Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mottagare’

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.


Idag var jag anmodad
att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Båt på Fyrisån

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.


Jag var naturligtvis inte ensam
på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.


Jag frågade varför
de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.


Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Ett inlägg om förtvivlan och lite sånt.


Uppdaterat inlägg:
En avi för det rekommenderade brevet har nu kommit och jag ska strax åka och hämta det, bara för att skriva på och returnera. Sen är mitt liv i limbo igen. Tack så fantastiskt mycket alla inblandade (mest till mig själv)!


Idag gör det bara så ont.
Så jävla ont. Jag har knappt gråtit sen i torsdags förmiddag, men idag har det brustit både en och två gånger. Så ursäkta mig om jag inte orkar roa dig med några putslustiga, bitska inlägg. Du får titta på en liten jävla gaffel en stund i stället.

paprika liten gaffel tomat
En liten jävla gaffel, omgiven av egen paprika till vänster och köpta tomater till höger.


Jag har försökt lägga in nån sorts meddelande
på jobbmejlen samt dirigerat om medierapporter som kommer varje dag. Tyvärr lär jag få dem ändå till min jobbets mobil eftersom jag själv ingår i gruppen jag har styrt om till. Snacka om fail. Men jag skrev också till mottagarna och bad att bli bortplockad från eventuell adresslista.

Nåt rekommenderat brev har ännu inte kommit. Det kan ju komma idag, men jag tänker inte sitta och vänta i morgon på att posten ska komma. Den brukar nämligen inte dimpa ner i postboxen förrän vid 16, 16.30-tiden. Hurra för Posten – NOT! Gissningsvis måste jag dessutom åka och hämta brevhelvetet på utlämningsställe också, vilket tar ännu mer tid. Snacka om att brevskrivaren är feg som inte vågar möta mig öga mot öga!

Nu kan jag rasa och förtvivla hur mycket som helst. Det ändrar ingenting. Men jag tycker att människor kränker mig gång på gång på gång. Inte konstigt att jag är som jag är – en dålig människa. Jag orkade inte ens ta surfrundan bland mina bloggbekantingar igår. Orkade inte.


Livet är kort. ”Snart går jag bort!” sa lille Per.

Read Full Post »

Jag fortsätter gå framåt, om än med små steg. Men det jag har åstadkommit idag är sjumilakliv, minst. Det känns som om jag har rätt att vara stolt över mig själv.

Efter promenaden var jag bara så jättetrött. Mamma ringde och pratade oavbrutet i nästan en halvtimme. Jag blev inte piggare, men fick lite energi till att bädda min säng med rena lakan.

bäddad säng

Sängen är bäddad!


Dagens middag
bestod av knäckemacka med ost, mjölk samt, tro det eller ej, räkcrèpes. Det smakade ingenting och osten, whisky cheddar, var irriterande smulig.

räkcrèpes

Middagen föreställer räkcrèpes. 


Jag var helt slut och trött
efter dagen och allt jag hade gjort (mycket för mig!), så jag drog mig tillbaka till fåtöljen med mitt jättesudoku.

Jättesudoku

Jättesudokut får en att känna sig lite smart ibland.


För att jag inte skulle somna
satte jag fram en skumtomte och lite ischoklad. Det hjälpte inte. Ett, tu, tre så hade Tofflan slocknat.

Skumtomte o ischoklad

Mutor för att hålla mig vaken – skumtomte och ischoklad.


Vaknade en halvtimma senare
av sms. Därpå följde i ganska rask takt två telefonsamtal. Det kändes bra att mina nyårshälsningar hade nått sina mottagare!

Kom på att jag inte hade varit ner till postboxen idag, eller jo, när jag passerade på väg ut på promenad, men så tidigt kommer inte posten hit. Så jag hasade nerför trappan och tänk – där låg ett paket från Bokus!

Paket fr Bokus

Paket från Bokus.


Men jag hade ju inte beställt nåt
från Bokus NU… Konstigt… Jag slet och kämpade med den seeega tejpen. Och det klart, det kunde man ju förstå att den var seg, tejpen var ju från Dalarna visade det sig!

Jag ska göra dig så lycklig

En norsk bok till mig!


Det var den snälla Gunilla
som hade tänkt på sin gamle sjuke kömpis i Uppsala! Tusen TACK, raring! Jag blev så glad!!!

Från Gunilla

Från Gunilla.


Nu har jag massor av bra böcker
att läsa!

Tack alla som har gett mig böcker, det är goda gåvor och de hjälper mig att ta det lugnt och att bli frisk.


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts