Här är Fästmöns och min påbörjade 100-lista. Den har egentligen inget alls med inläggets lista att göra, även om arbete är grunden till mycket i tillvaron…
Jag får då och då ett väldigt bra nyhetsbrev i min inbox – det från Proffice. Just detta nyhetsbrev tycker jag är lysande, för det tar upp saker kring jobbsökeri som jag är intresserad av. Allt i nyhetsbrevet är inte relevant och intressant för mig förstås, men jag hittar alltid en godbit. Häromdan såg jag en spännande artikel om jobbmyter som en inte ska gå på. Den läste jag med intresse! Här kommer några reflektioner.
Att det finns en del myter om arbetslivet vet vi som har jobbat ett tag. Forbes, en amerikansk tidskrift som är känd för sina listor över miljardärer och företag, har också tagit fram en lista över myter kring arbetslivet. Det handlar om sex myter som forskning har motbevisat.
Åtta timmars arbetsdag leder till högre produktivitet
Nja, det är faktiskt så att kortare arbetsdagar gör anställda mer produktiva. Det finns undersökningar som visar att de som tar 17 minuters paus för varje 52 minuter de arbetar får mest gjort under en arbetsdag. Går jag till mig själv och det jag gör idag kan jag tycka att 17 minuters rast per 52 arbetade minuter låter lite mycket. MEN… det jag gör kräver ofta koncentration och efter ett tag blir jag trött och tappar koncentrationen och gör fel. Då brukar jag faktiskt ta en mikropaus och gå och hämtavatten, gå och kastavatteneller bara springa runt i nån korridor ett par minuter. Det funkar!
Pengar är bästa motivationen
Nej, forskningen är entydig: högre lön gör dig inte lyckligare. Jag är nöjd bara jag får arbeta och får en lön jag kan leva på. Det är inte nåt mål för mig att vara högavlönad igen, för jag vet att jag kan klara mig på en tredjedel av vad jag har i lön idag – även om det var tufft. För mig är intressanta arbetsuppgifter och snälla kollegor viktigare. Och en lyhörd chef!
Kasta dig in i nya uppdrag och ge allt från start för att lyckas
Det här är ganska vanligt. Och ja. När en kommer till en ny arbetsplats vill en ju visa att en kan, att en är kompetent. Men det är inte fel att stanna upp, reflektera och fråga… Lite ödmjukhet, alltså.
Högpresterare blir bra ledare
Jorå, visst är det skillnad på chefer och ledare – alla är inte både och. En chef som inte kan konsten att motivera sina medarbetare lär få ta emot uppsägningar. Här håller jag helt med!
Distansarbete ger sämre engagemang
Många företag tror att anställda producerar mindre på distans, men forskning motbevisar detta. Dessutom visar forskningen att de anställda blir mer engagerade. Jag tycker att distansarbete är OK när en har hög arbetsbelastning eller behöver sitta mycket koncentrerat med nåt. Men jag vet också många som sätter i system att distansarbeta fredagar och måndagar… Ibland måste en vara på jobba även dessa dar…
Gör vad du älskar så behöver du aldrig jobba mer
Forskning visar att det inte blir nån skillnad i vad du presterar vare sig du älskar vad du gör eller tvärtom. Däremot sägs den som tänker osjälviskt – vad kan jag göra för att andra människor ska uppskatta det? – göra skillnad.
Självmorden
Sverige tros vara världens mest självmordstäta land, med det är det inte! Däremot har vi pålitlig statistik över självmorden i vårt land. Flest självmord sker i Guyana. Ja, det här var ju inte nåt roligt – varje självmord är en tragedi för de inblandades närstående, framför allt. Så även om vi finns på 58:e plats med våra 11,1 självmord per 100 000 invånare är det inget att slå sig för bröstet över.
Synden
Nä, svenskar är inte mer sexorienterade än andra folkslag. Men många av oss har hjälpt till att hålla ryktet vid liv sen 1950-talet när sexualundervisning infördes i skolorna och många svenska filmer med naket i kom upp på biograferna.
Utseendet
Blonda och blåögda? Tja, Sverige tillhör de länder med högst medellängd och vi är helt klart mer blonda och blåögda än folk i Bolivia.
Djuren
Isbjörnar i Sverige? Nej det har vi INTE. Och därmed har även jag dementerat detta.
