Gone girl

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag suktade efter Gillian Flynns bok Gone girl. Den var upphaussad av alla möjliga och det är nåt som jag inte brukar falla för. Jag brukar bli motvalls i stället. Nu blev fallet inte så högt, för jag införskaffade boken för runt en femtiolapp på årets bokrea. Och nu ska jag berätta om jag tyckte att den var värd pengen.

Mycket kort kan man säga att det här är en bok om paret Nick och Amy. På deras femte bröllopsdag försvinner plötsligt Amy spårlöst. Vad som sen händer spelas upp genom att berättarperspektivet varvas mellan dem båda – psykopathäxan och skitstöveln, som en av dem vid ett tillfälle i boken kallar sig/dem. Som läsare kan man bara hålla med om detta – när man har kommit in en bit i boken. Ens sympatier flyttas onekligen hela tiden, i alla fall i början. Till sist känner jag inte sympati för nån.

Det är onekligen ett annorlunda sätt att skriva en thriller på. Boktoken och bokslukaren jag kan inte hjälpa att tänka att författaren kanske haft en TV-serie eller en film i åtanke i stället (eller också). Jag tänker lite Orange is the new black. Och den boken retade jag mig rätt mycket på…

Nej, jag kanske är gammalmodig, men det här nya sättet att skriva deckare på tilltalar mig inte. Toffelomdömet blir medel – och då är jag snäll.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag brukar inte gå på alltför höga jubelrop för vissa böcker. Då slår jag i stället bakut och blir misstänksam. Tills jag har bildat mig en uppfattning, förstås. Tvärtemot vad somliga tror kan jag ändra mig då. När det gäller Lena Anderssons lilla bok Egenmäktigt förfarande –  en roman om kärlek var jag lite motvalls – det vill säga, jag gick på jubelropen och köpte boken i pocket för mammas födelsedagspeng. Sen mådde jag bara dåligt. Tack, mamma! (Ja, inte för att jag fick må dåligt utan för att jag kunde shoppa.)

Det här ska vara en bok om kärlek. För mig handlar den om besatthet och om två människors oförmåga att kommunicera. Jag mår riktigt dåligt när jag läser den. Jag mår så dåligt att jag blir irriterad och undrar:

Varför limmar h*n så?

och

Varför kan h*n inte säga hur det ligger till?

Nä, Toffelomdömet blir snudd på det lägsta. Den är ändå skriven på bra svenska och jag hittar inga språkliga eller grammatiska fel. Men jag är glad att pocketutgåvan bara hade ett omfång om 206 sidor.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nä, TT, alla får inte!

Ett motvallsinlägg.

---

 

I gårdagens blaska hittade jag en liten notis med bild och bildtext från TT. Först blev jag glad, sen blev jag förbannad. TT – eller rubriksättaren – har uppbarligen stora brister i sin HBTQ-kunskap. Och rent generellt. För det är faktiskt så att alla inte får gifta sig.

”Nu ska alla få gifta sig”. I USA, ja. Men inte i resten av världen.

Det spelar ingen roll om man vill gifta sig med nån av samma kön eller ett annat, förresten. Man kanske inte får gifta sig ändå.  USA är nämligen inte ”alla”.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det blir inte alltid som man har… osv

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om sitt arbete och sina samarbeten.

Ett helt fantastiskt underbart väder idag! Hur ska man kunna ha disciplin att arbeta inomhus nu när det både börjar bli varmt och soligt? Jorå, om man har ett kul jobb, så. Och det har jag ju i grunden – ett tag till, i alla fall. Men i morgon… I morgon ska jag ta friskvårdstimme med kamera!

Vi är tre som ska arbeta tillsammans i projekt Presentationstrycksak (förutom formgivare och tryckeri), har Högre Ort bestämt. Jag informerade Linus (Linus heter nånting helt annat i verkligheten!) om det idag. Han var totalt ovetande, men berättade att han tidigare har gjort ett antal liknande saker med vänsterhanden. Vi diskuterade sammansättning av arbetsgrupp, men eftersom jag fick veta att det blir vi tre så stannar vi där. I vissa fall gäller inte uttrycket

The more, the merrier.

Men så klart man kan lämna saker för synpunkter en kort tid före tryck. Eller Print On Demand, som det nog till största delen blir.

