Idag läser jag om lille Abbe på Dagens Nyheters hemsida. Abbe, som har fyra föräldrar – en mamma och tre pappor. Det var nämligen så att mamma och en manlig kompis beslutade sig för att skaffa barn tillsammans. Sen blev mamma kär i en man och pappa kär i en man. Och plötsligt var det fyra vuxna kring den lille pojken när han föddes.
Att ha bonusföräldrar och reservföräldrar kan vara otroligt bra. Alla föräldrar klarar nämligen inte av att till hundra procent vara föräldrar. Vilken fördel om det finns flera vuxna att tillgå då!
Barn är levande varelser. De låter. Ibland låter de illa. Ibland jollrar de mysigt.
Samtidigt tycker den moraliska tanten i mig att man nog ska tänka sig för både en och tre gånger innan man skaffar barn. För idag SKAFFAR man just barn. Barn blir inte till bara så där, de allra flesta är planerade. Det jag menar är att man ska tänka efter före. Att SKAFFA barn innebär ett livslångt åtagande med en massa skyldigheter och plikter. Men även, förstås, med en massa mysigt.
Barn är levande varelser. Ibland låter de illa, ibland jollrar de mysigt. Tyvärr ser jag alltför ofta – både här och där – att man SKAFFAR sig barn för att försöka rädda nåt, vanligen ett förhållande som är på väg att krascha. Då tror man att ett nytt barn ska bli kittet, limmet som håller paret samman. Det är naivt att tänka så. Lika naivt som att tänka att ett barn är en statuspryl som liksom blir pricken över i:et i en familj där saker och pengar går före allt.
Det viktigaste är kärlek. Kärlek är meningen med livet. Att skaffa ett barn innebär att (man måste) älska barnet hela livet. Man måste ta ansvar. Jag blev själv aldrig mogen för detta ansvar. Men jag har fyra fina bonusbarn som jag älskar mer än några andra barn. Bara så du vet!
Har du nån åsikt i frågan???
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 