Lesbiska byn
Det finns en kinesisk vandringssägen om en lesbisk by i norra Sverige. Där sägs 25 000 lesbiska skogshuggare bo och de män som tar sig in i byn blir svårt misshandlade. Nej, det är inte heller sant.
Min första tjänstemobil var en sån här Motorola Microtac.
Igår i DN läste jag en intressant artikel om batterier. Jag läste den med stort intresse eftersom jag är så himla trött på att ladda min iPhone, nåt jag får göra minst två gånger om dan. Ja, lite är det ju beroende på hur mycket jag använder mobilen, förstås, men som de flesta andra använder jag min mobil väldigt mycket. När jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet höll batterierna laddning lika kort tid som idag. En tänker att om det är nåt mobiltillverkarna borde förbättra så är det batteritiden… Fast det gör de ju inte. De vill ju hellre att en köper en nymobil, som går att använda till ännumer– och som därmed laddar ur ännu fortare…
Den som läser min blogg vet att jag gillar böcker och att läsa. Den som läser lite noggrannare vet att jag gillar Månpocket, som jag tycker är en seriös och bra utgivare. Idag trillade månadens nyhetsbrev in. Därför serverar jag dig ett urval av september månads Månpocketsläpp. Urvalet står jag för, underlaget Månpocket.
Stallo av Stefan Spjut
Det finns en anledning till att vi fruktar mörkret. Till att man i forna tider hotade med det som rörde sig i skogen. Till att folksagor och myter aldrig dör.
Sarek, Lappland, 1987. Naturfotografen Gunnar Myrén upptäcker en oförklarlig detalj i ett av sina flygfoton. Upptäckten lämnar honom ingen ro – vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anar en hemlighet som varit fördold i sekler.
Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer. Mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.
Kajas resa av Carin Hjulström En dag får Helena Åkerström en mystisk låda levererad till sitt hem. Den är fylld av dagböcker, tidningsartiklar, foton och ett brev från en anonym avsändare. Brevskrivaren hävdar att det är ett unikt historiskt material som hon vill ge till Helena i förhoppning om att hon, i egenskap av journalist, kan skriva om det.
Helena är först skeptisk, men blir alltmer fascinerad ju mer hon läser. Innehållet i lådan berättar den glömda historien om de mest brutala politiska mord som ägt rum på svensk mark i modern tid. Snart har hon påbörjat inte bara en artikel utan en hel bok om journalisten Kaja, som av en slump blev indragen i den tsartrogna Ryssligans kallblodiga jakt på bolsjevikanhängare.
Mick Jagger av Philip Norman Mick Jagger är den oefterhärmliga sångaren i en av väldens mest inflytelserika och kontroversiella rockgrupper genom tiderna, Rolling Stones. Ett musikgeni vars karriär sträcker sig över fem årtionden och än idag fyller gruppen arenor runt om i världen.
I Philip Normans bok får vi följa musiklegenden från de tidiga skolåren och den trygga uppväxten i en medelklassmiljö i efterkrigstidens England. Till när han och Keith Richards träffar den coole och musikaliske Brian Jones och de tillsammans bildar Rolling Stones. Nu börjar ett närmast osannolik liv fyllt av droger, kvinnor, framgång, död och status som världens största rockmaskin.
Kaddish på motorcykel av Leif Zern Leif Zern är känd som Sveriges skarpaste och mest kunniga teaterkritiker. Nu skriver han för första gången om sin bakgrund, närmare bestämt sin far, och om hur denne levde ett slags dubbelliv:
”Kaddish på motorcykel är en berättelse om min judiska uppväxt på Söder i Stockholm efter kriget. Om min pappa och hans liv i två världar – en ortodox jude som bejakade den moderna världen och utan att tveka ägnade sig åt nöjen som inte alltid stämde överens med religionens bud. Det är en bok som vandrar mellan olika miljöer – från skrädderier till idrottsarenor, från judiskt helgfirande till skrattfester på premiärbiograferna – och som själv bejakar det positiva i denna livshållning. En lycklig berättelse som slutar olyckligt.”
Främlingens barn av Alan Hollinghurst Sensommaren 1913 kommer den unge adlige poeten Cecil Valance på besök till Two Acres, Cambridgevännen George Sawles familjeställe. Cecil skriver en dikt till Georges lillasyster Daphne, en dikt som kommer att finnas i den engelska litteraturhistorien som ett eko från en förlorad generation. En dikt om kärlek och ett England som redan när dikten skrivs håller på att försvinna.
