Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘myskväll’

I kväll fick äntligen jag och Elias lite egen tid. Det var jättelänge sen och Elias sa faktiskt när jag hade skjutsat hem honom och Fästmön att

det känns som om det blir mer och mer sällan vi ses.

När jag åkte från jobbet kom jag mitt i en utryckning. Jag mötte fyra brandbilar och en ambulans, så jag var lite sen när jag kom till Annas jobb för att hämta pojken. Jag blir väldigt fundersam när det är sånt där pådrag och jag tänker alla möjliga tankar kring vad som kan ha hänt.

Efter en stunds diskussion var Elias och jag överens om att Hamburgerstället A fick stå tillbaka till förmån för Hamburgerstället B. Och det var helt rätt för de senare har världens godaste strips, tycker vi. Sen kom vi på att sist vi var här var Elias sista dag på sommarlovet. Nu blev det nästan sista dan på jullovet, fast inte riktigt. Det firade vi med glass till dessert. Sen stod magarna i fyra hörn…


Glass är gott även på vintern!


Efter maten åkte vi hem till mig.
Jag blev tvungen att kolla och besvara lite mejl en stund. Idag blev jag nämligen inbjuden till Högre Höjder igen fredagen den 27 januari för att prata lite mer. Så spännande och kul! Jag ska berätta mer om bloggande, min blogg i synnerhet och lite om Blogvertiser, så jag hade mejlat Anders för att få lite underlag kring företaget. Anders svarade snabbt som alltid! Tänk att jag ska få prata om min favoritsysselsättning – och att byråfolket är intresserat!

Mindre glad blev jag när jag såg ett kuvert från Dimsyns a-kassa.

Vad är det NU då?

tänkte jag nervöst och kände hur magen drog ihop sig i kramp. Men det var ”bara” tre inbetalningskort för årets första kvartal! Januari månads avgift var elva kronor lägre än februari och mars. Fråga mig inte hur de räknar… Jag har försökt prata med dem en gång per telefon, men fattade mindre när vi la på. Allt är som sagt… Dimsyn…

Elias och jag tittade lite i en bussbok han hade fått låna. Men där var mest

såna där gråa bilder

alltså svartvita bilder och det tyckte Elias var lite konstigt. Jag försökte förklara att det inte fanns färgfilm förr i tiden, men det var nog nästan obegripligt. Inte färg… Och så kom vi av nån anledning in på pengar. Jag berättade att guldtior fanns inte när jag var barn utan tior var blåa papperspengar. Till och med femmor var sedlar, fast gula och med Gustav Vasa på. Och bilar och bussar körde på vänster sida fram tills jag var fem år! DET tyckte Elias var jättemärkligt…


Laid back i Tofflans kökssoffa gnagde Elias på den sista Lonka-kolan medan vi pratade lite om hur det var på stenåldern förr i tiden när jag var barn.


Sen ville Elias göra en egen busstidtabell
med egna linjedragningar och han ritade och skrev så det stod härliga till. Och plötsligt var det dags att åka och hämta mamma Anna från jobbet. Jag skjutsade hem dem till Himlen och Anna var trött och hade ont i foten.

Idag var en berg-och-dalbana-dag, med lite deppigt på jobbet, lite kul på kvällen och lite deppigt igen att höra att Slaktar-Pojken inte blir erbjuden jobb där han har gjort praktik trots att han har haft fullt att göra hela tiden. Det tycker jag är jättetrist, för Johan har verkligen jobbat hårt, gått upp tidigt på morgnarna utan att klaga. Dessutom har han trivts bra. Men det är bara att inse att livet inte är rättvist. Fast hör jag en enda människa klaga på sitt jobb lär jag få ett utbrott! Idag är man nämligen lyckligt lottad om man har ett jobb. Glöm inte bort det, för f*n!!!

 

Read Full Post »

Härom morgonen, vid halv fem-tiden vaknade jag till av att någon skrek utanför. Nej, det var inte katter som slogs. Det var en vuxen mans skrik. Två gånger skrek han. Förtvivlade skrik. Det var riktigt obehagligt. Fästmön hörde ingenting och ett tag tänkte jag att jag kanske hade drömt. Men jag tror inte det. Skriken lät inte bara förtvivlade, de lät som rop på hjälp. Och nu kommer jag till poängen med den här ingressen. Att ropa på hjälp ska man göra om man behöver det. Man kan nämligen inte få mer än ett nej.


Ibland behöver vi stöd och hjälp.

                                                                                                                                                                   Vi är alldeles för blyga och fega när det gäller att söka hjälp. Ibland behöver man lite stöd, ibland mycket hjälp. Men det ska inte behöva gå så långt att man går omkring i ett bostadsområde tidigt en vardagsmorgon och skriker!

Jag undrar om mannen utanför fick nån hjälp eller om nån bara helt enkelt ringde polisen. (Det blev nämligen bara två skrik och sen tyst och jag såg ingen när jag tittade ut.) För så gör man idag när nån beter sig ”konstigt” eller ”avvikande”. Man ringer polisen. Förr i tiden ringde man Bullret, det vill säga mentalvården. Då kom ett gäng människor och satte på den skrikande en speciell sorts tröja. Tröja med knäppning baktill. Det var naturligtvis en förskräcklig och förnedrande handling. Det är tur att tiderna är annorlunda.

Problemet idag är bara att vissa människor är så sjuka att de till och med balanserar på tågräls eller broräcken – utan att få hjälp. Tro mig, jag har sett på ganska nära håll hur en livsglad person i yngre 20-årsåldern förvandlats till en vandrande fågelskrämma, med tom blick, för evigt fast mellan vårdarna mamma och pappa.

Att våga fråga nån om man kan hjälpa till eller göra nåt är inte heller farligt. För ofta finns det alltid nåt man kan göra, även om man inte är proffs. Man kanske kan lyssna eller man kanske kan åka och handla en matkasse. Det behöver inte vara svårare än så. Och faktum är att ett rop på hjälp i bästa fall kan vara början på en vänskap!

Idag har Anna och jag bett om hjälp. Det är en bagatell, men för oss ändå ett problem. Annas mamma ska hjälpa oss att frakta hem den lagade cykeln. Den går nämligen inte in i min bil. Anna vågade fråga och Annas mamma är snäll och hjälper oss trots att hon inte är riktigt kurant.


Ett rop på hjälp kan vara början till en vänskap, vem vet?

                                                                                                                                                             Under tiden har jag en lång handlingslista att beta av inne på Tokerian. I kväll kommer barnen hem och de ska förstås utfodras. Förväntningarna är höga, det är ju fredagskväll. Myskväll. Jag är inte så säker på att de inser hur lyckligt lottade de är som får ha myskväll med god mat och chips med sin mamma. Det är många som sitter ensamma, som inte myser med nån. Många, som kanske inte ens har ett hem eller en soffa att mysa i. Jag kan inte rädda dem. Jag kan inte ta andras problem på mina axlar. Men om nån ropar på hjälp så svarar jag. Jag gör inte som mina före detta vänner, vänder mig ryggen och snackar skit. Jag stannar och jag svarar. Och gör vad jag kan. Jag lovar.

                                                                                                                                                              PS När det gällde den skrikande mannen utanför steg jag upp ur sängen och ut i köket. Där försökte jag se nåt genom fönstren, men ingenting. Och skriken tystnade. Jag vågade inte gå ut, men jag tittade ut. Jag hoppas han fick hjälp.

Read Full Post »