Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mötas’

Ett jätteinlägg.


 

Den här dagen kan bara sammanfattas med ett ord: jätte. Först var det jätteroligt att A kom hit och pratade en stund och lånade ut en bok. Det var också jätteskönt att höra att maken hade mat på gång när A kom hem i stället för att han lämnat en tjuga till korvkiosken. Detta eftersom A hade glömt att berätta att hon skulle ta vägen om mig efter jobbet…

Min mormor hälsar och säger förlåt

Nä, jag tog ingen bild på A. Kanske nästa gång..?

 

A och Fästmön möttes på cykelbanan, men det kom de inte på förrän efteråt. Jättedumt! Anna och jag tog i alla fall bilen ut till Förorten. Där var det jättelång kö på ”posten”…

Posten

Det var jättelång kö på ”posten”, men jag vågade inte fota alla människor.


Anna hämtade ut
ett jättestort paket. Det fick nätt och jämnt plats i hennes knä  när hon skulle öppna och kika på innehållet…

 Jättestort paket

Ett jättestort paket, kort och gott.


Sen brakade ovädret loss.
Det regnade jättemycket och blixtrade. Medan Anna levererade paketet väntade jag i bilen.

 Regn på bilrutan

Jag väntade i bilen med regnet som sällskap.


Vi for tillbaka in till stan igen.
Middag intogs på ChopChop för att Anna också skulle få smaka deras jättegoda wokmat. Idag tog jag peanut chicken och chicken spicy lime med nudlar.

Peanut chicken och chicken spicy lime

Peanut chicken och chicken spicy lime – min middag idag.


Det enda som kändes sisådär
var väl lyckokakans text. För dagens hinder har bestått av a-kassan IGEN och två nej på sökta tjänster, varav en på ett jobb jag verkligen jättegärna ville ha. Men hinder är till för att övervinnas, har jag hört… Bara att bita ihop, torka tårarna av besvikelse och på’t igen!

Förvånansvärt lätt övervinna hinder fortune cookie

Lätt? Nja…


Det jättebästa idag
var nog att mamma fick tag i den städtjej hon ville. Och att Anna fick med sig en bit av mormors sin jättesnälla mammas jättesmaskiga kaka hem. Den ska vi goffa NU!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om radio.


 

Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…

KarlavagnenDet uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…

Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.

Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)

Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!

Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.

tårarProgrammet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.

Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…

I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också??? 

Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett längtande inlägg.


 

Solen genom träden

Våren slog ut idag.

Idag slog våren ut. Solen är varm, blommor och träd blommar – och människor är allergi-snuviga och ögon-kliiga. Jag hade en lunchdejt med en bokman, en person inom företaget där jobbar, en person jag aldrig tidigare mött i verkliga livet. Ibland behöver man mötas just där, i verkligheten, alltså.

Jag såg framför mig en timme med prat om sociala medier, webb och sånt som hör jobbet till. Men kanske mest böcker. Märkligt nog rörde vårt samtal över den asiatiska maten inte alls litteratur, mer än i förbigående (”jag jobbar på bibliotek”, ”idag är det bokbytardagen” etc). Det första Bokmannen fick göra, för övrigt, var att hjälpa mig loss från bänken där jag fastnat med min nyckelkedja/hundhalsband från Pride 2002…

Det är så häftigt att fortfarande, vid 52 års ålder, ha förmånen att träffa fascinerande människor. Jag njuter av dessa möten så otroligt mycket! De ger mig sån stark input och kraft att orka gå vidare. För som vanligt kan jag inte låta bli att fråga om deras liv. Och de berättar!

Ringbärare

En väldigt ny vigselring.

Bokmannen berättade utan omsvep om sin sjukdom. Men det var när pratade om sin E som han lyste upp. Alltså hela Bokmannen lyste, jag ljuger inte! Med E har två bonusbarn kommit. Jag nickade igenkännande så långt. Sen fick jag veta att E befinner sig i en världsdel i andra änden av vår glob – i väntan på uppe-hållstillstånd. Att föreställa sig hur det är att inte få träffa den man är ganska nygift med går liksom inte. Bokmannen längtar. Hans E längtar. Och barnen, som har fått en pappa.