När första världskriget är slut är poeten död och diktens innebörd och vem den egentligen var riktad till blir till mytiskt stoff som går i arv i decennier, både inom familjen, kritiken och litteraturhistorien. Vi får följa Daphne från tonår till ålderdom och i fonden av hennes liv ser vi ett Storbritannien i ständig förändring.
Det börjar med katastrof och slutar med katastrof. Och det som är däremellan är skitläskigt. Fästmön och jag har just sett Mothman(2002), en film som jag spelade in på DVD-hårddisken i oktober förra året (ja, jag ligger efter!). Kusligt värre!
”Jajamens!” som Bosse J skulle ha sagt! Det är Richard Gere till höger.
Ett ungt förälskat par går och tittar på ett hus. De bestämmer sig för att köpa det. Men på vägen därifrån är de med om en bilolycka. Johns (Richard Gere) fru Mary (Debra Messing) blir svårt skadad och några dar senare avlider hon. John hittar några märkliga och otäcka teckningar som Mary har gjort av en varelse. Ett par år senare hamnar John, av nån oförklarlig anledning, i staden Point Pleasant. Märkliga saker har hänt där. Till och med polisen Connie (Laura Linney) har drömt att hon höll på att drunkna – samtidigt som en massa julklappar flöt omkring henne. Av nån anledning hänger händelserna i Point Pleasant ihop med Mary och John kan inte låta bli att dras in i nånting mycket otäckt…
Det här är en ruskigt läskig skräckfilm, baserad på myten om Mothman, en varelse som sätts i samband med övernaturliga händelser. Jag brukar sällan bli rädd numera, men i kväll kan jag meddela att det var ståpäls på armarna. Filmen är bra så tillvida att den blandar det trovärdiga med det övernaturliga – och mitt inne i smeten människan som inte vet vad hon ska tro. Förnuftet säger en sak, Mothman en annan…
Jag är en av dem som fascineras av familjen Kennedy och dess öden. Och jag är visst inte ensam. I höst kommer tre nya böcker om Kennedys ut i Sverige!
Jag kan verkligen inte annat än fascineras av den här familjen! Ursprungligen fattiga katolska utvandrare från Irland till det förlovade landet i väst, USA. Pappan Joseph skapade sig en förmögenhet genom att producera filmer i Hollywood. Enligt många blev målet att en av sönerna skulle nå ända in i Vita Huset. Det gjorde den unge John Fitzgerald 1960. Tillsammans med hustrun, den vackra Jackie.
Kändisskap och glamour omgav familjen. Många svenskar tog dem till sig, inte bara för att det Kennedy stod för låg nära svensk politik utan också för att Jackie faktiskt blev något av en modeikon. Så sent som förra året läste jag i en artikel i lokalblaskan följande:
[…] Jag älskar verkligen att ta på mig min rosa Jackie Kennedyklänning och vara värdinna när vi får gäster. […]
(Nu var ju inte just dessa ord uttalade av nån jag gillar speciellt mycket – den rosa dräkten var ju den Jackie bar när hennes man mördades, vilket säger en del om den citerade ovan – men ändå… )
Redan pappa Joseph byggde upp en myt kring familjen. Och Jackie sägs ha fortsatt att bygga på den även efter att maken John mördats 1963. Trots en massa skandaler som otrohet och hänsynslöshet har familjens rykte inte skadats särskilt mycket.
Allting börjar med att en ung kvinna dör på sin bröllopsnatt. Och elva år senare hittas en ny ”brud” mördad inne i Visby. Gamla myter och modern teknik blandas på ett spännande sätt i Anna Janssons senaste Drömmen förde dej vilse, en julklapp från mamma.
Gammalt och nytt blandas på ett spännande sätt!
Egentligen börjar det med en ung kvinnas död på sin bröllopsnatt. Men det vet inte kriminalinspektör Maria Wern när hennes kollega börjar dejta den döda kvinnans man och när Maria ingriper i ett bråk. Och snart hittas en sjuksköterska, klädd till brud, mördad i Botaniska trädgården i Visby. Myten om havsfrun som lockar med sig män i djupet blandas med modern teknik, en teknik som mördaren använder för att följa sina offers liv.
