Jag heter inte Miriam

Ett inlägg om en bok.

---

 

När nya böcker, filmer, pjäser, musik etc höjs till skyarna alltför mycket brukar jag bli ganska skeptisk. Jag vill bilda mig en egen uppfattning, men i vissa lägen blir jag nästan anti i förväg. Jag läser för övrigt aldrig några recensioner innan jag läser en bok.

Men jag blev aldrig motvallskärring innan jag läste Majgull Axelssons senaste roman, Jag heter inte Miriam, trots att jag har noterat att den har fått lovord från alla håll. Jag vet nämligen att Majgull Axelsson kan skriva bra böcker. Och den här boken är inget undantag.

När boken börjar är det Miriams 85-årsdag.  Familjen har samlats för att fira henne när hon plötsligt utbrister

Jag heter inte Miriam!

Naturligtvis tror alla att hon har blivit lite… snurrig. Men när dotterdottern Camilla tar sin farmor på en promenad börjar farmodern berätta det hon aldrig har pratat om tidigare: livet i koncentrationslägren.

Jag har inte orkat läsa boken så snabbt som jag har önskat. Det handlar om att jag har varit sjuk och haft svårt att ligga eller sitta och läsa. Men det handlar inte bara om det. Den här boken är… jobbig att läsa. Man kan inte smita undan från… hemskheterna. Det jag inte kan låta bli att undra är hur många andra det finns som liksom Miriam inte har berättat om sitt förflutna – och som inte nånsin avslöjar allt.

Majgull Axelsson har alltid skrivit bra böcker. Jag heter inte Miriam är inget undantag. Min tidigare favorit, Aprilhäxan, har nu blivit ifrånsprungen. Av Miriam. Jag gillar det raka språket. Berättelsen, som är pang på. Jag kan varken väja eller värja mig. Eftersom jag har svårt att hålla reda på alltför många karaktärer i böcker är boken också på det viset perfekt för mig. Här är persongalleriet alldeles lagom stort. Ibland har jag också svårt att hänga med när en roman hoppar i tiden och väver samman två eller flera historier. Ibland blir det inte heller bra litteratur helt enkelt därför att författaren inte lyckas. Majgull Axelsson gör det bara helt suveränt.

Nåt annat än högsta Toffelbetyg kan det förstås inte bli!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Huvudjägarna

Nej. Jag är en motvallskärring ganska ofta. Alldeles nyss la jag ifrån mig Jo Nesbøs Huvudjägarna. Och jag sällar mig inte till den stora lovkör jag har hört prisa boken. (Typ alla som jag vet har läst den gillar den.) Jag lånade boken av Fästmön och det var bra det, för jag hade inte velat lägga en spänn på att köpa den.

Jag prisar inte den här boken. 

Roger Brown är headhunter, gift med den sköna Diana och konsttjuv. När Clas Greve kommer i hans väg blir denne en toppkandidat – för ett jobb och en tavelstöld. Bara det att Clas Greve är just en toppkandidat, på flera sätt än ett. Snart sker en massa mord och hur boken slutar… fattar jag nästan inte…

Nej, det här var inte alls nån njutbar läsning! Jag väntade hela tiden på att boken skulle bli spännande. Det blev den aldrig. Det enda som hände var ett antal människor – och djur – blev mördade på ganska läskiga sätt. Och? liksom.

Om jag ger den här boken lägsta Toffel-betyg känner jag mig rätt snäll. Men den är välskriven och den ingår inte i Harry Hole-serie, trots att Bokus skriver det. Och jag kan ju vara rätt snäll ibland, även om det är svårt för mig, enligt somliga.

Read Full Post »