I Sverige mal byråkratins kvarnar långsamt som alltid. Under tiden får Bokmannen inte träffa sin E. E får inte komma till Sverige och han kan inte åka till E:s land. De ringer ett begränsat antal timmar till varandra varje månad.

Jag fick se en bild på E. Så vacker i sin gröna klänning. Jag kan förstå Bokmannens längtan.

Vi ska träffas flera gånger. Ännu är mitt uppdrag här inte slutfört. Och nästa gång traskar jag först uppför backen, sen nerför och så tittar jag in på stadens bibliotek. Där sitter en Bokman med de plirigaste ögon jag nånsin har sett och längtar efter sin E.

Vill du veta mer om Bokmannen? Läs hans yrkesblogg! Eller hans filosoferande blogg!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok som är så ny att den inte har kommit ut än!


För miljoner år sen…
Närå, men på 1980-talets början, träffade jag på en märklig existens på en mystisk skola som låg på en ö strax utanför Uppsala. Ja, det var inte den enda märkliga existensen på den ön, men just denna person var riktigt… oförglömlig.

Åren har gått och vi har mötts och skilts åt och mötts igen. Sen ett tag tillbaka ses vi då och då i cyberspace. Det blir ju ofta så nu för tiden. Jag känner inte till så mycket aktuellt egentligen, det är ju mest jag som blottar mig på nätet. Men… nu ska du få en liten förhandspuff om nåt som händer framöver och som har med min bekanting att göra!

Hållplats Sverige – jag Almina heter en bok som kommer ut runt mitten av september. Det är den första delen i en trilogi om Almina från Bosnien. Det Bosnien från vilket många människor kom till vårt land som flyktingar i början av 1990-talet…

Hållplats Sverige

Hållplats Sverige av Anna Nilsson Spets.


Boken vänder sig till tonåringar.
Detta till trots tänker jag läsa den och skriva om den på en blogg nära dig. Det blir också en recension på Uppsalas bästa nättidning Uppsalanyheter eftersom boken har en viss Uppsalaanknytning, kan man säga. (Författaren själv har kanske större anknytning åt Enköpingshållet till.)

Så håll utkik efter Amina framöver! Och… ja just det! Författaren… Hon heter Anna Nilsson Spets! Lägg namnet på minnet!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en märklig film.


I TV-tablån klassas den som dokumentär.
När jag ser den tänker jag…

Ja, jo, dokumentär, i och för sig, men… också… konstverk.

Sen blir jag irriterad över att vi alltid måste etikettera allting – även vår könstillhörighet. Och det är detta som Pojktanten (2012) handlar om. Könstillhörighet. Att inte passa in, riktigt, nånstans.

Pojktanten

Pojktanterna badar. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida. Foto: Upfront films)


Filmen handlar om Ester Martin och Eli.
De möts, skiljs åt, möts igen. Själsfränder är ett passande ord – om vi nu ska etikettera så förbannat. Filmen visar badkarsscener med Ester Martin och Eli varvade med scener ur en Pojktants liv och uppväxt.

Det är många scener som är svåra, djupa, alltför… svarta att förstå. Andra scener är rörande, till exempel när Eli sjunger This is my life. Eller sjunger… Nja…

En vacker film, en svår film, en film som är både mörk och ljus. Vissa saker förstår jag inte. Som varför vi alltid vill sätta etiketter på allt. Varför är det så viktigt att könsbestämma nån? Men det är det första vi gör när vi möter nån. Registrerar vilket kön.

En del är varken män eller kvinnor. Nånstans mitt emellan. Låt dem få vara där om de själva vill. Tycker jag, dårå. Acceptera. Att förstå kanske inte går, men acceptera. Att det finns androgyna människor. Människor som bara vill få vara som de är. Inte bara tittade på som freaks, eller som bara som häftiga i sitt utanförskap.

Den här filmen är omöjlig att betygsätta, men jag ger den högsta Toffelbetyg för att den är så komplex!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Jepp! I morse, när jag satt vid skrivbordet hemma en stund noterade jag stänk på rutan. Och när jag kom ut var det blött. Det hade snöat i natt, men övergått i regn nån gång. Hoppas snön försvinner, verkligen! Det enda som är trist med sånt här väder är att bilen blir så skitig. Å andra sidan är det ju mildgrader vilket gör det möjligt att tvätta bilen utan att saker och ting fryser (fast).

Vår lediga helg gick så fort! Två hela, lediga dagar kändes som en hel evighet, men timmarna bara rann iväg. Det var nästan lite svårt att komma på nåt att göra, nåt vi verkligen ville göra. Och egentligen var inte innehållet i dagarna det viktiga. Det väsentliga var ju att vi fick vara tillsammans, Fästmön och jag.

ett hjärta

Vår helg gick fort!


Tyvärr slutade min helg mindre bra.
Jag blev konfunderad. Det är så tråkigt för människor tycks älska beröm och att bli omtalade i positiva ordalag – öppet. Men när det gäller tvärtom – men öppet, alltså, – och dessutom gamla grejor, skrivna för tre – fyra år sen, reagerar man. Nu. Och detta trots att det fanns en önskan om att träffas och prata ut om saker – hösten 2011 hos den part som ansåg sig förfördelad. Men efter ett sjukdomsfall hos den parten återkom den sen aldrig med förslag på ny tid. Och kanske var det lika bra så, jag hade inget behov. Behovet fanns hos den andra parten. Det kändes ändå rätt OK nu, för min del. För mig var det inget viktigt, det handlade om en tid i mitt liv som mest var präglad av rädsla och olust, en tid jag inte ville minnas men som hade varit nödvändig för mig att gå igenom. Jag försökte visserligen ta det enda goda rådet jag fick av en person som annars inte sa särskilt många kloka saker, att försöka lyfta fram de goda minnena. Och faktum är att jag kom på ett par saker. Det var dessa saker jag lyfte fram när vi möttes nu – för det hände(r) då och då. Men jag tror inte att parten ifråga har noterat det. Att baktala nån är för övrigt att gå bakom ryggen, det vill säga när en person av två pratar med en tredje och namnger person ett och pratar skit – utan att person ett får ta del av vad som sägs. Förtala är också ett intressant  ord i sammanhanget. Det betyder beljuga. Det vet jag flera stycken som har gjort om min egen person. Men jag tackar för att vi har yttrandefrihet i vårt land. Vi har rätt att framföra våra åsikter. Rätt att tala om vad vi tycker. Därför vill jag inte att yttrandefriheten beskärs ytterligare. Och därför har jag inte anmält. Än.

Jag borde inte bli besviken. Jag borde vid det här laget veta att det finns människor jag har tyckt om eller tycker om som ömsom smeker och är snälla, ömsom slår och är elaka. De som ställer insinuanta frågor och uttalar negativa påståenden om mig – inte till mig utan till tredje part. Igen. Det gör väldigt ont, men jag gissar att syftet är att det ändå ska nå mig – och göra just ont. Det är att baktala, tycker jag. Den sjukdomen sprids väldigt omfattande och många drabbas om man inte söker hjälp för den. Är det farligt att prata med mig direkt? Jag finns ju här nu! Jag är en annan människa än den jag var för tre år sen, för fem år sen, för tio år sen och för 15 år sen. Därför att jag är utvecklingsbar. Därför att jag också har drömmar och mål som med tiden förändras eller uppnås.

Trots att jag vet hur människor är gjorda det väldigt ont att bli behandlad som luft, en Ingen, i lördags. Jag och en person från min första tid i Uppsala möttes, passerade varandra och låtsades inte känna igen varandra. Ja visst, vi är inte dem vi var för 30 år sen. Du var ett barn då, jag var redan vuxen. Men nu är du vuxen och tar konsekvenserna av alla dina göranden och låtanden. Det har inte gått så bra hittills. Var det därför jag var en Ingen? Tänker…

Idag ska jag luncha med ”Lisbeth”. Det betyder att jag får en rejäl dos av både humor och allvar. Precis vad jag behöver just nu. För jag har tappat modet lite. Jag är konfunderad. Och ute regnar det igen.

regnigt bilfönster

Det regnar när jag tittar i backspegeln.


I kväll börjar en ny dansk deckare, Dicte, på TV4.
Tio delar ska det bli. Tyvärr går den som sagt på TV4, så frågan är om man inte ska spela in för att slippa alla jäkla reklamavbrott. Samma tjat, om och om igen. Men en reklamfilm skrattar jag ändå lite åt just nu, trots att jag är en Suris!


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts