigs självmord, drabbats av att en nära anhörig blivit mördad, mist sin familj på grund av en rattfyllerist, blivit misshandlade med mera.

För mig känns ett par av programmen extra angelägna (självmord och mord). Jag har så många gånger velat skriva om dessa svåra saker, men tyvärr inte kunnat göra det av olika skäl. Nu får jag höra andra berätta om sina upplevelser. Det känns både läskigt och gott. Jag vet inte hur jag kommer att reagera och känna, men det är viktigt för mig att se de här programmen och höra dessa människor berätta om att livet faktiskt kan vända även när det ser som svartast ut. Tidigare säsongers program har fått mig att känna ett litet hopp att mitt eget liv kan vända. Nån gång.

Ett är i alla fall säkert: jag är totalt avskärmad från omvärlden de kommande åtta onsdagarna mellan klockan 20 och 20.30!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skit-Sverige!

Ett förbannat inlägg.

---

 

Mamma på kvällspromenad med mig på sin 79-årsdag i juli i somras. Jag intygar på heder och samvete att det är hon!

Jag trodde aldrig att jag skulle häva ur mig det jag gör i rubriken, men i kväll gjorde jag det. Högt och tydligt i min ensamhet skrek jag:

Skit-Sverige!

Nog för att a-kassans regler är knäppa och obegripliga… Jag undrar om inte det jag hörde i telefonen i kväll är snäppet värre. Det var lilla mamma som ringde och hon var gråtfärdig och mycket uppstressad och orolig. Hon har nämligen ingen giltig legitimation och har stora svårigheter att skaffa sig en ny.

Detta är bakgrunden:

I förra veckan skulle mamma hämta ut medicin. Det gör hon regelbundet. Precis som alla andra legitimerar hon sig. Men nu sist blev det nästan stopp: apotekspersonalen upptäckte att mammas legitimation hade gått ut – FÖR ÖVER ETT ÅR SEN. Nu är det en liten kommun mamma bor i. Hon är ganska ”känd” där: hon är född på orten, har bott där större delen av sitt liv och har en stödkrage eftersom hon har en sjukdom som gör henne handikappad.  Detta är säkert skälet till att ingen har upptäckt att mammas legitimation har gått ut – varken på banken eller apoteket har man tittat

så noga,

på hennes framsträckta id-kort, gissar jag. Det är naturligtvis både fördelar och nackdelar med det. Nu visade det sig att det skulle bli en nackdel.

Idag skulle mamma få hjälp av tant och farbror Blå att åka till polisen och ordna en ny legitimation. Men hos polisen blir det tvärstopp. Att mamma verkligen är den hon är syns på det utgångna id-kortet – om man jämför fotot med den verkliga personen. Det räcker inte. Hon kommer dit med två vänner, som hon har känt i 30 år –  varav den ena är en pensionerad polis (!). Båda intygar att hon är hon. Det räcker inte heller.

Det är endast en nära anhörig som räknas om man inte har nån giltig legitimation. Mamma är änka och hon är inte sambo, hon har inga föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar i livet, hon har inga syskon, ingen vårdnadshavare, ingen god man, ingen familjemsförälder, ingen arbetsgivare. Hon har bara mig. En dotter. Och jag bor 30 mil bort. Ska jag, hennes enda barn, åka sextio (60) mil för att mamma ska få ett id-kort? Till saken hör att jag är mer eller mindre livegen med tanke på min situation. Eftersom jag knappt har mat för dagen (idag åt jag nudlar för 3:90 kronor) har jag knappast råd med bensin för de 60 milen.

Mamma är 79 år. Hon blir 80 år nästa sommar om hon får leva. Jag vet, jag kan intyga det. Men jag bor inte i Metropolen Byhålan och kan göra det. Mamma är inte kriminell. Hade hon varit det hade en utredande polis kunnat intyga att hon är den hon är!!! Ja, det är sant!

Men farbror Blå är envis och ska försöka hjälpa mamma. Om det inte går vet jag inte hur vi ska lösa det. To be continued, alltså…

Det här är Sverige 2014. Skit-Sverige. Mitt land, när det visar sig från sin allra sämsta sida.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat: Ur Sorgesång

Ett inlägg om ett citat ur min bok på gång, Sorgesång.

Jag läser en märklig bok om sorg. Sorgen – och det man upptäcker efteråt av både bra och mindre bra företeelser kring den bortgångne – efter en nära anhörig. Men som allt annat är inte heller sorg svart eller vitt. Flickan Eggy går mot det vita hållet, trots att hon är till hälften jamaican och inte alls till 100 procent lycklig…

[…] Då och då hängav hon sig åt kiss- och bajshumor och släppte lös en spärreld i mitt öra. ”Häxan.” Hon tystnade och andades tungt. ”Häxan åt upp sin kvast när ingen tittade på. Den smakade hemskt. Sen såg hon två människor dansa på hennes hatt och då bajsade hon på dem och gjorde smörgåsar av dem.” Detta följdes av tjutande skrattsalvor. […]

Den där Eggy, hon är minsann en tjej med min typ av humor!

Livet är kort. Glöm inte bort att skratta en stund.

Read Full Post »

Sverker Åström har avlidit – RIP

Det är nog allmänt känt att jag inte gillar när folk skriver RIP om en kändis så snart denne har dött. RIP för mig är förknippat med en nära anhörig och min bekantskapskrets omfattas inte av några kändisar. Direkt. Men, jag har just nu läst att Sverker Åström har avlidit och då frångår jag min ”principer” och skriver RIP.

Sverker Åström i yngre version.

Sverker Åström föddes 1915 i Uppsala. Han var FN-ambassadör, diplomat och ambassadör. Han jobbade bland annat i metropoler som Washington, Paris, London och Moskva. Och så var han homosexuell. Han kom ut 2003 – som 87-åring och fick pris som Årets homo av QX året därpå. Att komma ut som 87-åring tycker jag är riktigt, riktigt tufft. Sen kan man tycka vad man vill om unga idrottsstjärnor som idag inte har behövt kämpa nån längre tid med sin sexuella läggning. En del människor är liksom lite andra sorters hjältar.

Read Full Post »

Sju års lycka!

Idag är det sju års lycka för mig! Jag har nämligen varit rökfri alla dessa år. Att sluta röka är bland det bästa jag har gjort.

Även om jag inte exakt idag minns så mycket från sju år tillbaka i tiden, har jag alltid med mig ett minne av att det faktiskt aldrig var svårt att sluta. Innan dess hade jag gjort ett ordentligt försök att sluta under 1990-talet. Misslyckandet var hårt då. Jag klarade ungefär två och ett halvt dygn innan jag tog till ciggen igen.

Det bästa med att ha gett upp rökningen är frihetskänslan. Jag är inte längre fast i en last som är dålig för mig. Det är så skönt! Men det finns nackdelar också. Jag har lagt på mig rejält med extrakilon och när man har kommit upp i min ålder är det svårt att göra sig av med sånt.

Fördelar är emellertid i majoritet! Jag sparar pengar, jag mår bättre, jag har fått bättre lukt- och smaksinne, jag själv luktar/doftar bättre – för jag stinker ju inte rök. Mitt hem och mina prylar luktar inte heller rök längre.

Rök luktar illa.

                                                                                                                                                                   För mig var det en nära anhörigs sista svåra år och kampen för att andas som gav mig de första tankarna på att sluta med skiten. Den ångesten… När sen min mamma lyckades sluta efter att ha rökt i 50 år, tänkte jag att jag nog också borde klara det – jag hade ju bara rökt i knappt 30 år.

Mamma slutade röka ungefär ett år före mig. Idag är vi fortfarande rökfria. Mamma är tyvärr fast med sin nikotininhalator, men jag vägrade ta till nåt annat hjälpmedel än en medicin som jag åt under en och en halv månad. Och när jag klarade av att sluta på det viset fick jag samtidigt bevisat för mig själv att jag har ett jävlar anamma att ta fram under tuffa perioder. Detta har jag, som bekant, haft nytta av även under senare år.

De sista sju åren av mitt liv har delvis varit hårda, men de har också varit år av lycka. Jag klarade av att bryta ett beroende – och jag är fortfarande fri. Därmed inte sagt att jag inte kan trilla dit i morg0n igen, om det vill sig illa. Men det är inte nån svår kamp längre. Det är bara frihet…

I mitt inlägg från Sluta-röka-dagen förra året kan du läsa om vinsterna med att sluta röka, vad som händer med din kropp och din hälsa.

Read Full Post »