Hur som helst, jag bad Linus att fundera över text- och bildunderlag. För om jag inte får nånting sådant blir det ju ingen trycksak. Och jag tror inte att det kommer från Högre Ort, som efter utdelad arbetsuppgift mest suckade och undrade hur det skulle finnas tid att få fram underlag. (Jag skulle lätt kunna peka lite här och lite där, men eftersom nu arbetsgången är bestämd av Högre Ort tänker jag inte vara motvalls igen. Chefer har en tendens att känna sig hotade då. Ur balans.) Tänk, jag är utvecklingsbar som person, det hade nog aldrig DLF* trott! För övrigt känner jag att jag har utvecklat mig när det gäller just Linus, eftersom jag allt mer börjar uppskatta hans tankar och värderingar. Vi skulle nog kunna jobba fint tillsammans – om det möjliggjordes. Idag är det inte så väldigt möjligt.

Det ska handla om vatten.

På lunchen blev jag medbjuden av korridorkollegorna, men på vägen till matstället träffade jag Lille M så vi bestämde att äta sallad tillsammans och prata lite jobb. Vi  pratade, kort och effektivt. Med vissa människor går det bara så lätt att samarbeta! Kanske, kanske för att båda sidor har förståelse och viss insikt i den andra sidans kompetenser, typ? Strax blev vi joinade av ett par trevliga biologer som så snällt frågade om de fick sitta med oss. Efter ett tag kom nästa klunga kollegor – och snodde ett bord bredvid som var markerat av nån annan. Lite pinsamt, men… Kanske var det mer pinsamt när Professorn tippade sitt vattenglas på golvet och skärvor och H2O flög och flöt vida omkring… Tur att det inte var en kopp varmt kaffe, säger jag bara…

Lunch med såna här i blev det idag. Fräscht! Fast tanten i restaurangen som vanligt var snorkig och sa att jag inte fick ta kaffe.

Telefonmötet efter lunch dröjde, så jag twittrade om det. Tog två sekunder så fick vi kontakt! Det är verkligen både nytta och nöje med sociala medier, i alla fall Twitter! Telefonmötet utvidgades till ett cyberspacemöte. Så otroligt enkelt och användbart när kunden kan bli visad direkt på skärmen hur saker och ting skulle kunna fungera! Tyvärr tror jag att ärendet måste lyftas ett par nivåer och inte ligga hos mig på institutionsnivå. Inte heller fakultetsnivå utan centralt. Hoppas man där inser hur intressant och spännande detta är. Verkligen.

Eftermiddagsbananen är slut, så även kaffet snart. Dags att återgå till… tja, vad det nu är jag gör för nånting…

*DLF = Synnerligen obehaglig person i ett arbetsliv jag knappt minns (jo, det gör jag, jag skämtar lite)

Livet är kort.

Read Full Post »

Utdraget. Del 33

E skolades till att bli D:s efterträdare. Eller rättare sagt: så var UPPFATTNINGEN E fick. Han serverades nämligen den uppfattningen så tidigt som möjligt så att han kunde leda arbetet som annars skulle totalhaverera. Skälet var helt enkelt att D:s totala inkompetens för uppdraget. Och D visste om det själv. Men det skulle han naturligtvis aldrig medge och så länge man har SOCIAL kompetens och en förmåga att vända kappan efter vinden och flirta med de flesta kan man komma långt.

Vår käre E besatt emellertid inte just dessa sociala kompetenser. Att han var totalt oförmögen att tala annat än Det Sanna Ordet var inte känt bland högdjuren. Dessa trodde att han enbart var motvalls – för egen vinnings skull. Men sådan var inte E. Han brann för det han gjorde eftersom han ansåg att han gjorde skillnad. Han gjorde SKILLNAD gentemot de svaga. Dessa svaga som D i stället roade sig med att hålla på halster vad gällde information i diverse ärenden.

Nu tycker du säkert att jag idealiserar E. Så är inte fallet. Jag beskriver objektivt denna person. När det gäller D, däremot, faller min objektivism eftersom jag finner den sortens människa vara den lägsta och mest förkastliga. Den sorten som utnyttjar andra för att nå sina egna syften. Som höjer andra till skyarna – så länge ‘andra’ är användbara. När ‘andra’ ser bortom röken och blicken klarnar hugger D ner dem innan de hinner avslöja honom som den gigantiska doktor Bluff han är.

Read Full Post »