Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mötesrum’

Ett inlägg om nattens övningar och dagens prövningar.


Uppenbarligen har det varit en kall natt.
Jag ser att taken är vita, liksom gräset. Frost! Vi går oundvikligen mot den årstid jag har svårast att fördra – vintern. Tiden när naturen vilar och det bara är kallt och halt och allmänt eländigt. Enligt min mening.

Det blev ingen promenad för min del igår. Inte utomhus, i alla fall. Det blev i stället en tur med snabeldraken inomhus. Jag har dessutom gjort upp en städplan för vecka 47 (nästa vecka), när jag är ensam. Detta ifall det inte sker nåt mirakel vad gäller jobb, förstås. Men, som sagt, mirakel har jag slutat tro på. Det handlar om egna insatser. Tre intressanta tjänster har jag sökt nu på morgonen. En av dem är riktigt intressant, en ger riktigt dålig lön men är värd att söka ändå och en tjänst har jag kompetens tillräckligt för att sköta. För övrigt är det inget nytt på jobbfronten, men dan har å andra sidan knappt börjat.

Igår trodde jag att vi skulle ut på landet och fira Fästmöns pappa på kvällen. Men firandet skedde dagtid och då jobbade Anna. Så vi blev hemma och firade Farsta med tonfisksås och pasta som jag snodde till vid spisen. Enkelt och gott och fettsnålt, för den som vill äta så. Jag tror nämligen inte på alla sektliknande dieter utan på en bra balans i maten, med lagom av allt.

Tonfisksås

Tofflans tonfisksås – enkel, god och fettsnål.


Telefonerade med både
mamma och Pe igår och det var givande samtal båda två. Mamma var på gott humör och det blev inget tjatande av nåt slag. Nu är det bestämt att hon ska ansöka om riksfärdtjänst. Det blir i såna fall tre veckor här hos mig.

Jag har insett att jag har så många goda vänner – och jag som ibland tycker att jag har så få nära! – att jag gör som vännen Fatou (jag läste om det på hennes blogg vid nåt tillfälle): använder vännerna på lite olika sätt. Med Pe pratar jag om hur det är att vara arbetssökande och orolig för sånt som ekonomi. Pe förstår och det är skönt att slippa vara övertydlig. I gengäld kan jag vara bollplank till Pe i vissa frågor. Och det är det vänskap är för mig: nån som lyssnar och ger råd – men också nån att själv lyssna på och ge råd till! Det finns många fler vänner jag skulle kunna nämna i detta sammanhang. Men jag nämner bara ytterligare tre: FEM, Gunilla och Klara. Tack för er omtanke och för att ni bryr er!!! Ni vet själva varför ni är viktiga i mitt liv!

Min bästa vän och den som alltid kan få mig att skratta mitt i eländet är förstås Anna. Men igår var älsklingen mycket trött efter två långa arbetspass som började tidigt. Vi tittade sen på Bron – nu är det bara två avsnitt kvar! -och nåt mer på TV, innan vi knoppade in. Jag läste, Anna var för trött. Idag har jag varit uppe sen klockan sju, Anna får sovmorgon. Jag hoppas mitt knackande vid datorn inte har stört henne för mycket!

Jag skrev ju häromdan att jag har börjat drömma så mycket. Eller det kanske handlar om att jag kommer ihåg mina drömmar? I natt drömde jag att jag var tillbaka på en gammal arbetsplats. Den var helt förändrad mot när jag jobbade där tidigare. Bland annat satt vi alla i kontorslandskap och medelåldern var 25, typ. Förutom ett par gamla chefer, som också var i tjänst, varav en är död i verkligheten. Jag träffade en före detta kollega och fick tillfälle att säga till henne att jag inte var nån förrädare. Ytterligare en äldre kollega hade jag ett djupt och enskilt samtal med i ett mötesrum, eftersom hon kände sig obekväm och bortkommen på arbetsplatsen…  Sen vaknade jag och livet var som det har varit ett tag. En slutsats som jag definitivt kan dra av min dröm är att jag längtar efter att jobba och få tillhöra en arbetsgrupp igen.

Det ser ut att bli en solig dag. Jag kommer inte undan promenad idag. Dessutom behöver jag handla. Anna har lite saker för sig som gör att jag inte kan skylla på att jag vill hänga på henne. Jag har beställt nya mediciner och funderar nu på att beställa linser också. Ska bara räkna sekinerna först.

Ha en go måndag och en fin arbetsvecka, du avundsvärda som arbetar!


Livet är kort.

Read Full Post »

Alldeles väldigt inspirerad av dagens webinar ska jag försöka sammanfatta mina tankar kring denna föreläsning om ledarskap på distans. Hur är det liksom möjligt att ett ledarskap långt borta kan kännas… närmare..?

Webinaret började emellertid mindre bra för Eva Fors, marknadsansvarig på Microsoft. För några av oss försökte följa webinaret via Microsofts webbläsare Explorer – och hade inget ljud… Jag bytte till konkurrentens webbläsare – då fungerade allt utmärkt. Och det var tur, för när sen Eva Fors startade sin föreläsning blev det synnerligen intressant.

Att arbeta på distans blir allt vanligare. Distansarbete kan ju innebära att man jobbar hemma, men också att man jobbar i en helt annan miljö, kanske på ett kafé. Det hela bygger förstås på förtroende. Att den som är chef ser på resultaten, snarare än att klockan ska visa nånstans mellan nio och 17. På stenåldern, när jag började jobba, hade alla en fysisk arbetsplats. Man var på jobbet och jobbade. Idag är det fortfarande så att en del yrken måste utföras på en särskild arbetsplats – alla kan inte jobba på distans – men distansarbete blir allt vanligare. Det ställer andra krav än tidigare –  på både ledare och medarbetare.

Utsikt från mötesrum

En viss distans… (Utsikt från ett mötesrum på våning fyra där jag jobbar.)


Eva Fors sätt att leda en grupp
på distans känns väldigt nutid! Inledningsvis är det one-to-one med alla medarbetare och däremellan gruppmöten. Det är nämligen viktigt att träffas IRL också, menade Eva Fors och jag är den första att sekundera det! Faktum är att jag själv mer och mer i jobbet lyfter fram IRL-mötet, trots att vi har så avancerad teknik och att de flesta av oss mejlar hur mycket som helst under en arbetsdag… Men vissa saker kan man inte ta via e-post. Negativa budskap lämpar sig till exempel inte, anser Eva Fors. Samtidigt är det ju så att medarbetare ibland finns på stora avstånd, kanske till och med utomlands. Då är det inte alltid möjligt med IRL-möten.

I allt distansarbete gäller emellertid att ledningen har tydliga mål och att det är resultatet som är det viktigaste, inte vägen dit. Fysiska möten ger en bra start, men det viktiga därefter är regelbundenhet, flexibilitet, tillgänglighet och förtroende i kontakterna ledare – medarbetare. När det gäller tillgängligheten är det naturligtvis inte så att varken ledare eller medarbetare förväntas vara tillgängliga för jobb 24-7. Men det är väsentligt att tydliggöra tillgängligheten, det vill säga berätta när man är tillgänglig för telefonsamtal, chatt, mejldialog etc – och att vara det så mycket som är rimligt.

Och det som genomsyrar allt i såväl ledarskap som arbete på distans är… kommunikation. Det kan inte sägas nog många gånger!

Fasen, ju mer jag tänker på vad jag just har lyssnat till, desto mer sugen blir jag på att… jobba för Microsoft! Ja, för Eva Fors korta föreläsning utgick ju naturligtvis från hennes arbetssituation idag. Men ett tag till sitter jag här, klistrad vid min dator, knaprandes på min skrivbordslunch, funderandes över väldigt intressanta kommunikationsproblem som ska lösas på nära håll…

skrivbordslunch

Dagens skrivbordslunch.