Anna Jansson ska läsas, inte ses på som TV-film. På TV stämmer inte allt med böckerna, för i böckerna är till exempel Maria Wern skild, inte änka. Det här är nog för övrigt den starkaste och bästa av Anna Janssons deckare. För även om jag runt mitten av boken gissar rätt på vem som är mördaren och mördarens relation till vissa inblandade så är boken spännande. En riktig bladvändare som det gick otroligt snabbt att läsa – därför att man inte vill lägga den ifrån sig. Ett litet minus, dock, för att det var lite för lätt att lista ut mördarens identitet, men ändå ett högt betyg!
I måndags var det exakt 40 år sen Janis Joplin dog, endast 27 år gammal. Janis Joplin, Jimi Hendrix, Brian Jones och Jim Morrison är de fyra grundbultarna i 27 Club. Denna makabra klubb bestående av rockstjärnor som dött endast 27 år gamla.
Man kan undra om det vilar en förbannelse över dessa, om det är en myt, en slump eller om det finns en förklaring. Det man kan säga är att rockmusikens värld är en sorts låtsasvärld med många farliga lockelser, såsom droger…
Jonas Inde har skrivit en pjäs, som ges på Maxim i Stockholm, och som har titeln 27 Club. Föreställningen bygger på musik av de sex mest kända medlemmarna i klubben: Janis Joplin, Jimi Hendrix, Brian Jones, Jim Morrison, Kurt Cobain och Robert Johnson.
Enligt Jonas Inde är män som starkast just i 27-årsåldern. Han tror inte att dödsfallen har skett på grund av otur. Men varför just 27 år? Om man tittar på en typisk medlem i 27 Club börjar det med genombrott och en karriär som pekar uppåt – för att sen ganska brant stupa neråt. Det är som om stjärnorna når ett tak vad gäller sina prestationer. De har liksom gjort sitt bästa väldigt fort och tidigt i livet. Många har problem med droger och alkohol. Men trots att vi idag vet mer om drogers verkan har den här klubben nu ungeför 30 medlemmar…
”27 Club”spelas till och med den 18 december på Maximteatern i Stockholm.
Rubriken är också rubrik till en intressant artikel om självbiografier som jag hittade i dagens lokalblaska. Tyvärr ligger inte heller denna intressanta artikel på hemsidan! Idag kommer till exempel Tony Blairs självbiografi och här hemma kom författaren Kjell Espmarks redan i våras, Morgan Allings alldeles nyss.. Och antalet biografier som ges ut i Sverige i höst är stort… Samtidigt lanseras när som helst tidningen Vi biografi, en tidning som bara ska handla om… biografier…
Men varför har intresset för självbiografier plötsligt blivit så stort? Nog för att förlagen och filmindustrin vet att ”based on a true story” säljer, men ändå… I lokalblaskans artikel filosoferar skribenten John Sjögren över detta. Han misstänker att biografins popularitet kan vara en reaktion mot tidigare uppfattningar om jaget och verkligheten. För John Sjögren menar:
[…] Vad biografin gör är att samla ihop skärvorna från detta splittrade jag och göra det helt och sammansatt igen. Biografin erbjuder, för att parafrasera Lyotard, en jagets stora berättelse. […]
Men ibland sviker ju minnet och då lägger man till eller drar ifrån för att berättelsen ska ge det författaren vill visa. Då blir det myter och fiktioner…
[…] Vi läser dem för att spegla oss, för att fylla ett behov av myt och mening hos oss själva, för att ge form och innehåll åt våra egna liv. För att känna att även jag är en berättelse. I bästa fall baserad på en verklig händelse.
Jag kan ju inte låta bli att dra paralleller till bloggvärlden. I min blogg skriver jag ju mest om mig, en sorts dagbok. Inte egentligen för andras skull, utan för min egen skull. För jag har insett att livet är så förbaskades kort och hur jävligt det än är vill i alla fall jag hänga kvar i det. Och genom att skriva, blogga, fortsätter jag att leva.
Mitt liv ska alltid finnas här. Därmed är inte sagt att det jag skriver är sanningen. Det är MINA sanningar, mina uppfattningar och åsikter. Kom ihåg det. Allt är subjektivt – och behöver inte vara det sanna för alla.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Stallo av Stefan Spjut
Kajas resa av Carin Hjulström
Mick Jagger av Philip Norman
Kaddish på motorcykel av Leif Zern
Främlingens barn av Alan Hollinghurst
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 