Här kan du lyssna och kolla på webinaret i efterhand!
 
(Cirka en timma.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här kylan håller i sig. I morse var det 16 grader kallt och jag hade ingen lust alls att kliva ur sängen, där det var varmt och skönt under täcket. Men det var nog inte bara på grund av att där var varmt och gott, jag var rätt trött, också. Ändå kom jag i säng runt 22-tiden redan igår. Då hade jag snott som en galning på kvällen. Först kom jag hem sent och var jättefrusen. Tog en varm dusch och därefter en knäckemacka eller två vid köksbordet innan jag åkte ut i kylan igen för att skjutsa hem Fästmön. Jag tycker nämligen inte att hon ska stå och frysa och vänta på bussen, det var neråt 16 minusgrader även igår kväll.

Snöigt barrträd

Jag tror att till och med träden fryser.


Men sen var jag trött, trött, trött
igår kväll. Och i morse. Kanske är det så att mycket av ens energi går åt till att försöka få den lekamliga termostaten att fungera som den ska. I morse fick jag tala allvar med mig själv. För när jag är trött blir jag glömsk. Jag äter piller mot glömskan (glömskan är ett symtom på en blodbrist jag har) också. Bara det att jag glömde ta pillren med den andra medicinen igår, onsdag. Glömde. I morse var det dags för nästa tokighet. I stället för att plocka fram tandborsten när jag hade sörplat i mig yoghurten och tuggat i min russinen drog jag av en bit tandtråd. Ehum… Tandtrådar gör jag på kvällen, inte på morgonen…

I kväll tänker jag åka hem när jag ska sluta från jobbet och inte sitta kvar. Jag behöver sätta mig en stund med mina räkenskaper innan jag ser på Antikrundan. Och så vill jag försöka hinna prata i lugn och ro med en kompis som inte mår så bra.

Men före allt detta ska jag jobba mig igenom denna torsdag. Jag stötte på ett tekniskt problem med webbverktyget igår och hur jag än försökte gick det inte att lösa. Idag har jag sökt hjälp på två olika håll – och inte heller expertisen kan lösa det hela. Återstår att prova från en annan dator. Eftersom jag har en annan dator på femte våningen tänkte jag försöka hasa upp dit senare i eftermiddag. Först ska jag emellertid ha ett möte om ett projekt kring rapportmallar. Mötet skulle ursprungligen hållas i ett mötesrum, men sen visade det sig att en forskare desperat behövde det. Då erbjöd J sig att vi kunde vara på det egna kontoret. H*n sa:

Jag har ett nytt bord inne hos mig som jag tycker är så snyggt.

Jag kontrade med:

Men då utgår jag från att du bjuder på snacks eller nåt annat tilltugg vid ditt snygga bord.

J svarade:

Nej sånt kan jag INTE ha på rummet, då skulle jag äta ihjäl mig. 

Och det är jag den första att skriva under på! Man kan INTE ha godis och snacks på kontoret för då SNASKAR man. Oavbrutet.

Jag har lunchat med Johan idag och vi tryckte i oss kyckling med pestosås. Det tyckte vi var ganska gott. Men jag fick inte mycket pesto på min mat, däremot massor av balsamicovinäger.

Johan äter kyckling på Logen

Johan gillade maten.


På vägen tillbaka
såg vi ett lustigt barrträd som jag bara var tvungen att fota. Nära. Det innebar att jag fick kliva i en snödriva med ena foten. Vad gör man inte för konsten?

Snöigt barrträd nära

För den här bildens skull blev jag ganska blöt om höger fot och ben.


Nu är lunchen slut,
dags för eftermiddagspasset. Och jag har inte glömt att jag ska sluta klocka 16 idag…


Livet är kort.

Read Full Post »